Det har uppkommit vissa klagomål på att vi bara skriver och skryter om värme, bad, safaris och fester... Och visst har vi det oförskämt bra här i Kenya! Men det finns ju en hel del helt vanligt tråkiga eller frustrerande vardagssaker som vi ännu inte belyst här på bloggen... Så här kommer några mer vardagliga observationer:
Amöbor i magen
Efter påsksemestern så fick vi alla lite ont i magen. Antagligen var det inte campingmaten eller luncherna på sjaskiga vägkrogar som gjorde det, utan den ”lyxiga” påskbuffén som vi åt på ett fint hotell vid Lake Bogoria. Typiskt! Efter ett par dagar gick vi och lämnade prover hos den berömde Dr. Chunge och det visade sig att stackars Alicia hade tre olika sorters amöbor i magen! Som tur var fick hon snabbt medicin och det gick över relativt snabbt. Hos Mattias och Tove hittade de dock ingenting och det magonda fick ingen diagnos – nästan värre för det känns som det fortfarande är någonting som ligger därinne och lurar...
Reklamskyltar och levande rondellhundar
Att Kenya inte storsatsar på offetlig konst är ju helt rätt och inte så konstigt. Det finns ju en hel del annat att prioritera när det gäller de offetliga utgifterna. Men några pampiga gamla frihetsstatyer står att finna i Uhuru Park och längs en del vägar har man gjort tappra försök med trädplanteringar och torkande blomsterarrangemang. Det är istället reklam i alla dess former som helt dominerar det offentliga rummet. Stora och små skyltar. Flashiga videoskyltar och handmålade plåtbitar. Ofta hela ”skogar” av skyltar vid ett och samma vägskäl så att man omöjligen kan se alla. Till och med den stora national stadion heter numera ”Coca Cola Stadion”. Men ibland dyker det också upp en och annan rondellhund. Fast av den äkta varan förståss...
Blöjstora bindor
Att ens kunna köpa bindor är få tjejer förunnat här i Kenya, eftersom de är alltför dyra för de flesta fattiga. Istället får man använda tygtrasor och annat under mensen. Ofta gör det tom att flickor måste stanna hemma från skolan ett par dagar i månaden, vilket faktiskt gör att tillgång till mensskydd blir en utvecklingsfråga. Tove klagar dock på att de bara går att få tag på i ”Mama Africa size”. Kanske någonting för SCA att fundera på i denna era av företagsbaserat utvecklingssamarbete?
Lervällingsvägar och galna matatus
Trots att Nairobi ju är en av östafrikas största huvudstäder med miljontals innevånare så är vägarna rätt så dåliga och trafiken lätt livsfarlig. Vägen som vi åker på till skolan/jobbet är till största delen full av stora gropar och inte asfalterad – det gäller att undvika de stora gatorna där köerna är enorma i rusningstrafik eller där man riskerar att bli påkörd av en minibuss (matatu) som kommer i full fart i fel körriktning. Nu under regnperioden blir det dessutom lätt lervälling av alltihopa. Trots att nästan lika många dör i trafiken som av HIV/Aids ses inte trafiksäkerhet som en viktig utvecklingsfråga. Mattias klurar på en grön lösning...
Stängsel, galler och strålkastarbelysning
En av de största skillnaderna med att bo här i Nairobi är att man inte kan röra sig som man vill och när man vill. Stängsel, galler och vakter i princip överallt. Som tur är så har vi världens trevligaste vakt, Jaffet, som håller ordning på vår gård. Kvällstid är de definitivt bil som gäller om man vill ta sig någonstans och kvällsvakterna har hjälp av hundar. Slumområdet Kibera börjar inte långt härifrån och klyftorna inom stan är enorma. Tror aldrig riktigt att vi kommer att vänja oss vid alla säkerhetsåtgärder, men tar det säkra före det osäkra...
