Midvinterhelg i Kenya

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma… Tja, så här på andra sidan jorden blev det ju inte så mycket midsommarkänsla (även om det varit kallt och regnigt på sista tiden!), så helgen fick istället bli helkenyansk…

På lördagen steg jag upp tidigt för att möta min vän Phyllis nere på stan redan kl.07. Hon hade nämligen bjudit in mig att följa med på hennes kusins bröllop – i gengäld skulle jag hjälpa till att skjutsa folk till bröllopet. Vi åkte iväg ut till Thika, nordöst om Nairobi, där vi plockade upp brudgummen, hans ‘best man’ och några andra av hans kompisar. Sedan tillbaka till Nairobi på slingriga småvägar genom kaffeplantagen för att undvika trafikstockningarna. Fantastiska landskap, men “här vill du inte bli stående med en punktering när det blivit mörkt” berättade killarna…

Bröllopet hölls på fashionabla Florienta Gardens straxt utanför Nairobi. Och det visade sig rätt snart att det inte var något vanligt bröllop jag hade hamnat på – hundratals gäster från när och fjärran, fast jag var enda muzungon. Både brudgummen och burden var läkare, men från rätt olika bakgrund. Han: enda son till en ensamståend, ogift mamma (väldigt vanligt, men fortfarande också rätt skambelagt här i Kenya) men som tack vare den större familjen fått stöd och ekonomisk hjälp nog för att ta sig hela vägen genom universitetsstudierna. Hon: tredje dotter till en rik kikuyu och med en Tanzansk mamma, boendes i ett mindre palats i den fina statsdelen Runda. Mannens släktingar var så nöjda över att han gjort ett sådat “kap” och att hemgiften “bara” var på 50 000 KSH (ca 5 000 kr)…

Själva bröllopet började med att mannens familj (sidan som jag kom att höra till) åkte till brudens hem för att hämta henne. Först var vi tvugna att sjunga utan för grinden och dörren innan vi blev insläppta. Brudens familj "låtsades" att de hade ändrat sig och inte ville släppa henne, eller att hemgiften helt plötsligt gått upp! Vi fick sjunga och dansa tills de till slut gick med på att släppa ut henne. Bruden fick gå på färglada kangas (de färgglada traditionella tygstyckerna som kvinnor brukar klä sig i) beströdda med rosenblad fram till den blommbeprydda Mercedesen (naturligtvis!) som väntade på att ta henne till bröllopsstället. Alla åkte i procetion efter och tutade glatt!

Ceremonin (på engelska/swahili) var sedan naturligtvis väldigt religös och man inser vilken stor skillnad det är jmf med svenska bröllop (tom kyrkliga sådana) och hur konservativa de flesta här är. Man blir ju lite konfunderad när de väljer att läsa bibelcitat om hur kvinnan är skapad av mannes revben, ger tal om hur mannen alltid måste stå bredvid sin hustru - "tom när hon står där i köket, ska du stå bredvid henne och se att HON kommer att skapa en härlig middag...". Jämställdhet står inte så högt på agendan kan man säga! Men pastorn var i alla fall lite rolig och försökte lätta upp stämningen.

Sedan blev det en del dans och sång även efter bröllopet – men ingen stel bröllopsvals, utan kenyansk musik där gästerna fick skaka sina ugali-rumpor ordentligt! Det var dock lite konstigt att brudparet och de närmaste åkte iväg till ett annat ställe för att äta och bara kom tillbaka för att skära tårtan och ta emot presenter. Till skillnad från svenska bröllop så hade också det hela börjat väldigt tidigt och höll bara på under dagen. Folk började droppa av redan vid 15-tiden och innan solen gått ner hade alla åkt hem till sig. Så det blev inte någon fest som varade hela natten...

På söndagen plockade jag upp Phyllis nere i stan igen för att åka på ”inflyttningsfest” hos hennes föräldrar. Hennes pojkvän Patrick var också med, men eftersom de fortfarande inte är officiellt förlovade än (datum satt för “förhandlingar” mellan familjerna: 8 aug) så får de tydligen inte riktigt göra officiella saker tillsammans än. Lite som det var med Vickan och Daniel. Själv lät jag faktiskt bli att berätta om vår fantastiska förlovning, för de tror ju redan att vi är gifta och det skulle bli ett himla hallå om de fick reda på att vi lever i synd! Men det var i alla fall ok för oss att skjutsa Patrick till hans hemby, som ligger bara ett stenkast från där Phyllis kommer ifrån.

Phyllis och jag åkte sedan vidare hem till hennes föräldrar. De bor på en liten gård i Gathiru-ini i Kiambu distriktet. Gården bestod av två gamla huvudhus, ett antal nya småhus till sönerna i familjen, en liten ’ladugård’ med fem kossor och så det nya stora huset som barnen nu byggt till sina föräldrar. De gamla husen var i plåt och känndes lätt hälsofarliga, så det var ju bra att föräldrarna kan får ett nytt stenhus att bo i. Mamman har ju fött och nästan på egen hand uppfostrat tio barn(!) medan pappan arbetat som chaufför i Nairobi i över trettioår, så det kan ju vara bra om de får pusta ut lite på äldre dar.

Jag fick gå runt gården lite med några av Phyllis brorsbarn och de var mäkta imponerade över att en muzungo som jag kunde hämta vatten nere i floden, trots att det var en brant klättring upp och ner. Sedan började husinvigningsceremonin – typ tre gånger. Först fick jag inviga (lite pinsamt, men jag klarade att improvisera), sedan dök en lokal dignitär oväntat upp och fick naturligtvis säga några ord och sist så kom prästen som ingen riktigt räknat med att han verkligen skulle komma... Mer sång och dans, tal på kikuiu och swahili (jag fattade inte mycket, men log och såg glad ut), bandklippning och tårta. Pampigt värre – man hade kunnat tro att det var det nya stadshuset de skulle inviga! Men konstigt nog så var det mer prästen och en annan inbjden högt uppsatt kyrkogubbe som var centrum för ceremonin snarare än föräldrarna själva. Prästen som kommit sent ville sedan aldrig ge sig av... Det hade varit pinsamt för oss att åka före honom, så vi väntade och väntade. Men till slut så började han bege sig och vi hann också återvända till Nairobi innan det blivit mörkt…