Vi hade bara sovit hemma i ett par nätter förrän vi började känna oss lite konstiga i kroppen - vi behövde tälta lite mer! En helg utanför Naivasha var ett bra val för att komma ut på landet, få vandra och rida lite. Mattias häst var som klippt och skuren för honom och följde hans minsta vink när han vallade gnuerna åt rätt håll. Toves häst var däremot avdankad gallopphäst och toknervös för girafferna… Men allt gick bra, vi fick till och med lite regn (behövs verkligen här i Kenya som nu har el- och vattenransonering pga torkan), och det var det perfekta sättet att tänka på annat än att sakna Alicia…
ÄNTLIGEN kom hon tillbaka till slut! Och lyxigt värre dessutom - tillsammans med Toves chef Krister & hans fru Ia hade hon blivit uppgraderad till Business Class på flyget till Nairobi och hade kunnat sträcka ut ordentligt i den stora fåtöljsängen. Väl hemma trängdes alla mjukisdjuren in sig i hennes säng för att kunna sova nära och den nya vildhunden från Namibia blev så till sig att han klickade alldeles vilt på sitt konstiga klickspråk. Men hon fick snabbt pli på honom så att han inte längre behövde pinka revir i alla hörnen.
Värmen börjar komma tillbaka till Nairobi efter “vintern”, skolan har börjat med nytt klassrum och en del nya kompisar, Mattias har börjat på nytt jobb med Tricorona klimatkompensation och Tove har också tagit nya tag på jobbet. Nairobi börjar kännas hemma helt enkelt. Men det är ändå svårt att förstå att det är 8 månader sedan vi flyttade hit.
Förra veckan var det världskongress i Agroforestry (skogsjordbruk) på UNEP. 1400 personer, varav en var viktigare än alla andra - Toves long lost friends Avi från Indonesien, som kom, bodde över och tog med oss på fest hos en annan kompis som bodde precis mittemot Kristers hus (small world!). Sköna människor som vi hoppas träffa igen.
Den andra stora händelsen var förståss folkräkningen. Inte för att man tänker skattskriva några parlamentariker, men det kan ju vara bra att veta hur många som egentligen bor här i Kenya. En trevlig ung man kom hem till oss på den spontaninstiftade helgdagen och ställde intressanta frågor om hur många kossor och tuk-tuks vi egentligen har, vad taket och väggarna är gjorda av och hur många fruar Mattias har...
En av de första saker Mattias kollade upp när vi började planera för Nairobi var om det fanns en årlig bilutställning. Den gick av stapeln nu i helgen. Gääääsp… inte riktigt som i Genève, Frankfurt eller Paris. Den enda riktiga behållningen var den rejält tankade ryssen som hittade en proffsrallyförare som tog med oss i en rysk UAZ-jeep, så rustik att man måste slå i fyrhjulsdriften med all kraft och båda armar samtidigt. Sen bar det av ner i gyttjehål, uppför branta berg och rakt upp för trappan där folk sitter när det är hästtävlingar. Så vi får erkänna; allt går inte att göra med en vanlig bil…
Igår var vi hemma hos vår kompis Charles, som sedan sist fått två superkeliga åsnor, två gulliga kattungar och två busiga hundvalpar. Ja, och så hade han fått ner sina tre tonårsbarn också men de gjorde inte lika stort intryck. Charles säger att han kan ta hand om djur som vi skaffar när vi åker tillbaks till Sverige, så nu har vi något att tänka på…
Men det som upptagit oss mest är bröllopet; att jämföra olika ställen vi kan vara på, hur masajigt det ska vara (originalet är över ett års förhandlande om hemgiften, offrande av en väldig massa djur och att brud och brudgum inte alls får ses innan bröllopet, så vi tar nog en rejält turistifierad variant). Datum är nästan satt, 5 januari på ambassaden och ett par dagar i bushen innan dess. Och så ett rejält bonusbröllop i Sverige 2011 för alla vänner; äntligen någon som firar pappersbröllop, eller om det är plastdito?
Idag är det Alis stora dag; tisdagar och torsdagar går hon på hiphop-dans. Okej, i tisdags var det folkräkning så då var det inget, men i torsdags var hon där… som enda elev. Så supercoola dansfröken Mabel (man kan heta så som 19-åring i Kenya) har bett oss leta upp lite fler elever och det verkar som om nästan halva klassen är på g!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar