Kronprinsessan och alla vilddjuren

Den här gången är det Alicia som upplevt mest. Skakat hand med kronprinsessan Victoria som var på besök i Kenya och förstås på Svenska skolan, och varit på nattsafari med klassen!


















Alla tre var vi på bröllopsförberedelser i helgen; Toves kompis Phyllis och Patrick ska gifta sig och nu skulle de båda familjerna komma överens om hemgiften. De har förhandlat i ett halvår men ändå var det nya bud in i det sista; sju getter räckte inte så en åttonde fick skjutas till, förutom vattentanken, stekpannorna, det traditionella svärdet och mycket annat. Men till slut godtogs budet och Patrick får nu gifta sig med Phyllis. Mattias skulle vara med att slakta getterna, men att sätta kniven i strupen var ändå för blodigt (i dubbel bemärkelse), medan Tove fick skära kål tills hon fick blåsor i fingrarna.

Mattias har varit i Botswana och Sydafrika och letat utsläppsminskande projekt att finansiera för Tricorona. Det verkar finnas en massa, men hur många håller hela vägen fram – finns resten av pengarna för att de ska bli av, hur är det med tillstånden och orkar de genom hela FN:s knepiga certifiering? Kapstaden var tyvärr inhöljt i dimma och regn, men i Hermanus tio mil därifrån låg valarna i alla fall och vältrade sig alldeles intill stranden. Mäktigt! Och så kan man ju inte vara helt politiskt korrekt alltid; att få köra en 520 hästars Aston Martin med V12:a och 0-100 på fyra sekunder är också rätt mäktigt!

Alicia var så uppspelt över att skulle åka på safari med klassen att hon knappt kunde sova alls kvällen innan. Och vilken spännande klassresa, med hyenor, schakaler, vårtsvin, giraffer, nattsafari och övernattning med bästisarna – annat än när vi åkte till Glimmingehus på klassresa! När Tove eller Mattias är ute på resa brukar det finnas något slags present till de som stannat hemma, och denna gång var det Alicia som kom med paket från sin resa. Halsband med kulor gjorda av gammalt tidningspapper, limmat och lackat - låter inte så snyggt eller hur? Du måste se det för att förstå!

I Nairobi är de korta regnen över nu, varje dag är soligare och varmare än den föregående, allt är grönt och elransoneringen är över men kossorna som masajerna tog till stan är kvar av ohejdad vana. Vi förbereder bröllopet till årsskiftet för fullt. Tove har nu fått sin brudklänning från Sverige levererad ända till dörren tack vare en snäll kompis och en annan snäll kompis-kompis-kompis som skulle åka till Nairobi på jobbresa. Mattias fixade sin kostym i Sydafrika, medan Alicia hittade sin fina näbbutstyrsel på en affär nära oss. Ringarna är också beställda hos en eko-guldsmed (återvinning och certifierad diamant!). Det blir bröllop i dagarna tre; först på ambassaden, sen med masajerna och till slut på restaurang.

Alldeles nyss kom vi tillbaks från Törnrosa-teater, där vi varit med grannarna Eddie och Anda och deras ungar Idea och Gura. ”Vi gör det för ungarnas skull”, var tanken men de hade plockat in en massa sing-along åttiotalshits och man fick skrika hur mycket man ville (fast skådisarna gjorde ändå inte som vi sade), så det var kul – och nu är vi hesa och trötta!

La la salama! (God natt!)

Höztlov på Zanzibar

Regnet hade äntligen börjat falla över Kenya. Efter den långa torkan var det verkligen välbehövligt! Men var det verkligen så nödvändigt med kallt regn?! Och var det verkligen nödvändigt att svämma över diken och gator? Lite kinkiga blev vi trots allt av regnet – särskilt som våra kompisar Rickard, Lillemor, Lothar och Edgar hade kommit på besök och vi ville visa dem allt det fina i Kenya. Men vi hann i alla fall med ett äkta kenyanskt bybröllop (lerigt värre!) för vår vän Phyllis föräldrar.


Rickard & Co hade också varit smarta nog att boka in en safari till Maasai Mara. Där var det mindre regn och Mara lämnar ju ingen besviken... Under tiden jobbade vi på som vanligt därhemma och samlade oss istället inför höstlovsveckan.

Jamen, på Zanzibar DÄÄÄR... sa Rickard och berättade någonting fantastiskt som hade hänt när han var på ön för tio år sedan. Så vi bestämde oss för att hänga med på ett återbesök. Rickard, Lillemor och Mattias var veteraner, medan för Tove och ungarna var det första besöket. Och visst är det fint! De gamla husen, de små smala gränderna, takterasserna, stränderna, havet och korallreven. Och på Zanzibar regnar det på ett varmt och skönt sätt. En vecka hann vi vara på ön, och i slutet började det redan kännas hemtamt. Men kanske tur att vi ändå inte bor där (Tove höll ju på att få ett jobb här för ett par år sedan), för det är ju ändå lite litet...

Först kom vi till Stone Town och bodde på ett mysigt litet hotell mitt i gamla stan. Vi hittade den gamla Swahili-balkongen som Rickard hade hjälpt till att restaurera för tio år sedan, kollade in hamnen och strandpromenaden, drack varmt te i eftermiddagsvärmen och kalla drinkar i solnedgången...













På lördagen gjorde vi en utflykt till Jozani, där öns enda riktiga skog finns kvar. Vi sprang snabbt i zick-zack i gränderna i Stone Town för att undvika regnet och lyckades sedan kasta oss in i en dala-dala som skulle åt rätt håll. Och som var rätt full tyckte vi, men det tyckte inte chauffören! Vi har blivit så bortskämda med plats på matatus i Nairobi (max 14 passagerare i minibussen), men här rymdes det hur många som helst och så två till – och allt deras bagage och allt de nånsin kan tänkas sälja, förstås. Men till slut kom vi fram till skogen – precis lagom när regnet hade upphört. Här luktade det blött och fräscht efter regnet, men till en början såg vi mest fåglar, spindlar och landkrabbor. Men till slut kom vi fram till ett ställe där det verkade som om skogens alla apor hade samlats! Först såg vi de utrotningshotade och unika röda colobusaporna som bara finns på Zanzibar. De såg rätt roliga ut med sin röda långa päls på ryggen, nakna ansikten och gråa kalufs, och de var busiga och for omkring och jagade varandra. Men de gillade också att sätta sig ovanför varandra och kissa! Så vi döpte dem till ”Kissapor”. De andra blå aporna som också var där var inte alls lika busiga, utan satt mest och mumsade i sig färska blommor och blad. När colobusaporna försökte leka med dem satte de sig bara med ryggen mot, så vi döpte dem till ”Surapor”. Men både kissaporna och suraporna verkade trivas i skogen och vi tog farväl och åkte tillbaka till stan igen – den här gången lyckades vi få lift med en kille i en liten bil som nog inte riktigt var gjord för åtta personer, men polisen i vägkontrollen sa ingenting...

På söndagen åkte vi vidare upp till Nyota Cottages i Matemwe på norra östkusten. Hela stranden var för oss själva, med en fantastisk utsikt över havet. Trots att vi blev väckta av den rappande böneutroparen fem varje morgon så sov vi gott till havets brus. Vi vadade ut till sandrevet, förbi Swahilitanterna som skötte om sina sjögrästrädgårdar och såg en massa spännande marina djur på vägen – koraller, krabbor, sjöstjärnor, vattenormar och sjöborrar en masse. Alicia hade oturen att råka få en bit av en sjöborretagg i stortån (trots att vi hade badskor på oss), så vi försökte oss på det gamla Mauritius-tricket att ha på olja/smör men det funkade inte så bra på de zanzibariska borrarna... Istället fick vi hjälp av Malglet (som var från Kenya och egentligen hette Margret, men som många kenyaner hade hon svårt att skilja på R och L) och hennes kollegor som jobbade på hotellet och fick lära oss ett ännu bättre trick – droppa på saften från skalet på en papaya och vips så var den ute!

Vi njöt av strandlivet, tiden gick snabbt och vi var snabbt så hemtama som om vi verkligen bott där. Till lunch och middag fick vi läckerheter från havet, vi spelade kulspel och läste böcker i hängmattan. Vi besökte ett närliggande hotel som hade en simbassäng och ett dykcenter. Rickard, Mattias och Tove var alla sugna på att åka ut och dyka vid Mnemba-atollen som ska vara ett av de bästa dykställena i hela Östafrika. Min tji fick vi! Först fanns det bara två platser kvar och efter mycket velande fram och tillbaka bestämde sig Rickard för att avstå. Men morgonen därpå när de andra skulle åka så hade Mattias hög feber, Rickard mådde illa och Tove var lite bubblig i magen. Så tillslut blev det ingen dykning för någon av oss!

Alldeles för fort tog pengarna slut och det är ont om bankomater i Matemwe, så vi återvände till Stone Town efter fyra dagar. Rickard & Co ville spendera mer tid i stan, men vi var sugna på mer strand och hav, så vi tog en dagsutflykt ut till Menai Bay marina reservat. Vi fick segla med en klassisk swahili dhow-båt och som tur var så var vi de enda turisterna ombord! Vi kände på oss att det var vår turdag och det dröjde inte många minuter förrän ett par flasknosdelfiner hälsade på bara några meter från båten. Vi landade vid en sandbank och snorklade runt och kollade på fiskar i alla dess färger och former som gömde sig i sjögräsängarna runtomkring. Sedan fick vi äta färsk kokosnöt och frukt på sandbanken tills dess tidvattnet började slicka våra tår. Vi hoppade upp i båten igen och åkte vidare till ön Kwale, där vi fick klättra runt på världens största baobab-träd och sedan äta oss mätta på hummer – vilken lyx! Lagom till solnedgången kom vi tillbaka till stan igen, men precis när vi skulle gå ut för att sätta oss på en mysig takterass fick Alicia jätteont i magen och plötsligt hög feber. Pole sana! Så istället fick vi hålla oss hemma, vila och dricka salt lassi och mycket vatten.

Nu sitter vi på hotellet efter middag på finfina restaurangen där man sitter på golvet, perfekt om man fortsatt är lite slö som Alicia – febern har inte gått ur än men det verkar bara varit ett fall av för mycket sol (det där solskyddet på dhowen vi blev utlovade var det inte mycket bevänt med). Rickard&familj har åkt hem, vi har haft en lugn dag i stan och i morgon är det vår tur att återvända till vardagen. Vardag och vardag... Mattias ska till Botswana och Kapstaden och för alla tre är det bröllopsbestyr för fulla muggar!

***

Tillbaka i Nairobi igen ville Alicias feber inte riktigt ge sig, så för säkerhets skull åkte vi och tog blodprov för att kolla om det kunade vara malaria. Men som tur var så var det inte det, men det visade sig att hon fått en slags bakterieintektion i öra/hals. Så lite medicin och mer vila blev det i början av veckan. Tack vare en massa fantastiska brev från klassen hemma i Solna gick tillfrisknandet också mycket snabbare! Så nu är hon tillbaka i skolan igen...

Vi hörs snart igen!

September gick för snabbt!

Mycket vatten har flutit under broarna sen sist… Vi har inte skrivit sen Alicia kom tillbaka, men har giltiga skäl till varför det tagit så iniherrans lång tid. Goda och mindre goda. Vi gifter oss, det vet ju redan ni som läser här ibland, men fattar ni vad mycket tid allt fixande tar även om man inte tänker sig någonting stort?! Och Mattias har opererats och är på bättringsvägen, det visste en del av er redan, men att det tar så lång tid att bli bra hade jag tänkt bort.

Efter en lång men alltför kort sommar är vi alla tillbaks i Nairobi, Alicia efter sejour i Sverige, Frankrike och Schweiz, Tove & Mattias efter tågresan tvärs över Afrika. Skolan har varit igång över en månad nu, Alicia går i tvåan och har tae kwon do och konst på schemat, förutom all engelska förstås - swahilin blev inget till slut och egentligen är det ju vettigare att lära sig mer engelska. Tove får snart ordning på alla gamla surdegar som legat till sig på Diakonia, samtidigt som hon försöker samordna östra- och södraafrika röster inför klimatmötet i Köpenhamn i december. Mattias jobbar med utsläppsminskande projekt åt Tricorona och har hängt med Reinfeldts delegation till Sydafrika och Namibia.

Och våren har kommit, det är ju tvärtom här. Jakarandan blommar och strör sina lila blad över vägarna. Vi bor en grad eller knappt 100 km söder om ekvatorn, så det ska inte vara några årstider är det tänkt, men nu lämnar vi det kalla och gråa bakom oss. ”De långa regnen” kallas det som varit, bara det att för fjärde året i rad så regnade inte alls särskilt länge – knappt alls faktiskt! Allt är supertorrt, kossor, krokodiler och zebror törstar ihjäl, men i vår pool finns det vatten och om vi bara knipsar med fingrarna är bilen nytvättad igen. Provocerande. Nu väntar alla med spänning på ”De korta regnen” som ska komma senare i oktober. Men vissa förutsäger en El Ninõ effekt och att vi snart kommer se översvämmningar istället. Svårt med ”lagom” i ett land med sådana extremer...

Operationen, ja. Jag (Mattias) fick känning av bråck under sommarresan, gick till doktorn som sade “Detta ska fixas direkt” - inga långa köer här inte. Jag har aldrig opererats förut, aldrig blivit sövd, så det var en stor upplevelse. Jag skulle just säga att det inte funkade, att det bara stack i ansiktet, när jag somnade in.. Men lite otäckt är att flera saker som Tove sagt till mig de sista dagarna innan operationen/sövningen, som är viktiga nog att jag vet att jag borde komma ihåg dem, bara är borta ur skallen. Operationen gick bra, jag fick stanna två dagar på sjukhuset och var sen sjukskriven i en vecka - vad det nu innebär här. Spännande mediciner fick jag i alla fall, men nu är det slut på medicinerna, jag går bara lätt framåtböjd och om jag inte gör något dumt som att t.ex. springa eller bära något tungt så gör det inte särskilt ont. De verkar ha gjort ett syggt jobb, jag tror inte det blir mycket till ärr. Och på Nairobi Hospital blev jag väl omhändertagen, mycket bättre och mindre stressat än jag inbillar mig att det skulle varit i Sverige. Men patientsekretess verkar inte lika noga; en sjuksköterska som jag bara minns svagt som i ett töcken och som jag definitivt inte gett mitt nummer till sms:ade varje dag första veckan efter att jag kommit hem…

Mitt (Mattias) nya deltidsjobb är jag stolt över också; hitta projekt i östra Afrika som minskar klimatpåverkan, i enlighet med Kyotoprotokollets CDM-mekanism åt Tricorona, näst störst i världen på CDM och störst av alla på Gold Standard, den högre ribba som miljörörelsen lagt. Det första vi försöker göra är att få CDM för vattenrening med UV-strålar, inte så konstigt som det låter - då hugger man inte ner träd för att koka vattnet och eftersom de träden aldrig skulle ha återplanterats är klimatnyttan tydlig. Underbara sidoeffekter dessutom i form av färre kolerafall, jordlager som inte blåser bort, mindre rökigt i hemmen och mer tid över för kvinnorna som annars spenderar timmar på att hitta ved och ännu fler timmar på att hålla koll på elden. Läs mer på solvatten.se eller på Mattias klimatblogg på minplanet.se.

Alicias stora projekt nu är hip-hop, som hon går på varje tisdag med coola Mabel som lärare. Idag fick vi vänta en halvtimma medan Mabel gjorde färdigt sitt hår innan lektionen kunde börja, men på en stjärna väntar man så gärna. Hon, Astrid och Timothius är Wild Kids, som sen bytte namn till Wild Cats för att få uppträda på det kommande skolkaféet som har djurtema, och som idag plötsligt hette Wild Tortoise (sköldpadda) istället.

Bröllopsplaneringen går ett steg fram två tillbaks just nu, efter att vi redan i juni fått en tid på ambassaden för den formella vigseln så var den tiden helt plötsligt omöjlig. “Tidigast i mitten av februari” meddelade de, efter att våra familjer och allra närmaste redan vikt att komma ner precis efter nyår… Men Mattias strategiska lobbyarbete när nya ambassadörskan besökte Svenska skolan har givit resultat - hon var mycket trevligare än tjänstemännen och försökte verkligen göra vad hon kunde för att lösa det. Nu ser det ut som om vi kan få tid för ett snabbröllop redan innan nyår för att lösa den lagliga biten. Sedan får maasaibröllop i Maasai Mara vara den ”riktiga” ceremonin och höjdpunkten. Sedan får vi ”gifta oss” en gång till för att kunna bjuda in vännerna i Nairobi på fest. Och när vi ändå redan gift oss ett par tre gånger så tänker vi att vi ju också måste ha ett riktigt bröllop till hemma i Sverige – kanske sommaren 2011? Vi återkommer...

Toves kompis Ida har också varit på besök en sväng. Efter att ha varit i Nairobi 5 gånger utan att se mycket annat än insidan på UNEP:s mötesrum så var det läge att komma utanför stan och se lite mer av Kenya. Vi åkte västerut mot Nakuru och spenderade vi en helg vid Menengai kratern – den näst största i Afrika efter Ngoro Ngoro i Tanzania. Menengai är dock inte fylld med vilda savanndjur, utan har taggiga lavaklippor och små träd som stretar på och försöka växa i den ogästvänliga jorden. Och så kossor och getter förståss. Nere i kratern finns en av de få källorna i området och maasaierna tar sina djur med nerför de branta klipporna för att dricka och beta. Vi klättrade också ner och vandrade omkring i ett par timmar – många nya fågelkryss och fantastisk utsikt från kraterkanten, men också sorgligt att se hur torkan påverkar allt liv och hur människorna som bor runtom kratern tvingas hugga ner träd för att göra träkol. Alternativa inkomstkällor, energikällor och mer Solvatten vore bra...

Förra veckan var Tove på Diakonias regionmöte i Kampala, medan Mattias och Alicia fick klara sig själva därhemma. Tur att det inte var veckan innan för då hade det blivit lite problematiskt eftersom Mattias inte hunnit repa sig så mycket än. Nu känndes det också lite dumt att lämna sjuklingarna (Mattias efter operationen och Alicia med lite magproblem), men det verkar ju ha gått bra ändå. På mötet var det kul att träffa kollegor från hela östra och södra Afrika och det blev en hel del bra diskussioner, men också en del frustration eftersom det är så mycket som förändras snabbt i biståndsvärlden just nu – Sida policy, ambassad regler, omorganiseringar, osv. Men mötet avslutades i alla fall på topp när alla shakade loss tillsammans på dansgolvet!

Nu i oktober ser vi fram emot mer spännande jobb, musikcafé på skolan, fler kompisar på besök från Sverige... Vi hörs snart igen!



PS. Om ni inte skriver till oss eller kommer och hälsar på snart så kommer vi att förvandlas till vilda katter! Hjääälp...

Home sweet home!

Vi hade bara sovit hemma i ett par nätter förrän vi började känna oss lite konstiga i kroppen - vi behövde tälta lite mer! En helg utanför Naivasha var ett bra val för att komma ut på landet, få vandra och rida lite. Mattias häst var som klippt och skuren för honom och följde hans minsta vink när han vallade gnuerna åt rätt håll. Toves häst var däremot avdankad gallopphäst och toknervös för girafferna… Men allt gick bra, vi fick till och med lite regn (behövs verkligen här i Kenya som nu har el- och vattenransonering pga torkan), och det var det perfekta sättet att tänka på annat än att sakna Alicia…

ÄNTLIGEN kom hon tillbaka till slut! Och lyxigt värre dessutom - tillsammans med Toves chef Krister & hans fru Ia hade hon blivit uppgraderad till Business Class på flyget till Nairobi och hade kunnat sträcka ut ordentligt i den stora fåtöljsängen. Väl hemma trängdes alla mjukisdjuren in sig i hennes säng för att kunna sova nära och den nya vildhunden från Namibia blev så till sig att han klickade alldeles vilt på sitt konstiga klickspråk. Men hon fick snabbt pli på honom så att han inte längre behövde pinka revir i alla hörnen.

Värmen börjar komma tillbaka till Nairobi efter “vintern”, skolan har börjat med nytt klassrum och en del nya kompisar, Mattias har börjat på nytt jobb med Tricorona klimatkompensation och Tove har också tagit nya tag på jobbet. Nairobi börjar kännas hemma helt enkelt. Men det är ändå svårt att förstå att det är 8 månader sedan vi flyttade hit.

Förra veckan var det världskongress i Agroforestry (skogsjordbruk) på UNEP. 1400 personer, varav en var viktigare än alla andra - Toves long lost friends Avi från Indonesien, som kom, bodde över och tog med oss på fest hos en annan kompis som bodde precis mittemot Kristers hus (small world!). Sköna människor som vi hoppas träffa igen.

Den andra stora händelsen var förståss folkräkningen. Inte för att man tänker skattskriva några parlamentariker, men det kan ju vara bra att veta hur många som egentligen bor här i Kenya. En trevlig ung man kom hem till oss på den spontaninstiftade helgdagen och ställde intressanta frågor om hur många kossor och tuk-tuks vi egentligen har, vad taket och väggarna är gjorda av och hur många fruar Mattias har...

En av de första saker Mattias kollade upp när vi började planera för Nairobi var om det fanns en årlig bilutställning. Den gick av stapeln nu i helgen. Gääääsp… inte riktigt som i Genève, Frankfurt eller Paris. Den enda riktiga behållningen var den rejält tankade ryssen som hittade en proffsrallyförare som tog med oss i en rysk UAZ-jeep, så rustik att man måste slå i fyrhjulsdriften med all kraft och båda armar samtidigt. Sen bar det av ner i gyttjehål, uppför branta berg och rakt upp för trappan där folk sitter när det är hästtävlingar. Så vi får erkänna; allt går inte att göra med en vanlig bil…

Igår var vi hemma hos vår kompis Charles, som sedan sist fått två superkeliga åsnor, två gulliga kattungar och två busiga hundvalpar. Ja, och så hade han fått ner sina tre tonårsbarn också men de gjorde inte lika stort intryck. Charles säger att han kan ta hand om djur som vi skaffar när vi åker tillbaks till Sverige, så nu har vi något att tänka på…

Men det som upptagit oss mest är bröllopet; att jämföra olika ställen vi kan vara på, hur masajigt det ska vara (originalet är över ett års förhandlande om hemgiften, offrande av en väldig massa djur och att brud och brudgum inte alls får ses innan bröllopet, så vi tar nog en rejält turistifierad variant). Datum är nästan satt, 5 januari på ambassaden och ett par dagar i bushen innan dess. Och så ett rejält bonusbröllop i Sverige 2011 för alla vänner; äntligen någon som firar pappersbröllop, eller om det är plastdito?

Idag är det Alis stora dag; tisdagar och torsdagar går hon på hiphop-dans. Okej, i tisdags var det folkräkning så då var det inget, men i torsdags var hon där… som enda elev. Så supercoola dansfröken Mabel (man kan heta så som 19-åring i Kenya) har bett oss leta upp lite fler elever och det verkar som om nästan halva klassen är på g!

We made it coast to coast!

From the cold to the… dusty. Never have we been to a place as dusty as Namibia, and since it is such a huge country (bigger than France and Spain put together), that means an incredible amount of dust.

But dust, just like dirt, can be fun. In Namibia it comes in the form of sand dunes, the highest and mightiest of the world, a far distance out in the middle of nowhere, yet filled with Italian tourists climbing it (or, in most cases, climbing a few metres, having the picture taken and going back to the bus).

The desert is undoable without a car, so we hired the worst piece of junk we could find (actually the only piece, everything but this was rented-out, it is high-season now meaning that you sometimes see several cars per hour on the roads), and went out in the sand, dwarfed by all huge SUVs that somebody makes a good business out of making people believe that they need (ours was an old Golf with four different sized tyres which gave it a limping-jumping way of moving).

Before that, we had the joy of the overnight train from Windhoek, Namibias smallish capital, to Walvis Bay, the main port and sort of gateway to the desert. It is mainly a freight train - there was only one passanger car, between endless rows of mainly petrol wagons. Spoilt by fancy East African trains our obvious question was “Where’s the dining cart?!”, but the conductor warned us about the only thing available - the vending machine; “I wouldn’t trust that thing…”. But in the beautiful early morning mist over the desert, we slowly rolled into Walvis Bay and had thus made it - Africa coast-to-coast by train!

The train ride had not permitted much sleep, so we had a quick shower (very quick since there’s a water shortage all over Namibia) and a quick power-nap to quickly get back into shape. Then it was time for some action! We managed to get a guy to take us to the famous Dune 7 nearby to go sand boarding on the dunes. Luckily we were the only people out there, so it was a great experience! Need to get on that board more often - sand, snow, or whatever… Tove surfed in her cowboy hat (but it is on a doctor’s prescription - not for the attitude!) and looked as the snow board princess Mattias has always dreamed about!

Then we moved on to Germany. Well, it was only a 15 min drive - the town of Swakopmund is really Germany in Africa. Very weird indeed! But we also got a great guide to take us into the nearby desert, where he helped us to understand how things manage to survive there. Like the beetle that stands up on it hind legs all morning to gather moisture on its body, or the springbock that stands still on a hilltop to get moist in its’ fur, and then licks it, since there is no water…

And then, the dunes around Soussousvlei -all in our little rental (yes, Mattias drow too hard (“Pappa! Du kör för hårt” as Alicia would have put it!) and manage to blow up a tyre being too eager to beat the 4x4 South African rental cars…), so we missed the sunrise among the dunes. But it was still very impressive, amazing shapes, great colours, little bugs and lizards that we now knew more about… We even got away from the Italians and Germans who came in their overland trucks, and were in beautiful, eerie Hidden Valley all by ourselves. Then on to Lüderitz, ex-German little town on the south coast, complete with Bismarck Strasse, Bratwurst and all. Just outside, colonies of Jackass (yes, that’s their name!) penguins and fur seals, and the cold, cold ocean so different from “our” lovely warm waters on the East coast (actually quite like a Norwegian fjord with kelp, Norwegian whaling stations and all!). And then the ghost town Kolmanskop, Quickby abandoned when the diamonds ran out, now open for exploring the old, crumbling buildings covered in sand - a great experience!

Last day on the trip; Aua Game Lodge just half an hour from the airport, where we rented mountain bikes and came rally close to elands, kudus and other animals that are mildly boring if you do a jeep-safari but a lot more “real” when you’re just on a bike… Plus another two birds to the list of never-before-seen…

All in all, a great trip, not least because we actually made it coast-to-coast, with many places to come back to, some great people that we hope to meet again, but also a desire to go back to Nairobi, warmer than most places on this trip, and a lot less dusty than the desert….

The 17th Alicia will be back with us, and we will probably switch back to Swedish on this blogg. All the best!

M&T

(There is something weird going on with the Blogger website, so the pictures do no turn out the way we want them to... more will be added later!)

Okavongo in our hearts

The mechanics in Chipata dismantled the whole steering wheel of the car, worked at it for about an hour with various tools (including a saw!) and since it was a Toyota (like almost any other car in Southern Africa) they had the small spare part for the ignition that we needed to be on our way…

The three hour delay meant we couldn’t make the Livingstone-train leaving Lusaka that night. But Katja and Nicolas, the Germans who gave us a ride, let us stay with a friend of theirs in Lusaka and the next morning we all set off for Livingstone in their car. Only a flat tyre delayed us this time, so we arrived in the afternoon to enjoy gin&tonics overlooking the Zambezi river!

Livingstone was crowded with backpackers - something that we had not encountered earlier on the trip. All affordable places were full, but we were lucky again - another friend of Katja’s lent us a tent and we borrowed enough blankets to survive the cold, cold nights (well, we did “borrow” a couple of big pillows from the sofas of the backpacker’s place and we did wear three layers of cloths and our woolly hats as well!).

Normally this time of year the Victoria Falls are running a bit low, but this year the flow was still high and mighty. 1,7 km wide and pouring more than one million litres per second down the 108 m high falls, creating spray that could be seen from miles away. Wow! was about all we could say. We walked around and also made the more adventurous climb down to the rock pool, wading over some of the smaller tributaries. Down by the rock pool we sat and watched the even more adventurous guys that were bungee jumping from the bridge between Zambia and Zimbabwe. But we thought the price of USD 100 for about 30 seconds was a bit too much…

Vic Falls are impressive but Livingstone is not - a dusty main road like the Wild West and too crowded with 19 year olds riding on organised tours with overland trucks and drinking too much (all wearing the same sweat shirts with their names on so that they wouldn’t get lost). So we decided to move on - next stop Botswana.

A shared taxi took us to the boarder, we crossed the Zambezi on the pontoon ferry and found a minibus to the closest town Kasane. The bus onward had already left but after only 2 minutes on the highway we got a lift with a police officer who was going all the way to Maun - the gateway for the Okavongo Delta. We stayed in Maun for two nights to be able to shop around for a good deal to get into the delta and we also managed to go horse back riding and kayaking nearby the town, which gave us a small taste of what to come - even though we didn’t see any hippos while kayaking, just as well!

Okavongo is the story about a river that gives up halfway to the ocean and forms a huge inland delta, to the delight of all kinds of animals - and well-off tourists. Botswana has decided to earn much from each tourist rather than having super many, so there’s really no backpacker scene and everything is on the expensive side - this is what we’d been saving up for! And boy was it worth it!

The delta is exciting from start to end - to be able to get there you pretty much need to fly in, and we boarded a six-seated Cessna, with Mattias as ecstatic co-pilot (the only instructions; “Don’t touch anything”), for what must be one of the most scenic flights ever, ending on a small dust strip. Then, three days of sheer luxury at the private concession of Little Kwara, with mokoro-rides (dug-out canoes is the idea, but to save the last large trees these days it is mainly glass fibre) on the shallow rivers, boat tours on the deeper, game drives at dawn, dusk and night, safari walks… and in between soo much food and drinks (all inclusive). With only five mansion-tents, guests are never more than ten, though most of the time we were only four, easily outnumbered by the people there to take care of us. And the wildlife; seeing a cheetah with four cubs resting in the sun and later coming back to see the cheetah-mother hunt for impalas, succeeding at the third attempt and then sharing the kill with the cubs… that is amazing, and doing that without ten other cars around you is unheard of. Later, we saw lion-teenagers trying to get buffalo steak, along with countless elephants, hippos, and around fifty bird species we hadn’t seen before, all much due to guides that really did some serious tracking (including leaving the car for long spots, and one guy sitting in the very front of the car only looking for tracks). And the flight back rounded it all up with even more game viewing from above; the whole 30 minutes back we flew at less than 200 metres, seemingly only just above the heads of elephants and giraffes.

All good things come to and end, and expensive stuff ends rather sooner, so we then boarded an overcrowded bus for Ghanzi, halfway to the Namibian boarder, right in the Kalahari and home to a tribe where women must wear hats that look like buffalo horns and will have their two upper front teeth hammered in once they marry. Stay single, seems to be good advice here.

From Ghanzi we moved on further west and crossed the boarder into Namibia, thanks to getting a lift with a cool South African/Britt/Isle of Man guy (when we had almost given up and were getting worried about sleeping on the side of the road out in the semi-desert) and got off in the dusty town of Gobabis. From there we were excited to get back on a train, but the trains had stopped running - seems like our inter rail is turning into a hitch hiking trip! So here we are in an oversized hotel/camping with only six guests and they don’t even do bush walks or other touristy stuff on weekends. So Windhoek here we come - we have already tried out the beer!

Freezing out butts of in Africa

Freezing out butts of in Africa

It was below zero in Mbeya, frost still on the ground when we left the hotel to take the early morning bus to the Malawi border. Only the day before we had been sweating in our t-shirts and shorts in Dar es Salaam, now we were shopping woolly hats and putting on double sweaters… This is African mid-winter!

But when the African sun climbs over the mountain rims, it still gets hot, and of course the temp varies with the height - and we’ve been going up and down, over the mountains, down in the valleys as we’ve been going south-west from Dar, so there’s been a lot of dressing and undressing.

The 25 hour train ride down to Mbeya was a great ride, first overcrowded with people all having incredible amounts of goods that they brought home to their villages, then as we got further along, new people with only light luggage. The train, built by the Chinese in the seventies to show the world they could do it, was quite comfortable - we were told we should upgrade to first class but in the end we just stayed in our reclining 2 class seats rather than going for the bunk beds. There were three dining cars on the train, with cold bear and all! And loads of wildlife along the tracks; giraffes, wildebeests, impalas, warthogs… It’s almost a shame the train didn’t break down in the middle of it!

Mbeya may be the biggest Tanzanian town in the south but it’s still a dump, and a very cold one! At least we got a romantic dinner by candlelight for ourselves, but that was only because electricity was out and nobody else braved the cold and the dark to go eating.

The bus to the border with Malawi had probably the only female, African, Hindu driver around. She was cool although no different to the male drivers in her trying to fool the passengers that we were just about to leave, but in reality not going anywhere until absolutely all seats and floor room was taken (and then drove­ as if she was going to be reincarnated as a holy cow!). The last bit to the border was by bike, “boda boda”, named after their border-function but now operating in almost every major town. In Malawi the police didn’t accept the bus we were on, everybody had to get out and wait for another one. Once onboard a big coach the pretty landscape was rushing by outside - the “lake of stars”, glittering Lake Malawi, but we opted to skip the crocs and cichlids in the cold water to head for the mountains instead. For the last bit to Rhumpi we caught a ride with some safari people who told us that the horse back riding that we had come for was unfortunately out of business, but instead set us up for going to the national reserve of the Vwezi Marsh.

Living in Kenya, we are spoilt with wildlife, but Vwezi still got our hearts beting faster, when we had to sitt absolutely still and barely breathe because the huge old male elephant was barely a meter from us, hitting the acacia tree with its forehead for fruit to fall down for it to eat. It stayed for a long time, and we got worried that the elderly Irish couple we were safarying with couldn’t take the pressure anymore, but in the end it majestically walked away. The next day, the same elephant charged us but then we were in the jeep with all the false security that gives us. Apart from that, hordes of hippos grazing just outsider our hut at night, antelopes of different sorts and sizes, baboons and 30+ birds we haven’t seen before filled the plains around Lake Kazumi.

After two days in the reserve we moved on and got a lift with the Irish couple down to Mzuzu. More than 10 busses and 30 hours later we arrived at our next stop across the boarder into Zambia: The South Luangwa National Park. The last bus ride turned out to be a real torture ride, bumping up and down for 6,5 hours in 20 km/h on a road that would normally take 2,5 h to drive with a normal car. We arrived late and had no reservation for any of the lodges. Surprisingly most of them where full with large groups of people travelling on overland trucks, but in the end we manager to find a tiny kids tent to rent and enough blankets to keep warm. Wandering around in the dark to find another place nearby was not advisable since elefants and hippos where all around the camps…

The next morning we woke up early and went for a game drive in the park. Plenty of elephants, baboons, kudus, pukus, impalas, birds, etc. were all over the place. It was nice, but not as exciting as we would have hoped - partly because the guide was not that good (“the one with the horns is the male, the one without is the female“) and it was hard to find the tranquillity of nature among the many safari trucks roaming around. In the afternoon we launched at the camp, having lunch watching the hippos in the Luwi River and than taking a dip in the pool and a nice (warm!) shower. Then we took off for a second game drive and this time we manager to get in another car with another, much better, guide. He started off by taking us to a site where a whole pride of lions were feasting upon the huge carcass of an elephant! The stench was almost unbearable and millions of flies were buzzing, but it was so exciting to watch them eat. After that we were so content with the tour that it would have been ok to go back to the camp, but we continued to drive around until after dark and many more animals were yet to be seen. We came across sivets, genets, hyenas and in the end we even came rally close to a leopard! Tove was probably most excited since this meant she has now also seen all the Big Five…

Luckily we manager to get a lift the next morning with a German couple who were also going in the same direction. But we only got to the next town before the car broke down - probably too much dust in the ignition - so here we are, stuck in an internet café in Chipata. But we have good faith that the mechanic we fond will be able to fix it soon and then we will be on our way to Livingstone (I presume)…

(Pictures will be added later)

On how everything always (?) works out for the better

Big disappointment. There are no tickets for the Tazara train that leaves Dar es Salaam on Tuesday, direction Zambia, and next train isn’t until Friday. What to do with all that time, we wanna get going, our trip has hardly even started and we’ve got so much more mileage to clock up?

Here we are, at the YWCA (yes, they do accept men and no, it’s not nearly as fun as I imagined), it is soon Friday and we thank our lucky star that we didn’t get tickets for that Tuesday train. Not that anything bad happened to that train, in these times of plane crashes that wouldn’t seem such a farfetched story, it’s just that we would have missed a great time…

Tuesday was field day. Swedish Sekab has been busy trying to start African ethanol production in Bagamoyo, 60 kms north of Dar es Salaam; they are now busy trying to find a buyer because their owners have told them they should stick to Swedish core business – the main reason for this change of heart being the biofuel-bashing by some of our friends in the Swedish media… Anyway, we went out to see what they had accomplished and what was there for potential buyers to scoop up.

I (Mattias) will be back with more writing about this, but it clearly seems a big shame if all this work will just go to waste… And for us, it was a great way of seeing, learning and touching more of Tanzanian farming and setting-up-business, with a whole day spent in the field – we would have missed a lot if we had had to go back for that train!

In the end, we spent two nights in lovely little Bagamoyo, that was the center for the slave trade on the east coast, the port of entry for the European explorers and the capital of then German East Africa, all meaning lots of crumbling ruins that are only now starting to be renovated with the eyes set on achieving Unesco World Heritage Status. And the seafood – after having been sick for two days I (Mattias again) had a lot to regain and refill, but I never managed to finish all the crabs, shrimp, octopus and fish set down before me!

Dar es Salaam, which only became the capital after Bagamoyo’s harbor was finally declared inapt for all up-coming business, is not much to write home about. We struggled to even find a café to spend some time after we finally gave up on finding anything else to do (most people rightfully set off for Zanzibar immediately, but that is a different trip for us). We did the museum (there is only one), we walked along the waterfront (dreadful, just stinking containerships all the way up to the shore) and we managed to spend almost ten minutes in the Botanical Garden (already very much)… So now it is about time to get going, and if everything works out well, the Zambia-headed train is a-waiting for us! Another 25 h onboard – next stop Mbeya...

Mnazi in Gazi

The first stop on our trip: the village of Gazi on the south coast of Kenya. Tove’s old master thesis supervisor Farid was staying there to do more field work in the mangroves and to visit his Kenyan wife Fatima’s relatives. Luckily they were in Mombasa the night we arrived and could pick us up at the train station. They took us to their guest house, which felt like a five star hotel after 25 h on the train and we had a looong nice sleep until the mosque woke us up at 5 o’clock. As most settlements along the coast Gazi is mainly Muslim and there are little mosques everywhere, often just regular houses really.

Luckily we could go back to sleep for another couple of hours, until the real important deadline made us rise and shine – the spring tide was coming out and it was time to go to the mangrove forest. First we took a canoe into one of the little creaks as far as we could get, then we continued by foot. We saw loads of crabs and mud skippers, but not so many birds since it was already approaching mid-day – and there are no crocodiles here, or so we are told. At first we walked along the river bed and it was all nice and easy, but more like a tourist tour than a real adventure. But the stakes got higher pretty quickly, since the monsoon rain started pouring down and we were forced to take shortcuts through the muddy forest to come back to the right place. But in the end we arrived back at the village all muddy and soaked, but with big smiles on our faces.

Rule nr 1: Muslim people don’t drink. Rule nr 2: If they do, it is far from the mosque. So the bar all the way up by the main road was full of people who had had one too many, mnazi mainly – fermented palm wine that you have to drink with a straw because it is so full of particles and stuff. When we came back the second night, the bar people proudly presented us with beer they had gotten hold of – possibly the warmest we ever had and not easy to swallow. “You look exactly like a Brazilian football player – Maradona”, they said to Mattias, and then argued for a long time how the rabbit and the squirrel are the same animal, except for the tail. When we had understood that fully, we went home…

Change of plans. Instead of going with 40 of Farid’s nearest family on the back of a lorry to relatives just off the coast, a dear and close relative died and the nearest 14 had to go to Dar es Salaam immediately. So we went just four wazungus (white people; us, a Belgian and an Italian student) to the island Wasini. Snorkeling in the marine park, dolphin watch and seafood… Well, not really… it turned out to be the local community’s little park with less marine life than just of Gazi’s coast, absolutely no dolphins and quite plain fish for lunch. But we had a good time anyway, and tomorrow we are off for Tanzania. Kwa heri Kenya!

Train riding through East Africa

Nairobi was getting colder and colder, while summer had finally arrived in full bloom in Sweden, so we were starting to wonder if we’d taken the right decision by staying on in Africa for our holidays?! But we had already experienced more than 30 Swedish summers – now it was time to explore some more and to get to know more of our new home continent. So we decided to take the train to Mombasa as the first leg of our African “Inter Rail”.

We had heard all the stories before about how the train runs late, very late, extreeemely late, but the two times we’ve used it before it has been on time – even early! So we were bragging to our fellow passengers – the train won’t be late as long as we’re onboard… But soon after we’d gone to bed the train stopped. Another train had derailed in front of us on the single track and was blocking everything. We had heard about this one before; a train had hit an elephant, the poor animal dead on the tracks and not very easy to move. In the end, they had to blow it up…

It took about eight hours to get it back on track, a great time to meet and greet fellow passengers and to let rumors about what would happen spread; can it really be true that the Americans will be airlifted in helicopter? Are busses on their way? Should we walk five kilometers down the track, to the other side of the derailed train, with wild animals all around, and then board another train? At some point a fellow passenger asks the train manager “Are we getting somewhere? And the reply was as Kenyan as it gets: ― Yes, we are getting somewhere…
In the end we came to Mombasa after 25 hours instead of the official 15. But the day on the train was actually quite a nice way to start our vacation. The temperature rose as we climbed down the Nairobi highland plateau and we instantly got into lazy holiday mode by watching the splendid view over Tsavo East National Park, reading books and wondering about when the next meal might be served.

For we are in no hurry; we have to be back in around a month’s time and only want to cross the continent to the western side - or somewhere approaching that - with a few stops on the way. Stay tuned for the next chapter!

Midvinterhelg i Kenya

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma… Tja, så här på andra sidan jorden blev det ju inte så mycket midsommarkänsla (även om det varit kallt och regnigt på sista tiden!), så helgen fick istället bli helkenyansk…

På lördagen steg jag upp tidigt för att möta min vän Phyllis nere på stan redan kl.07. Hon hade nämligen bjudit in mig att följa med på hennes kusins bröllop – i gengäld skulle jag hjälpa till att skjutsa folk till bröllopet. Vi åkte iväg ut till Thika, nordöst om Nairobi, där vi plockade upp brudgummen, hans ‘best man’ och några andra av hans kompisar. Sedan tillbaka till Nairobi på slingriga småvägar genom kaffeplantagen för att undvika trafikstockningarna. Fantastiska landskap, men “här vill du inte bli stående med en punktering när det blivit mörkt” berättade killarna…

Bröllopet hölls på fashionabla Florienta Gardens straxt utanför Nairobi. Och det visade sig rätt snart att det inte var något vanligt bröllop jag hade hamnat på – hundratals gäster från när och fjärran, fast jag var enda muzungon. Både brudgummen och burden var läkare, men från rätt olika bakgrund. Han: enda son till en ensamståend, ogift mamma (väldigt vanligt, men fortfarande också rätt skambelagt här i Kenya) men som tack vare den större familjen fått stöd och ekonomisk hjälp nog för att ta sig hela vägen genom universitetsstudierna. Hon: tredje dotter till en rik kikuyu och med en Tanzansk mamma, boendes i ett mindre palats i den fina statsdelen Runda. Mannens släktingar var så nöjda över att han gjort ett sådat “kap” och att hemgiften “bara” var på 50 000 KSH (ca 5 000 kr)…

Själva bröllopet började med att mannens familj (sidan som jag kom att höra till) åkte till brudens hem för att hämta henne. Först var vi tvugna att sjunga utan för grinden och dörren innan vi blev insläppta. Brudens familj "låtsades" att de hade ändrat sig och inte ville släppa henne, eller att hemgiften helt plötsligt gått upp! Vi fick sjunga och dansa tills de till slut gick med på att släppa ut henne. Bruden fick gå på färglada kangas (de färgglada traditionella tygstyckerna som kvinnor brukar klä sig i) beströdda med rosenblad fram till den blommbeprydda Mercedesen (naturligtvis!) som väntade på att ta henne till bröllopsstället. Alla åkte i procetion efter och tutade glatt!

Ceremonin (på engelska/swahili) var sedan naturligtvis väldigt religös och man inser vilken stor skillnad det är jmf med svenska bröllop (tom kyrkliga sådana) och hur konservativa de flesta här är. Man blir ju lite konfunderad när de väljer att läsa bibelcitat om hur kvinnan är skapad av mannes revben, ger tal om hur mannen alltid måste stå bredvid sin hustru - "tom när hon står där i köket, ska du stå bredvid henne och se att HON kommer att skapa en härlig middag...". Jämställdhet står inte så högt på agendan kan man säga! Men pastorn var i alla fall lite rolig och försökte lätta upp stämningen.

Sedan blev det en del dans och sång även efter bröllopet – men ingen stel bröllopsvals, utan kenyansk musik där gästerna fick skaka sina ugali-rumpor ordentligt! Det var dock lite konstigt att brudparet och de närmaste åkte iväg till ett annat ställe för att äta och bara kom tillbaka för att skära tårtan och ta emot presenter. Till skillnad från svenska bröllop så hade också det hela börjat väldigt tidigt och höll bara på under dagen. Folk började droppa av redan vid 15-tiden och innan solen gått ner hade alla åkt hem till sig. Så det blev inte någon fest som varade hela natten...

På söndagen plockade jag upp Phyllis nere i stan igen för att åka på ”inflyttningsfest” hos hennes föräldrar. Hennes pojkvän Patrick var också med, men eftersom de fortfarande inte är officiellt förlovade än (datum satt för “förhandlingar” mellan familjerna: 8 aug) så får de tydligen inte riktigt göra officiella saker tillsammans än. Lite som det var med Vickan och Daniel. Själv lät jag faktiskt bli att berätta om vår fantastiska förlovning, för de tror ju redan att vi är gifta och det skulle bli ett himla hallå om de fick reda på att vi lever i synd! Men det var i alla fall ok för oss att skjutsa Patrick till hans hemby, som ligger bara ett stenkast från där Phyllis kommer ifrån.

Phyllis och jag åkte sedan vidare hem till hennes föräldrar. De bor på en liten gård i Gathiru-ini i Kiambu distriktet. Gården bestod av två gamla huvudhus, ett antal nya småhus till sönerna i familjen, en liten ’ladugård’ med fem kossor och så det nya stora huset som barnen nu byggt till sina föräldrar. De gamla husen var i plåt och känndes lätt hälsofarliga, så det var ju bra att föräldrarna kan får ett nytt stenhus att bo i. Mamman har ju fött och nästan på egen hand uppfostrat tio barn(!) medan pappan arbetat som chaufför i Nairobi i över trettioår, så det kan ju vara bra om de får pusta ut lite på äldre dar.

Jag fick gå runt gården lite med några av Phyllis brorsbarn och de var mäkta imponerade över att en muzungo som jag kunde hämta vatten nere i floden, trots att det var en brant klättring upp och ner. Sedan började husinvigningsceremonin – typ tre gånger. Först fick jag inviga (lite pinsamt, men jag klarade att improvisera), sedan dök en lokal dignitär oväntat upp och fick naturligtvis säga några ord och sist så kom prästen som ingen riktigt räknat med att han verkligen skulle komma... Mer sång och dans, tal på kikuiu och swahili (jag fattade inte mycket, men log och såg glad ut), bandklippning och tårta. Pampigt värre – man hade kunnat tro att det var det nya stadshuset de skulle inviga! Men konstigt nog så var det mer prästen och en annan inbjden högt uppsatt kyrkogubbe som var centrum för ceremonin snarare än föräldrarna själva. Prästen som kommit sent ville sedan aldrig ge sig av... Det hade varit pinsamt för oss att åka före honom, så vi väntade och väntade. Men till slut så började han bege sig och vi hann också återvända till Nairobi innan det blivit mörkt…

Hon sa JA!

Fredagen den 12 juni blev världens mest fantastiska dag! Det började med en skön sovmorgon. Alicia vaknade av sig själv, utan väckarklockan, men med pirr i magen. Idag var det ju både skolavslutning OCH kalas! Vi fixade och förberedde en hel del redan på morgonen innan vi begav oss till Svenska skolan för skolavslutnigen.

Vädret var strålande och elever och föräldrar fyllde gårdsplanen utanför skolan. Först hade högstadieeleverna ordnat en skattjakt åt 1-2orna. De sprang hit och dit på skolan och träffade jultomten, troll och en massa andra sagofigurer, innan de tillslut hittade godispåsar i ett hemligt rum som Alicia aldrig tidigare varit in i. Sedan kaffe, tårta och rektorns tråkiga tal. Men sedan blev det fantastisk underhållning. Alicias klass hade övat afrikanska trummor på fritis under terminen och gav en lysande uppvisning! Mattias och Tove var så stolta att de höll på att spricka! Sedan hann vi med att sjunga ”Den blomstertid...” och äta lunch också innan det var dags att bege sig hemåt.

Mattias susade snabbt hem på sin nya ihopfällbara cykel (tack till Gröna Bilister!) och fixade det sista på tårtan. Tove och Alicia samlade ihop så många klasskompisar som kunde rymmas i bilen och åkte sakta hemåt. Kalaset började med att vik-snurra ballonger till olika spännade figurer. Sedan blev det ännu mer skattjakt – denna gång hade en elak tjuv tagit tårtan! Men efter att ha följt ledtrådar runtom i lägenheten hittade barnen den tillslut – i kylskåpet! Så blev det tårta och annat fika ute i trädgården. Ett gäng vattenpistoler dök också upp och vattenkrig utbröt. När alla ändå redan blivit blöta avslutades kalaset i poolen.

Sedan var det dags att ge sig av igen. Vi hade avtalat middag med vår irlänska kompis Charles – trodde Tove. ”Ta med dig grejer för övernattning”, sa Mattias. ”Jaha. Lite konstigt men ok då”, tänkte Tove och började packa en nattväska. Charles bor inte alls långt ifrån oss, men har ett hus stort nog för att husera gäster och för vana att vara frikostig värd som brukar bjuda på många drinkar och många flaskor vin. Men väl ute på vägen sa Mattias att vi skulle åka till Karen (en fin och lantlig förort till Nairobi uppkallad efter Karen Blixen) istället för hem till Charles. ”Aha, han kanske har fått låna något hus av en kompis”, tänkte Tove och körde vidare enligt Mattias instruktioner.

Till slut kom vi fram till underbara ”Ngong Houses”, med trähus på pålar, byggda för att smälta in i naturen. En underbar trädgård full med blommor och kvittrande fåglar mötte oss. Tove blev lite tårögd för det var en sådan fin överraskning efter en hektisk dag – ett sådant lugnt och vackert ställe, som en helt annan värld, bara 20 minuter ifrån stressiga Nairobi. Men det var inte nog med det! Mattias drog med sig Tove ut på gräsmattan och föll på knä. ”Jag kan inte vänta längre. Vill du gifta dig med med mig?!”, sa han. Tove började storgråta av lycka och blev nästa helt mållös, men lyckades säga ”Ja, ja, ja, det är klart att jag vill!” mellan snyftningarna. Vilken överraskning!!! Så romantiskt! Var, när och hur får vi återkomma om, men nu är vi officiellt förlovade!

Vi drack champagne på vår balkong, myste framför lägerelden, åt en fantastisk 4-rätters middag, tillbringade en underbar natt i det mysiga trädhuset och åt en utsökt frukost i trädgården morgonen därpå. Så härligt att man nästan trodde att det var en dröm. Men sedan blev det tvära emotionella kast. Mattias och Alicia skulle nämligen åka tillbaka till Sverige – Mattias för ett par veckor, men Alicia för hela sommaren! Så det blev sorgetårar och en massa kramar, pussar utanför ingången till flygplatsen, och ytterligare en hel del slängkyssar och vinkningar genom fönstret innan de försvann in till gaten. Så nu är Tove ensam om att hålla ställningarna här i Nairobi. Snyft...

Mamma mia malaria?!

Det var tänkt att helgen skulle gå i kalasens tecken. På lördagen var det ju kalas hos Alicias klasskompis Pontus, och på söndagen Alicias eget födelsedagskalas som hon verkligen sett fram emot så länge...

Men när Alicia kom tassande på lördagmorgonen för lite morgonmys i den stora sängen så var hon alldeles varm och andades snabbt. Termometern letades fram och visade på över +38°C. Det börjar ju vara kallare här i Nairobi nu – kenyanerna kallar det vinter och utetemperaturerna kryper ner mot +10°C om nätterna. Inte så kallt kan man tycka, men det betyder ändå förkylningssäsong här i landet. Men Alicia hade varken hosta eller snuva. Däremot hade vi ju varit nere vid kusten där malaria är vanligt. Även om vi hade ätit medicin och mest sovit under nät så är det ju inte 100%...

Febern gick upp och ner. Barnalvedon hjälpte och Alicia var ändå oförskämt pigg t.o.m. när temperaturen toppade strax över 40-gradersstrecket. På söndag morgon fick vi lov att SMS:a alla och ställa in kalaset. Men strax efter var temperaturen nere på +37,5°C. Hade vi ställt in i onödan?! Men nej, febern började stiga igen fram på förmiddagen och när den återigen kröp över 38 åkte vi iväg till Nairobi Hospital.

Typiskt att det skulle vara söndag då den berömde Dr. Chunge har stängt! tänkte vi. Men på sjukhuset gick det mesta rätt snabbt. Vi fick komma in till en sjuksköterska nästan direkt, som slussade oss vidare till en barnläkare. Blod- och urinprov togs och vi fick vänta en timme på resultaten. ”Malaria parasites: Negative”. Puh! Tack och lov var det inte malaria! Däremot så verkade det vara en slags urinvägsinfektion och läkaren skrev ut en antibiotikakur på fem dagar. Redan på måndagen mådde Alicia mycket bättre, men fick ändå stanna hemma för att krya på sig. Och förbereda för kalas – part II – nu på fredag...

Annars har veckan handlat om att vänja sig vid att inte vara i goda, glada vänners lag igen – Claes & Per åkte hem i onsdags efter två veckor hos oss. Det var tvära kast för dem, från flashiga restauranger med bara skamligt stora SUVar på parkeringen till de boende på Korogochos soptipp och Kiberas slum, från Nairobis stress och jäkt till lugnet på Lamu, från asfaltsdjungel till savann och kritvita stränder... Nu ska Alicia och Mattias snart hem till Sverige, men i höst hoppas vi på många fler besök! Boka nu!









Per växlar in på rätt spår i Tsavo.

Mattias och Claes käkar frukost på vår balkong.

Partytjejerna håller ställningarna!

Den här veckan åkte Mattias tillbaka till Sverige en sväng. Men tjejerna höll ställningarna här i Nairobi...

Alicia inledde med att simma upp för två stycken simmärken som de övat på under termingen: Järnmärket (50 m bröstsim, 25 m ryggsim, flyta 1 min eller 10 m och dyka från poolkanten) och Bronsmärket (100 m bröstsim, 50 m ryggsim, flyta 1½ min eller 20 m, dyka från poolkanten och simma 5 m under vattnet). Med alla de timmar som hon spenderat i poolen sedan vi kom hit till Kenya, så klarade Alicia det naturligtvis galant!

På fredag eftermiddag slutade vi båda tidigt. Tove hämtade upp Alicia och vi åkte vidare till en liten salong som en kollega rekommenderat. Knappt mer än ett ’hål i väggen’, men ett charmigt ställe där kvinnorna satt och snackade en massa om allt och ingenting.

En av de som jobbade där hade hittat en vaktel i trädgården som hon hade i sin ficka medan hon klippte håret på en av kunderna. – Det blir en fin middag, men jag måste vänta tills på måndag för att den ska hinna bli tillräckligt mör, sa hon och drog den lite i vingarna för att kolla in filéerna...
Alicia och Tove satte sig tillrätta i var sin stol och fick sedan både pedikyr och fotmassage. Alicia designade t.o.m. sitt eget mönster på naglarna – rosa med svarta bubblor med glitter ovanpå. Vilken lyx!

På lördagen vaknade vi tidigt för att hinna göra oss iordning för en dag i stallet. Vi fiskade upp Alicias kompisar Ylva och Elna och stack iväg ut till Karen utanför stan. Där är det grönt och lantligt, och där ligger även Karen Riding School. Barnen fick lära sig att rykta, hur man gör när man ska kratsa hovarna på en häst, vad tränsets alla delar heter på engelska och en hel del annat. Sedan var det dags för den första ridturen. De tre tjejerna fick var sin häst och var sin kille som gick bredvid och ledde hästarna.

Tove kunde rida iväg på en egen, lite snabbare ridtur tillsammans med en annan instruktör. Men när vi möttes ute på ängarna så red Alicia helt själv och såg hur cool ut som helst. Toves häst var däremot rätt så vild, var rädd för Masaaierna och deras kossor, så när vi kom tillbaka till stallet hade Tove fått stora blåsor på händerna av att vara tvungen att hålla så hårt i tyglarna. Väl tillbaka vid stallet tog vi en liten fikapaus, men sedan hade tjejerna fortfarande ridtid kvar. En lektion i paddocken visade att det här med att rida lätt inte är så lätt!

Men alla var vid gott humör efteråt och förhoppningsvis blir det fler lektioner snart igen. Lite mörbultade kände vi oss dock, så efter att Ylva och Elna åkt hem igen åkte vi vidare till sportklubben Impala där de har ’eftersport-massage’. Skönt för rumpan! Kvällen avslutades med en härlig middag på den lokala italienska restaurangen och sedan hemmabio med popcorn. Perfekt!

På söndagen slappade vi mest, men började också förbereda Alicias födelsedagskalas. Hon fyller ju inte år förän hon hunnit åka tillbaka till Sverige, men måste ju passa på att ha ett kalas här också innan hon åker hem! Kort inhandlades och Alicia skrev och skrev – både på svenska och engelska till klasskompisar och grannar. Men ett kort blev över. Vi är ju 12 i klassen tänkte Alicia. Vem kan det vara som jag har glömt?! Och hon funderade, och funderade... Och så kom hon på det! Det är ju 11 i klassen om man tar bort mig – jag ska ju inte ge en inbjudan till mig själv! Så nu är alla kuverten igenklistrade och utdelade – trots att många av dem fastnade på läppen...

Vardagsblogg

Det har uppkommit vissa klagomål på att vi bara skriver och skryter om värme, bad, safaris och fester... Och visst har vi det oförskämt bra här i Kenya! Men det finns ju en hel del helt vanligt tråkiga eller frustrerande vardagssaker som vi ännu inte belyst här på bloggen... Så här kommer några mer vardagliga observationer:

Amöbor i magen
Efter påsksemestern så fick vi alla lite ont i magen. Antagligen var det inte campingmaten eller luncherna på sjaskiga vägkrogar som gjorde det, utan den ”lyxiga” påskbuffén som vi åt på ett fint hotell vid Lake Bogoria. Typiskt! Efter ett par dagar gick vi och lämnade prover hos den berömde Dr. Chunge och det visade sig att stackars Alicia hade tre olika sorters amöbor i magen! Som tur var fick hon snabbt medicin och det gick över relativt snabbt. Hos Mattias och Tove hittade de dock ingenting och det magonda fick ingen diagnos – nästan värre för det känns som det fortfarande är någonting som ligger därinne och lurar...

Reklamskyltar och levande rondellhundar
Att Kenya inte storsatsar på offetlig konst är ju helt rätt och inte så konstigt. Det finns ju en hel del annat att prioritera när det gäller de offetliga utgifterna. Men några pampiga gamla frihetsstatyer står att finna i Uhuru Park och längs en del vägar har man gjort tappra försök med trädplanteringar och torkande blomsterarrangemang. Det är istället reklam i alla dess former som helt dominerar det offentliga rummet. Stora och små skyltar. Flashiga videoskyltar och handmålade plåtbitar. Ofta hela ”skogar” av skyltar vid ett och samma vägskäl så att man omöjligen kan se alla. Till och med den stora national stadion heter numera ”Coca Cola Stadion”. Men ibland dyker det också upp en och annan rondellhund. Fast av den äkta varan förståss...