Amöbor i magen
Efter påsksemestern så fick vi alla lite ont i magen. Antagligen var det inte campingmaten eller luncherna på sjaskiga vägkrogar som gjorde det, utan den ”lyxiga” påskbuffén som vi åt på ett fint hotell vid Lake Bogoria. Typiskt! Efter ett par dagar gick vi och lämnade prover hos den berömde Dr. Chunge och det visade sig att stackars Alicia hade tre olika sorters amöbor i magen! Som tur var fick hon snabbt medicin och det gick över relativt snabbt. Hos Mattias och Tove hittade de dock ingenting och det magonda fick ingen diagnos – nästan värre för det känns som det fortfarande är någonting som ligger därinne och lurar...Reklamskyltar och levande rondellhundar
Att Kenya inte storsatsar på offetlig konst är ju helt rätt och inte så konstigt. Det finns ju en hel del annat att prioritera när det gäller de offetliga utgifterna. Men några pampiga gamla frihetsstatyer står att finna i Uhuru Park och längs en del vägar har man gjort tappra försök med trädplanteringar och torkande blomsterarrangemang. Det är istället reklam i alla dess former som helt dominerar det offentliga rummet. Stora och små skyltar. Flashiga videoskyltar och handmålade plåtbitar. Ofta hela ”skogar” av skyltar vid ett och samma vägskäl så att man omöjligen kan se alla. Till och med den stora national stadion heter numera ”Coca Cola Stadion”. Men ibland dyker det också upp en och annan rondellhund. Fast av den äkta varan förståss...
Blöjstora bindor
Att ens kunna köpa bindor är få tjejer förunnat här i Kenya, eftersom de är alltför dyra för de flesta fattiga. Istället får man använda tygtrasor och annat under mensen. Ofta gör det tom att flickor måste stanna hemma från skolan ett par dagar i månaden, vilket faktiskt gör att tillgång till mensskydd blir en utvecklingsfråga. Tove klagar dock på att de bara går att få tag på i ”Mama Africa size”. Kanske någonting för SCA att fundera på i denna era av företagsbaserat utvecklingssamarbete?
Lervällingsvägar och galna matatus
Trots att Nairobi ju är en av östafrikas största huvudstäder med miljontals innevånare så är vägarna rätt så dåliga och trafiken lätt livsfarlig. Vägen som vi åker på till skolan/jobbet är till största delen full av stora gropar och inte asfalterad – det gäller att undvika de stora gatorna där köerna är enorma i rusningstrafik eller där man riskerar att bli påkörd av en minibuss (matatu) som kommer i full fart i fel körriktning. Nu under regnperioden blir det dessutom lätt lervälling av alltihopa. Trots att nästan lika många dör i trafiken som av HIV/Aids ses inte trafiksäkerhet som en viktig utvecklingsfråga. Mattias klurar på en grön lösning...Stängsel, galler och strålkastarbelysning
En av de största skillnaderna med att bo här i Nairobi är att man inte kan röra sig som man vill och när man vill. Stängsel, galler och vakter i princip överallt. Som tur är så har vi världens trevligaste vakt, Jaffet, som håller ordning på vår gård. Kvällstid är de definitivt bil som gäller om man vill ta sig någonstans och kvällsvakterna har hjälp av hundar. Slumområdet Kibera börjar inte långt härifrån och klyftorna inom stan är enorma. Tror aldrig riktigt att vi kommer att vänja oss vid alla säkerhetsåtgärder, men tar det säkra före det osäkra...
“Internet Explorer cannot display the webpage”
Det var ju inte så länge sedan som man var supernöjd med 56kbps modemet hemma i Sverige, men löjligt snabbt har man ju vant sig vid att ha bredbandsuppkoppling både på jobbet och hemma, att kunna kolla upp saker, ringa, chatta, osv. när och hur man vill. Så är det inte här i Nairobi. Visst har vi uppkoppling på jobbet som tom ska vara 100 Mbps, men den är satelitbaserad och helt plötsligt är det snöstorm i Italien där en basstation står och då funkar helt plötsligt ingenting. Eller så börjar det ösregna här och molnen är för tjocka för att signalen ska gå igenom. Hemma har vi ett litet 3G modem, men trots att mobilerna funkar bra så verkar datamodemet funka rätt dåligt för för det mesta. Så på kvällstid har vi inte riktigt kunnat ringa eller chatta med alla er såsom vi hade önskat... Vi saknar er!
PS. Skaffar ni Skype och har bra uppkoppling hemma så är det ju dock enkelt för er att ringa oss på våra mobiler!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar