Kwaheri Kenya!

Den sista månaden i Kenya blev rätt hektisk. Och spenderades mestadels utanför Kenya...

Tove gjorde en sista resa söderut för att hälsa på partnerorganisationer i Zimbabwe och Sydafrika. Harare är ju ett underligt folktomt ställe att komma till från Nairobi, men den här gången hade våra vänner Susanne och Paul precis flyttat dit så Tove bodde finfint i deras 70-tals villa med lummig trädgård. Partnermöterna gick också bra – de flesta organisationerna har repat sig från den värsta perioden efter valet och hyperinflation, och jobbar vidare med sitt regionala lobbyarbete för skuldavskrivningar, rättvisa handelsavtal, m.m. I Sydafrika blev det sedan ett snabbt stopp i Johannesburg för att besöka två partners och sedan vidare till Kapstaden där möterna gick snabbare än beräknat, så en tur runt halvön också hanns med. Cape of Good Hope, pingviner vis Bowlders Beach och proteablommor i Kirstenbosch Gardens visade sig från sin bästa sida i det sydafrikanska sommarvädret.

Men det var ändå ingenting jämfört med vad Mattias hann uppleva! På något underligt sätt så lyckades hann övertyga IUCN att bjuda in honom på en klimatkonferens på Fiji. Ja, du vet en av de där fantastiska söderhavsöarna låååångt därborta... Nä, nu slarvar Tove allt med fakta... Fiji och hela Stillahavsområdet är enormt oljeberoende, oljan är väldigt dyr för dem och de mindre örikena kan inte ens vara säkra på att oljetankern kommer. Så med hjälp av klimatpengar (CDM) som jag ju jobbar med, kan de finansiera sol, vind och vatten. Jag höll ett framförande om det, var middagsunderhållningen på galakvällen (stackars de andra) och hade möten med energibolag, miljömyndigheter och andra, och nu ser det ut som om vi faktiskt kommer att finansiera ett par kul projekt som inte blivit av annars. Men okej, allt var inte jobb – jag hann dyka med hajar (samma dag som hajattackerna i Egypten), vara på paradisiska korallöar och parta natten lång med sköna fijianer.

När båda väl kom tillbaka till Nairobi blev det bråda dagar. Jobb skulle avslutas, lådor packas, avskedsfester arrangeras... Så det blev en dryg vecka av ärenden hit och dit, jobb framför datorn och lådpackning om kvällarna, samt luncher/middagar för att hinna säga hej då till alla. Bäst var grillfesten förra söndagen då vår vän Phyllis levererade geten hennes familj ville ge oss i bröllopspresent (vi övertygade henne om att det var bättre att ge den till oss färdigslaktad, snarare än levande som de tidigare föreslog!), så vi hade kenyanskt grillfest med njama choma (grillad get). Senare på kvällen kom Singstarspelen till sin rätt när gästerna visade sin sångtalang (som pendlade mellan ”tone deaf” till ”lead singer”) och dans till in på småtimmarna.

Så det är med blandade känslor som vi lämnade Kenya. Vi vill ju på sätt och vis gärna stanna lite till, men samtidigt känns det som om vi hunnit med en hel del och att det är läge att komma tillbaka till allt vi saknar i Sverige – framförallt Alicia, familjen och vännerna därhemma. Men nu ses vi ju snart!

I lördags lämnade vi Nairobi efter två år, med drinkar hos grannarna Eddie&Anda som det sista innan avfärd.

Förstås ska två år summeras och betraktas, men det är för tidigt, det känns inte ens som om vi riktigt åkt eftersom vi alltså tar den långa vägen hem och alltså tänker mer på själva resan än vad vi lämnat bakom oss eller vad som väntar när vi kommer hem.

Vår plan var ju först att åka hela vägen hem med buss/tåg/båt. Visumbyråkrati, vinterstormar, folkomrösning och oroligheter satte dock P för de planerna. Etiopien vägrade ge Mattias visum i Nairobi eftersom han fortfarande inte fått kenyanskt uppehållstillstånd (eftersom män aldrig kan vara ”dependant” till en kvinna!), men däremot gick det bra att få direkt på flygplatsen i Addis. Passagerarbåtar från Egypten till Europa är inte så vanliga och på vintern går de inte alls. Sudan ska strax hålla folkomröstning om södra Sudans självständighet, så alla avrådde oss från att åka där – särskilt landvägen – och att lämna in passet för visumansökan verkade som roulette (kanske fick man tillbaka sitt pass med visum i, kanske fick man inte tillbaka det alls...). Så nu blir resan lite annorlunda än vad vi hade tänkt. Men kanske till det bättre...

Nu är vi i Addis, Etiopiens huvudstad, där vi landade igår morse. Den påminner lite om plockepinn när man just släppt pinnarna, spretar åt alla håll och utan något självklart centrum. I bakgrunden åt alla håll lurar bergen och bakom dem det vi egentligen mest vill åt, norra Etiopiens landsbyggd och gamla byar.

Vart vi än vänder oss hamnar vi mitt i en Miss-tävling (eller som häromdagen en ”galamiddag”, men där Miss Kenya (x2!) plötsligt dök upp och stal föreställningen). Så också här; igår ikväll över öl och tej (traditionellt etiopiskt vin med honung) träffade vi två munkar som håller på att starta en skola, och vars tidigare skola idag fyllde 50 med Miss-tävling som en självklar del. Mattias favorit vann överlägset efter att Toves favorit (som ju var snyggast) inte klarade att sjunga nationalsången. Etiopien är fullt av vackra kvinnor – männen är små med mustascher – så trottoarerna är långa Miss-tävlingar.

Efter att ha gått över hela stan i två dar tyckte vi att vi förtjänade lite massage, vilket också väldigt många etiopier tycker om söndagarna. Så på stadens stora badhus blev väntan ganska lång, men för Mattias var det värt det. Tove behövde däremot få lite massage för att bli av med den värsta smärtan från massagen, förutom att hon var röd som en kräfta av det skållheta vattnet – massagen börjar i ett badkar med vatten direkt från de varma källorna som är Addis raison d'être.

Etiopien har aldrig koloniserats, men det var en tid under italienskt styre vilket betyder att det finns en massa trevliga italienska restauranger här och att Etiopien, i motsats till Kenya, inte exporterar allt sitt kaffe utan har en underbar kafékultur, där man tar en espresso för en krona när andan faller på. Ryssarna var också starka här en tid, vilket betyder gräsliga monument och mängder av Lada-taxi. Nu tar kineserna över, vilket mest verkar betyda att resetiderna från 2006 års Lonely Planet halveras tack vare asfalterade vägar.

Imorgon ska vi träffa etiopisk miljörörelse och besluta om vi ska skaffa Djiboutvisum; det verkar vara en dyr håla men å andra sidan kan man dyka och snorkla med valhajar där just nu. Det går ett tåg dit, vilket är ett klart plus, men det går bara en del av vägen och är ofta flera dagar försenat. Får se hur det blir... På tisdag fortsätter vi i alla fall norrut för en djupdykning i Etiopiens rika kulturhistoria.

Nedräkningen har börjat

Vältajmat landade Tove från Sydafrika (där hon besökt en partnerorganisation som jobbar med folk som bor nära gruvor) nästan samtidigt som Alicia och våra vänner Caroline, Victoria och Ossian kom från London. Mattias var på plats med en stor pappfigur av ”Depicable Me” som han ”fått med sig” från vår lokala bio och tillsammans kunde vi ta emot dem. Vilket härligt återseende! Hemma i lägenheten hade vår inneboende Verena fixat fruktsallad.

Dagen därpå började höstlovet på riktigt. Vi packade in oss i bilen och åkte till Voi, halvvägs till kusten, där vi möttes av giraffer, impalor och elands när vi checkade in i våra safaritält (med en pool på varje veranda!). Bufflar och elefanter kom lagom till frukost efter morgondoppet, innan vi drog vidare till Kilifi som ligger vid kusten strax norr om Mombasa. Kilifi var ett av få ställen längs kusten där vi ännu inte varit och där hade vi hyrt ett mysigt swahilihus med kock (och en fantastisk pool). I dagarna tre slappade vi i huset, gjorde små utflykter till stan, stranden och mangroveskogen. Härligt, men alldeles för kort.

Efter ett kort stopp i Nairobi åkte vi sedan vidare till Masaai Mara. Den här gången till ekostället Base Camp som vi hade funderat på för vårt bröllop (men som vi i slutändan inte valde för att Royal Mara var ambitiösare och dessutom kunde vika hela campen för oss). Det har ju regnat en hel del de senaste veckorna, de s.k. korta regnen har i år varit ovanligt långa, så i Mara var de flesta gnuer fortfarande kvar vilket gav oss en glimt av Den Stora Migrationen! Tusentals gnuer kastar sig över Marafloden och börjar deras långa resa tillbaka till Serengeti. Men mitt i allt kaos är det ju inte alla som klarar sig – krokodilerna och gamarna hade mycket att kalasa på...










Alltför snabbt var det återigen dags att packa Alicias vänskor, men den här gången kändes det annorlunda. Plötsligt började vi prata om Solna som hem igen och var vi än såg i lägenheten i Nairobi började vi fundera på vad vi skulle behålla/ge bort och hur vi skulle packa olika saker. Nedräkningen hade börjat...

På sätt och vis kändes det som om vi ville sätta oss på första bästa plan för att återförenas med Alicia, men samtidigt som att vi borde maximera Afrika-vistelsen. Så nu har vi efter många om och men bestämt oss för att försöka ta oss åtminstone till Egypten landvägen (från Egypten finns det åtminstone vintertid ingen färja till Europa – en dålig nyhet för vår resa men också skönt för Mattias som ganska lätt blir sjösjuk i höst- och vinterstormar). Så under jul och nyårsledigheten kommer vi nu förhoppningsvis att resa genom Etiopien, (norra) Sudan och Egypten. Snö och julbord byts ut mot ökensand och injera. Vi räknar med att vara hemma igen i mitten av januari – längtar efter att få träffa er då!

Ett annat tecken på vår nedräkning är att vi nu haft vår första hej då-middag (med vänner som nästa vecka åker till Cancun på klimatmötet) och börjat göra saker som vi tänker nog är för sista gången (på länge). Nu i helgen var vi t.ex. och hälsade på bönderna i Solai som Mattias arbetat tillsammans med. De var lika entusiastiska som vanligt och bjöd in oss till en workshop om HIV & Aids och näringslära. En inhyrd lärare höll låda i två timmar – mycket kunnig om vad man bör äta och inte, men inte lika PK när det kom till genderfrågor (”You women should not deny your husband his marital rights” ”I have a friend who contracted HIV because his wife was so mean”).








Vi stannade inte allför länge på helnattspredikan som en av ledarna från Solai bjöd oss till , de började tala i tungor direkt och sen kände vi oss lite utanför... Vi campade (sista tältnatten på länge?!) i Nyahururu, Kenyas högst belägra stad. Det blev en kall natt, men en fantastiskt klar morgon och när vi sedan åkte tillbaka mot Nairobi åkte vi förbi de vackra bergen i Aberdares och det maffiga Mt. Kenya. Hoppas att det inte var sista gången!

Nu är vi i packartagen igen; Tove ska till Zimbabwe och Sydafrika (kommer hon att lansera Mjukisdjur Mot Mugabe eller dröjer det?) och Mattias till Fiji (inte njuta, bara jobba), innan den verkliga slutspurten här. Fortsättning följer...


(ah, och vi var i Magadi också, där man bryter soda och hela byn hör till fötetaget. Så här såg det ut där)

Bara bröst och nakna fötter

Tiden går rasande fort och vi inser att vi inte uppdaterat bloggen på flera månader och att vi bara har ett par månader kvar av vår tid här i Kenya... Iiiik!
Väl hemma från Madagaskar firade vi Mattias födelsedag och Alicia fick nya flätor innan det var dags för henne åka hem till Sverige till skolstarten. Stora tjejen reste själv hela vägen från Nairobi denna gång och blev uppgraderad till första klass - vilken lyx!

Vi var ju på Madagaskar mest för att det är en underbar ö, men också för att inte vara i kenya när det var folkomröstning om den nya konstitutionen. Men det gick lugnt till - skönt att kaoset efter förra valet inte upprepades, men typiskt att signeringsdagen som skulle vara en dag av stolt firande solkades av Sudans president Al Bashir (som ju är häktad i sin frånvaro av internationella brottsmålsdomstolen i Haag) som en av dignitärerna.

Vi missade uppståndelsen i Nairobi (folk köade från tre på morgonen för att komma in i parken där ceremonin ägde rum) och stack till kusten istället. På kusten njöt vi av värmen (det har varit ovanligt kallt i Nairobi i år), att vara enda gästerna på hotellet, badade, lekte med hotellkatten och besökte en kaya (helig ”skog”) där vi blev välsignade av en medicinman, vars ombud sedan ringde gång på gång med instruktioner om hur vi skulle skicka pengar för att få välsignade men odefinierade örter skickade till oss.

Sedan var det tillbaka till jobb och jobb. I september var Mattias hemma i Sverige en sväng för att träffa kollegorna på Tricorona, familj och vänner, plocka svamp på landet och valvaka med de gröna. Tove kämpade på med rapporter och en massa annat i Nairobi.

När Mattias kom tillbaka åkte vi till nordvästra Kenya för Turkwel Race for Peace och skönhetstävlinegen för flickor från traktens olika nomadsamhällen. Nästan alla Kenyas långdistansstjärnor kommer härifrån och löpartävlingen hade startats av Tegla Loroupe – en otroligt tuff liten kvinna som trots alla odds lyckats gå i skolan och hålla på med löpning för att sedan bli flerfaldig världsrekordhållerska. Nu försöker hon mäkla fred mellan pastoralisterna som stjäl kossor av varandra under allt våldsammare former; man behöver femtio kossor eller mer i hemgift och de senaste årens torka har gjort att det enda sättet att få ihop så många är att stjäla dem från de andra stammarna i grannbyarna. Men bråken i Somalia, Sudan och Uganda gör att det finns många AK-47:or i omlopp, så det är inte alltid bruden får sin gemål...
Det var tretton timmar på ett lastbilsflak för att komma dit; en tröttsam och skumpig resa som dock belönades med ett litet lönekuvert direkt när vi kom fram – vi åkte med ett gäng kenyanska journalister och det är självklart här att media får en sedelbunt för att besväret att rapportera om en story. Kritiskt granskande journalistik blir det förstås inte så mycket av.

Journalistrollen innebar att Tove var pressfotograf för en helg, hängande ut ur följebilar i orange väst för att ta bilder på löparna, medan Mattias som skrivande journalist fick tillfälle att prata med det sponsrande elbolagets KenGens VD om CDM; bra för vardagsjobbet och knappast möjligt i Nairobi.

Springtävlingen var tidigt på morgonen, innan det var för hett för att röra sig. Många sprang barfota, en av de som vann hoppades att han nu skulle kunna få sitt första par skor. Varje stam fick en vinnare i kill- och tjejklassen, fast vissa stammar hade så få tävlande att i stort sett alla vann – skön Disneykänsla. Sen var det traditionell dans, tyvärr stam för stam så att utbytet mest bestod i att man stirrade på varann. Därtill dessa oändliga högtidstal där man sätter en ära i att vara så tråkig som möjlig och alla måste börja med att först räkna upp alla viktiga personer på plats. Lägg till 50 graders hetta och ni förstår att vattenflaskorna snabbt tog slut.

Skönhetstävlingen var inte lika PK. Tjejerna fick paradera fram och tillbaka på scenen i sina traditionella kläder (dvs. många av dem i bara kjol och smycken) och fick inte ens säga flasklock om vikten av fred mellan folk. Den schweiziska äldre man som utsett sig själv till konferencier fotograferade väldigt flitigt ”sina” barbröstade flickor och många i publiken buade åt de stammar vars klädsel inte innebar bara bröst. Skönhetstävlingen direktsändes i kenyansk TV, med ett himmla hallå om att man visat nakna bröst i rutan på bästa sändningstid på en lördagskväll!

Juryn bestod av tre gravt överviktiga modetidningsskribenter från Nairobi, och de utsåg den enda pluffsiga tjejen bland de tävlande till vinnare. I Sverige hade det varit en fin pik mot anoreximodellvärlden, men här blev det tvärtom – den enda som inte alls såg ut som tjejer gör mest vann. Hon fick sitta på en tron med en ful tiara i håret, men inte heller nu fick hon säga ett enda ord. När vi sen snackade med henne backstage berättade hon att hennes kille är från en annan stam och att hon med skönhetspriset hoppas kunna tala med de olika stammarna om hur viktigt det är att minska hemgiften som leder till att så många dör. Vi frågade om hon var värd mer i hemgift nu när hon vunnit en skönhetstävling, det hoppades hon inte...

Oktober inleddes med Diakonias regionala möte. Nu har regionen utvidgats till hela Afrika och även kollegor från västafrika och DRC kom på besök så vi fick träna vår franska lite mer igen. Mötet sträckte sig ända fram till Toves födelsedag som inleddes med födelsedagssång på en massa olika språk från kollegorna, fortsatte med grävskopebalett(!) och avslutades hemma hos grannen Charles som tursamt nog fyller år samma dag!

Den senaste veckan har varit väldigt hektisk, framförallt för Mattias som haft sin chef på besök och flängt hit och dit för att kolla in Solvattenprojektet i västra Kenya och arrangera medialansering här i Nairobi. Men allt funkade bra, med fem olika tv-team på plats vid lanseringen – Mattias har inte lagt av sig helt, även om han haft stor hjälp av kenyanska kollegan Yvonne som känner typ alla. Att det dessutom bara är två månader sedan hon födde barn gör det hela ännu mer imponerande...

Nu i helgen behövde vi verkligen komma iväg från stan och klättrade upp och runt kratern på den gamla vulkanen Mt. Longonot (nästan 2800 meter, mer imponerande i fot; 9000!). Rätt jobbigt, men helt klart värt det – fantastisk utsikt däruppe över halva Rift Valley, Hells Gate och Naivashasjön. Vi kunde också känna oss hurtiga i jämförelse med vår vän Verena som kommit från Tyskland för bara en vecka sedan och därmed inte var lika höghöjdsanpassad...pust!

Härnäst ska Tove till Sydafrika en sväng igen, sen är det snart höstlov och Alicia kommer ner igen och hälsar på – hurra! Den här gången åker hon med ett par av våra vänner som inte varit i Kenya förut. Kusten och safari står återigen på programmet – det är svårt även för oss att få nog! Det gäller ju att passa på så länge vi är här...

Puttniks på Madagaskar - del 3: norrut

Air Madagascar tycker att det där med tidtabell är trams, och ändrar tiderna lite som de vill. Tydligen gick det bättre förut, men DJ:n som utnämnt sig själv till president tycker att hans behov går före. Den här gången fick vi sitta och hänga på Tanas flygplats i tre timmar, för att sen åka med ett mycket långsammare plan till Nosy Be, en liten ö utanför nordvästra Mad. Vi kom dit sent, sent på kvällen. Som tur var hade Tove googlat ett nummer till ett litet ställe på den mycket mindre ön Sakatia. De hämtade oss, med båt i mörket sista biten. Mäktig ankomst över sundet, till en väntande sen middag med havets läckerheter.

Nästa morgon såg vi hur det såg ut på Sakatia Towers (löst inspirerat av Fawlty Towers, en märklig referens för fina små bungalows på stranden). Enormt vackert! Stor terass med utsikt över lilla viken och bukten över till storön, mangrove rakt nedanför och superfina korallrev på båda sidor. Fantastiskt mycket fisk att snorkla med – och sköldpaddor! I skymningen delfiner som korsar ytan. Inga andra gäster på hotellet, ett hotell med ekotänk så att solcellerna fixar den mesta elen och generatorn bara behöver störa korta stunder. Inga bilar eller motorcyklar på hela ön, inte en enda annan byggnad att se, bara en katamaran i vattnet utanför. Och två härliga katter på hotellet; Spot som gillar alla och den andra som inte gillar nån förutom Alicia.

I två enmanskajaker, med Alicia bakom sittbrunnen i den ena, tidvis med benen i vattnet, paddlade vi till öns sydspets, där man väntade på oss med grillad fisk och en gnällig tiggar katt, och efteråt snorklade vi på fler fina rev.



Efter ett par dar kände vi oss ivriga att åka vidare, men John som har Towers övertygade oss om att stanna en dag till och det hade han rätt i; inget annat är i klass med hans ställe och stranden som Lonely Planet (som missat Towers) tyckte var fantastisk tyckte vi var... sådär. Den blev inte bättre av en väldig massa charteritalienare, en sunkig buffé och ett gäng dansöser med oklara extrajobb.


En skön kille tog oss runt ön en dag, med pirog till naturreservatet som höjdpunkt. Vi såg ett gäng lemurer till, ingen av oss har längre ordning på hur många olika det blivit även om Tove länge försökte. Boaormen såg vi däremot inte till. Ylang-ylang må vara basen för all lyxparfym i världen, men fabriken blir inte mer spännande för det, fast Ali skaffade i alla fall en liten flaska att hälla i krämer och badvattnet. Vi kom upp på öns högsta punkt, otroliga 320 meter upp, där vi träffade på gamla bekanta från pirogturen för ett par veckor sen (så få turister är det!).

Vi tog turisttjuren vid hornen och åkte med ett gäng italienare på båttur till Nosy Komba och Nosy Tanikely, den kanske vanligaste dagsutflykten. På Komba härskar lemurerna. Med lite banan som lockbete satt de snart i vår famn, på våra axlar, på Alicias huvud... överallt! Men de var bortskämda, de orkade inte komma för bananskal och brydde sig inte om det sista banangägget. Runt Nosy Tanikely är det ett marint reservat med jättefin snorkling, massa fina koraller, bläckfisk och fiskar alltifrån Nemo till stora barrakudastimm. Sköldpaddorna var för långt ut, men de hade vi ju sett förut!












Ridningen på stranden blev den dyraste hittills, priserna vi trodde var i Ariary (Madagaskars svaga valuta med många nollor) var i Euro! Men Alicia travade på på egen hand på sin fina häst medan Tove och Mattias var lite mindre nöjda med sina spattiga ex-tävlingshästar.

Och snart går flyget tillbaks till Nairobi... Ska bara köpa några plåtleksaksbilar och lemurstämplar först. Nästan en månads semester har flugit iväg, vi trodde att det skulle räcka gott och väl för att se ön men vi har bara skrapat på ytan och inte alls varit på den södra halvan. Under hela resan har vi knappt sett någon annan turist med barn och det kanske är förståeligt; det är inte superlättrest, med långa avstånd och ganska mycket som inte riktigt klaffar. Men det är en del av att vara puttniks och vi kommer gärna tillbaks, snart och länge!

M A T T A M A M T

Puttniks på Madagaskar - del 2: I österled

Nu lämnar vi snart vinter, kyla och regn bakom oss... Hur kan man frivilligt utsätta sig för det när det är superhärlig värme och sol inte bara i Sverige utan också på västkusten, norrut och söderut på Madagaskar – överallt utom just där vi är? Svaret: Valar, lemurer och regnskog (bokstavligt talat)!

Från Tana åkte vi österut, till den lilla ön St Marie. Dit åkte också alla pirater när Karibien blev för osäkert för dem (och innan Somalia blev nya favorittillhållet), så här finns övervuxna piratkyrkogårdar och nedgrävda skatter. Men St Marie var inte litet nog för oss, så vi tog oss med pirog till den ännu mindre ön Île Nattes. Där finns inga bilar, inte ens motorcyklar eller pousse-pousse, man går eller stakar sig fram i pirog. Marie och Nattes ser ut som ett utropstecken med punkten under. Strax utanför punkten är valarnas favvoplejs. Efter att Alicia tillfrisknat så åkte vi på valsafari med vårt lilla hotells lilla båt. Knölvalarna bubblade i vattnet, dök, slog med stjärtfenan, sprutade vatten och kastade sig upp i luften för att slå ner i vattnet med en smäll. Som närmast var vi nio meter ifrån ett valpar med sin lilla unge. De verkade helt ostörda av oss.





På hotellet fanns också ett stort gäng hundar, som checkat in för länge sen och inte hade några planer på att checka ut. Rita blev snabbt vår och sov i stolen på verandan. Fluffbajs gillade att bli kastad och (förstås) att bajsa i sanden. Bruno var störst och parade sig med alla. Timon såg ut som Timon i Umeå och var ovän med en mycket lik hund; förmodligen syskonbråk.

På andra sidan ön fanns det ett annat litet hotell med en lemurfamilj som stamgäster. Vad mjuka fingrar de hade, och blöt nos! Intill det hotellet låg ett tredje, äckligt, med tjocka gubbar som köpte tjänster av unga flickor. Vi fick hasta därifrån när vi påpekat att det inte var bra alls. Nu har vi hittat hur man anmäler det; så får man inte göra!



De fina båtarna tillbaks till fastlandet var fulla, så vi fick åka den långsammaste skorven som rullade vilt på vågorna, och sen med långsammaste bussen till Toamasina (Tamatave), hamnstaden i öst. Den var som hamnstäder ofta är, inte så vänligt och inte så vackert, fick snabbt smeknamnet ”Toa” och nästa dag åkte vi snabbt därifrån.

Halvvägs till Tana ligger jättefina naturreservat, där vi stannade ett par dar och gjorde turer. Eftersom det är vinter och kallt tar djuren sovmorgon, så vi behövde inte gå upp förrän sex på morgonen för att se lemurerna. Indri indri är den största och var mäktigast att se – och höra; de skriker hjärtskärande för att kommunicera med varann. Vår guide hittade en massa andra lemurer också, även nattlemurerna som kurat ihop i nån grenklyka för att vara i skydd för den fruktansvärda fossan och rovfåglarna. Dessutom olika kameleonter och andra smådjur.

Nu har vi bott på alldeles för dyrt lyxhotell (det är svårt att bo dyrt här annars, det mesta är billigt som tusan). Men det var det värt; vi har gått mer i urskogen, ridit på de mest välryktade hästarna vi sett (men väldigt sugna på att äta ormbunkar och väldigt osugna på att gallopera), paddlat kanot och sett mängder med lemurer. Några av dem har suttit i bur förut och är fortfarande aggressiva och bitska, andra är mysiga och kramgoa. Dessutom dansar de precis som i filmen!


Nu ska vi luncha och sen vidare till Tana, där varje etapp tycks börja och sluta. Och imorgon bär det av till sol och salta bad!

Puttniks på Madagaskar - del 1: I västerled

Nu har vi tillfälligt täckning, så vi skyndar oss att skriva. Snart har vi varit två veckor på Madagaskar, den månadslånga semestern känns plötsligt månadskort eftersom avstånden är stora, transporterna långsamma och det finns något fantastiskt i varje hörn av ön.

Vi är nu experter på pousse-pousse; en rickshaw som dras av en människa, ofta barfota. Man kan vara tre i den utan vidare, så dragkillen (vi såg inga tjejer som drog) är rätt stark. Och i Antsirabe, tre timmar söder om Antananarivo – ”Tana” när man varit här ett tag – åt vi på Pousse-Pousse, där man satt i pousse-pousse och fick sin mat. Och Mattias köpte en superfin pousse-pousse-modell som blir mer och mer realistisk för varje dag som den blir böjd och repad i ryggsäcken. Alicia köpte istället supervärdefulla kristaller och ädelstenar för bara 5000 (20 spänn i svenska pengar); ett fynd. Tove väntar med sina fynd.

I Antsirabe var vi mycket nära att få gå på ceremonin som de har vart femte (om man är rik) eller sjunde (fattig) år, där man gräver upp benen på de döda släktingarna och minns dem med en fest innan de grävs ner igen. Men vi var tvungna att åka en timma innan vi skulle pousse-poussat oss ut till den lilla byn. Hoppas på bättre lik-lycka längre fram!

Vi var tre dar på pirog nerför floden Tsiribihina, nästan ner till havet på västkusten, 110 kilometer eller nåt sånt, förbi små byar, höga klippor och djup skog. Det bruna vattnet dolde krokodilerna väl, men vi såg en och annan som låg och solade sig. Flodhästarna har däremot för länge sedan jagats slut. När andan föll på paddlade vi, annars skötte pirogkillen i aktern det – hans tuffaste jobb var kvar när vi var färdiga; att paddla tillbaks pirogen uppströms tar sju dar. På kvällarna slog vi upp tältet, lagade mat och njöt av stjärnhimlen. Vi hade tur som var i grupp med fem fransmän, och inte 26 personer som gruppen bakom oss.


Pirogturen slutade i närheten av världarvet Tsingy, en 200 miljoner år gammal havsbotten som höjts och eroderats så att bara de spetsiga topparna finns kvar, med trånga passager där man klättrar upp, hasar ner och klämmer sig igenom – tjocka göre sig icke besvär! Ett par ställen kom man upp ovanför allt med utsikt som om vi vore på Mars, andra gånger var vi nere i djupa grottor med stalagmiter, spindlar och fladdermöss. Ofta fick vi koppla fast oss med klätterselen för att inte ramla ner i bråddjupen. Tsingy betyder ”gå på tå”, vilket är vad man måste göra om man är barfota här!

På väg till kusten längre söderut Avenue des Baobabs, gigantiska baobabs som alldeles frivilligt ställt sig på rad och spänner sig i solnedgången. Baobaben skapades ju av Gud när han insåg att han inte gjort någon trädens konung, men sen blev trädet så kaxigt att Gud blev irriterad och vände det upp och ner. Så det är fortsatt störst, men ser ut som om det har rötterna i vädret. De största måste man vara tio man eller mer för att hålla om. Några av träden är kära och håller om varann.

Sen kom vi till kusten och fick en bungalow alldeles vid det brusande havet, där vi stannade två nätter. Det var bra, för Alicia fick feber och kass mage, och när det blev bättre var vi lite för ivriga att hoppa i poolen så eländet kom tillbaks. Men snart blir det bra!

Annars är Len Shan Len Hais äventyr de kanske mest spännande; han är Alicias nya mjukispanda, mästerspion och har bl.a. upptäckt att kockarna sätter eld på efterrätterna när ingen ser!! Hans dagbok kommer förhoppningsvis snart! Han och han förresten, Len Shan Len Hai är både kille och tjej precis som en mästerspion bör vara!

Snart går flyget till Tana. Det var en knapp timmas flyg eller 20 timmar i bil... Sen åker vi till St Marie, en ö på östkusten där piraterna höll till efter att de blivit bortjagade från Karibien och där valarna håller till varje vinter – det är ju vinter här på södra halvklotet, om än cirka 30 grader varmt. Sen sick-sack tillbaks till Tana, sen Nosy Be, öparadiset i norr. Så är planen i alla fall, men allt kan ändras när man är en puttnik!

Kramar
A, M & T
M A T
T A M

Fotbolls- och fästingfebern är över...

Det började redan när jag var i Sydafrika i april. Man kunde känna att den bubblande entusiasmen hos i princip alla man mötte var smittsam och det dröjde inte länge förän diagnosen kom: allvarlig fotbollsfeber! Den senast månaden har så det mesta förutom jobb, mat och sova kretsat kring fotbolls VM. Såg den första matchen tillsammans med kenyaner och expats i lustiga hattar och vuvuzelas i högsta hugg. Vi var på ett lokalt microbryggeri där de naturligtvis passat på att brygga ett speciellt VM-öl. Gott var det och alla var superglada över att Sydafrika lyckades spela 1-1 mot Mexico. Sedan dess har jag kollat matcherna på fler olika barer och restauranger, på bio(!), i national parker, hos grannarna, och även hemma framför TV:n förståss...

Det har varit kul att se att det inte bara blev Sydafrikas VM - mycket tack vare Ghanas avancemang skapade ju turneringen en skön panafrikansk stämmning. I slutändan känns det också som om det var mer revolutionerande att folks bild av Afrika nog förändrats snarare än att det var Spanien som vann VM-titel för första gången!

Fotbollsfebern var ju stark, men halvvägs in i turneringen kände jag att en annan slags feber hade börjat sprida sig i kroppen. Först tänkte jag att det bara var en reaktion på ”vinterkylan” som nu råder i Nairobi, avsaknaden av Mattias eller min dåliga jobba-äta-kolla VM rutin. Men samtidigt kände jag igen känslan från att jag två(!) gånger tidigare drabbats av borrelia i Sverige. Efter ett besök hos Dr. Chunge kunde man också konstatera att jag drabbats av den kenyanska varianten: tick fever. En månad tidigare hade jag nämligen fått ett antal fästingbett när vi var på vandringssafari i Laikipia. Men efter en 10 dagars hästkur med antibiotika kunde jag fira att jag var frisk igen genom att få dricka en öl till VM-finalen...

Något som blivit en riktig snackis här i Kenya är också bläckfisken Paul som kunde förutspå resultaten i VM. Hörde på radion häromdagen att man funderar på att fråga honom om resultatet för den stundande kenyanska folkomröstningen om en ny konstitution. Inte så demokratiskt, men kanske vore det ett säkrare alternativ efter erfarenheterna efter förra valet och det faktum att så mycket missinformation sprids i kampanjerna?! Vi tar det säkra före det osäkra och är utomlands den 4 augusti då folkomröstningen sker. Men jag hoppas verkligen att folk säger ja och att processen blir en fredlig nystart för Kenya.

Hann med en safari till Lake Nakuru national Park i helgen också, tillsammans med Ida, Susanne och Paul (inte bläckfisken...). Först blev vi förtvivlade över att det var så mycket vägreparationer i parken att alla djuren verkade som bortblåsta. Men sedan såg vi dem... alla miljontals flamingos, en noshörning som kom ner till sjön och stuttade omkring i vattnet, två lejonhonor som åt impala samtidigt som de diade sina tre ungar, en leopard som låg och sov i ett träd, klippdassar som hoppade bland stenarna, babianer om tog det lugnt mitt på vägen... Har ju varit på en hel del safaris på sistodne, men man upphör aldrig att fascineras!

Ikväll ska jag hämta Mattias & Alicia på flygplatsen och på torsdag drar vi vidare till Madagaskar. Waka waka, eh eh, it's time for Africa!

Sju resor bättre

Sist vi skrev var nästan två månder sedan – illa... Efter diverse jobbresor till Sydafrika, Kina och Mozambique var vi i maj-juni tillbaka i Kenya igen. Men vi har inte spenderat så mycket tid hemma i Nairobi - börjar inse att det bara är drygt ett halvår kvar för oss härnere och då gäller det att passa på att upptäcka så mycket som möjligt av det här vackra landet. Men jo, vi jobbar också mellan alla utflykterna men det är ju inte riktigt lika spännande att skriva om revidering av rapporter, myndighetsmöten, strulande projekthanteringsystem, sega internetuppkopplingar eller pappersarkivering...