Blöjstora bindor
Att ens kunna köpa bindor är få tjejer förunnat här i Kenya, eftersom de är alltför dyra för de flesta fattiga. Istället får man använda tygtrasor och annat under mensen. Ofta gör det tom att flickor måste stanna hemma från skolan ett par dagar i månaden, vilket faktiskt gör att tillgång till mensskydd blir en utvecklingsfråga. Tove klagar dock på att de bara går att få tag på i ”Mama Africa size”. Kanske någonting för SCA att fundera på i denna era av företagsbaserat utvecklingssamarbete?

Lervällingsvägar och galna matatus
Trots att Nairobi ju är en av östafrikas största huvudstäder med miljontals innevånare så är vägarna rätt så dåliga och trafiken lätt livsfarlig. Vägen som vi åker på till skolan/jobbet är till största delen full av stora gropar och inte asfalterad – det gäller att undvika de stora gatorna där köerna är enorma i rusningstrafik eller där man riskerar att bli påkörd av en minibuss (matatu) som kommer i full fart i fel körriktning. Nu under regnperioden blir det dessutom lätt lervälling av alltihopa. Trots att nästan lika många dör i trafiken som av HIV/Aids ses inte trafiksäkerhet som en viktig utvecklingsfråga. Mattias klurar på en grön lösning...

Stängsel, galler och strålkastarbelysning
En av de största skillnaderna med att bo här i Nairobi är att man inte kan röra sig som man vill och när man vill. Stängsel, galler och vakter i princip överallt. Som tur är så har vi världens trevligaste vakt, Jaffet, som håller ordning på vår gård. Kvällstid är de definitivt bil som gäller om man vill ta sig någonstans och kvällsvakterna har hjälp av hundar. Slumområdet Kibera börjar inte långt härifrån och klyftorna inom stan är enorma. Tror aldrig riktigt att vi kommer att vänja oss vid alla säkerhetsåtgärder, men tar det säkra före det osäkra...

“Internet Explorer cannot display the webpage”

Det var ju inte så länge sedan som man var supernöjd med 56kbps modemet hemma i Sverige, men löjligt snabbt har man ju vant sig vid att ha bredbandsuppkoppling både på jobbet och hemma, att kunna kolla upp saker, ringa, chatta, osv. när och hur man vill. Så är det inte här i Nairobi. Visst har vi uppkoppling på jobbet som tom ska vara 100 Mbps, men den är satelitbaserad och helt plötsligt är det snöstorm i Italien där en basstation står och då funkar helt plötsligt ingenting. Eller så börjar det ösregna här och molnen är för tjocka för att signalen ska gå igenom. Hemma har vi ett litet 3G modem, men trots att mobilerna funkar bra så verkar datamodemet funka rätt dåligt för för det mesta. Så på kvällstid har vi inte riktigt kunnat ringa eller chatta med alla er såsom vi hade önskat... Vi saknar er!

PS. Skaffar ni Skype och har bra uppkoppling hemma så är det ju dock enkelt för er att ringa oss på våra mobiler!

Mitumba mon amour

Nu har vi tvättat upp vår mitumba och ser ut som vandrande modevisningar alla tre (nåja). I söndags var vi på Toy Market i gränslandet till jätteslummen Kibera och köpte kläder, skor, mjukisdjur och snyggare kaffekoppar, fast ”mitumba” avser egentligen bara second hand-kläder.
I klädväg finns precis allt man kan önska sig på mitumba-marknaderna, second hand från Europa, Nordamerika och Japan. Vissa ställen ligger stora högar med allt för 20 bob, två spänn, andra ställen specialiserar sig på bara barnskor, vinterjackor (omåttligt populära nu under den ”kalla” regnperioden) eller jeans. Och några är haute couture, med bara klänningar och kostymer långt bort om vår budget. Proffsen vet exakt när en ny last kommer in och är där direkt för att fynda.

Mitumba är förstås prutbart, men köper man fina grejor så är det inte så väldans billigt. Argumentet att ”det är ju billigare att handla på Nakumatt” faller platt till marken. Alla vet ju att stormarknader betyder dålig kvalitet medan mitumban är av bevisat god kvalitet genom att den redan använts en gång och nu är här i fint skick.

Här om veckan hade ett modeprogram på tv ett långt inslag om mitumba, med studiodebatt efteråt. En otroligt långsmal modell berättade att hon alltid köper mitumba. Inte för att hon inte hade råd med nya kläder och för att hon ville välja återvunnet av miljöhänsyn. Miljö nämndes inte under hela inslaget, trots att detta är ett gigantiskt återvinningsprojekt. Nej, för att det var säkraste sättet att inte riskera att någon annan skulle ha samma dress på galorna och premiärerna. Det är ganska tunnsått med våra premiärinbjudningar, men vi är ändå glada att inte vara fast i alla-lika-H&M-träsket!

Sköna maj välkommen...

Valborg firades traditionsenligt med stor eld på Svenska skolan. Några av barnen hade till och med skrivit vårdikter om smältande snö och nigande blåsippor. Lite lustigt eftersom många av dem i princip bott här i flera år och knappast sett varken snö eller blåsippor i hela sitt liv!

Men sköna maj är ändå väldigt välkommet. Nu har regnperioden kommit igång på riktigt och det regnar nästan varje natt. Någonting som verkligen behövs här i Kenya där den långvariga torkan spätt på den matkris som de politiska oroligheterna och politiska maktmissbruket skapat. Regnsäsong betyder också lågsäsong när det gäller turister. Men lika glada var vi för det – vi hittade en superbra deal med ett hotell precis bredvid Tsavo East nationalpark och passade på att utnyttja långhelgen maximalt. Demonstrerandet fick ligga på hyllan så länge – vi har ju ändå så pass bra arbetsvillkor på Diakonia...













Vi behövde inte ens åka in i själva nationalparken för att safarin skulle börja – direkt när vi kom fram till hotellet och åt lunch så började elefanterna samla sig på andra sidan stängslet (hotellet låg verkligen precis utanför stängslet där nationalparken började). Under eftermiddagen njöt vi av vårt lyxtält och badade i den lilla privata poolen på verandan – med elefanterna betandes bara två meter bort!


Dagen därpå vaknade vi tidigt, stack till parken så fort vi kunde och fick med oss parkvakten Anthony som guide. Nästan direkt som vi kom in såg vi mängder av giraffer, zebror, gaseller, strutsar och elefanter. Längre in i parken kom vi förbi babianer, den lite ovanligare giraffgasellen och kudu.

Väl framme vid Tsavofloden kunde vi stiga ur och gå fram till klippkanten där floden flöt förbi inunder oss. Och var det minsann inte ett par krokodiler som låg och spanade därnere... Vi skärpte blicken än mer och helt plötsligt såg vi hur det rörde sig i buskarna på andra sidan floden. Vem kan det vara – på den sidan är ju inga turister tillåtna att vara?! Kan det vara tjuvjägare?! Vi återvände med hög puls in i bilen, medan Anthony tog med sig sitt automatvapen och gick närmare för att inspektera.... Men som tur var såg han snart en av sina kollegor tillsammans med de andra människorna som rörde sig på andra sidan. Via mobilen fick han reda på att telefonbolaget höll på att lägga fiberoptisk kabel från Mombasa till Nairobi och utnyttjade floden för att slippa gräva!

Trötta och nöjda återvände vi sedan sent på eftermiddagen till hotellet. Men det var inte slut på skådespelet för det! Vid hotellet fanns ett fint vattenhål där fåglar och en ensam flodhäst höll ställningarna under dagen. Men när mörkret började falla kom det fler och fler djur – framförallt elefanter. De drack och badade i både vatten och lera. Sent på kvällen blev det till och med slagsmål om snyggaste elefanthonan! Maffigt.

Sista morgonen vaknade vi också innan soluppgången och utan att äta frukost stack vi iväg till parken. Man betalar nämligen per 24 h och vi ville utnyttja tiden maximalt, vilket betydde att vi hade 1 h och 52 min på oss för en morgontur. Som tur var så var vi först av alla och kunde glida in i parken medan solen fortfarande gick upp. Först stod Alicia och Mattias upp i takfönstret och kollade på giraffer, mungos och vattenbockar. Men snabbt fick vi stänga alla fönster!

En hel lejonflock låg och kalasade på en buffelkalv och en schakal strök kring buskarna för att försöka norpa åt sig av resterna. Nöjda låg de och gnagde på buffeln, var och en i sin turordning. De andra slappade i gräset och lekte med de tre lejonungarna.

På vägen hem mot Nairobi började regnet falla igen. En perfekt helg...