Medan Mattias fortfarande var i Mozambique passade Tove på att åka till Lake Elementaita – en av sodasjöarna i Rift Valley som oftast är helt fulla av flamingos och pelikaner. Så inte denna gång – det hade öst ner regn i nästan en månad så vattnet hade nästan blivit sött och flamigosarna hade dragit vidare. Men fantastisk utsikt var det i alla fall och efter allt gråväder i Nairbi var det skönt att komma ut på landet – särskilt som lodgen hade förstått värdet av hängmattor...


Helgen efter så hängde vi med kenyanska naturskyddsföreningen till det lilla naturreservatet Ol Donyo Sabuk. Vandrade i nästan sex timmar och såg en massa fåglar, en superfin kameleont, men som tur var inga bufflar eller elefanter. Kul var det också att hänga med kenyaner på naturutflykt vilket ju annars verkar vara mest för muzungos.

I mitten av maj fick vi också två nya ”inneboende”. Våra väner Charles & Isabelle (som så gentilt också huserade en del av våra vänner när de var här vid nyår) gjorde helt chockartat slut med buller och bång, så Isabelle och hennes son Arthur fick flytta in i våra gästrum. Lite trångt blev det dock när vi senare fick besök från Sverige, men det är bra att kunna hjälpa till och skönt att inte komma hem till en tom lägenhet.

1 juni är nationell helgdag i Kenya (självständinghetsdagen) så vi passade på att ta långhelg och åkte hela vägen upp till Laikipia. Stackars Mattias hade precis fått reda på att han fått tre olika sorters amöbor, tyfoid sarmonella och mask(!) så han var lite matt, men efter ett snabbstopp på apoteket bestämde vi oss för att åka ändå. Tove fick köra - först till Mattias stora förtret ”Du kör för lååångsamt, vi kommer aldrig fram!”, men sedan med allt mer kenyanska rallytakter ”Du kör för hååårt!”. Första stoppet var ett privat litet naturreservat precis vid ekvatorn: Ol Pejeta Conservancy. Där har de, förutom de vanliga savanndjuren, satt upp ett reservat för schimpanser. Eller kanske borde man snarare kalla det ett mentalsjukhus. Schimpanser finns nämligen inte naturligt i Kenya, utan det här reservatet tog hand om schimpanser som tidigare varit fågna som husdjur eller som sålts på lokala marknader. En del av dem mådde helt enkelt inte så bra rent psykiskt - Tove höll på att få en stor sten rakt i pannan av en schimpanshane som suttit i en 1m2 stor bur i sju år av sitt liv – men många hade också funnit sig bättre tillrätta och satt och putsade varandra uppe i träden. Efter att ha tältat på Nanyuki Camel Camp och gosat med kamelerna så åkte vi vidare upp i vildmarken - norr om Mt.Kenya börjar ”Norrland” med fantastiska vidder och bara en ensam Samburu/Maasai lite här och var... Tack vare Diakoniakollegornas generösa bröllopsgåva kunde vi kosta på oss att bo på Loisaba lodge där vi också fick en av de bästa guiderna vi någonsin haft, Sam. Det var bara ett annat par på lodgen (som mest höll sig för sig själva eftersom de hade jetlag!) så vi hade i princip hela stället för oss själva. Safariturer med bil, till fots, och till häst, flodpaddling, drinkar, god mat, fantastisk utsikt...allt ingick! Den andra natten kunde vi dessutom sova i en ”stjärnsäng” med bara ett myggnät mellan oss och den diamantbeströdda himlen – otroligt vackert!







Helgen efter var det återigen utflykt på schemat. Mattias swahililärare Hellen hade bjudit in oss till sina föräldrars gård i västra Kenya och på vägen upp hann vi också stanna en stund i Solai där Mattias varit inblandad i ett projekt för att hjälpa bönder som tar hand om föräldrarlösa barn. Mattias höll ett bejublat tal på swahili och fick inviga ett nytt växthus – iklädd julgransgirlanger i kulörta färger! Väl framme hos Hellens föräldrar blev vi kungligt mottagna med getgryta och ugali(majsgröt) och fick bo i ett nybyggt hus på gården. Ända problemet var att det väggarna var gjorda av kobajs (fantastiskt ekologiskt material, men som har sina nackdelar...) som gjorde oss båda rätt allergiska... Under helgen hann vi sedan besöka Hellens barn på internatskolan (och konfunderas över hur skolsystemet påverkar familjerelationerna), se fantastiska rättvisemärkta teaplantage och kryssa fågel nr. 300 i vår kenyanska fågelbok: Ross’ Turaco.


Andreas, Marie, Elvira och Julius kom sedan på besök och vi tog dem med till Amboseli på safari. Förra året var det ju torrt som fnöske i den nationalparken och elefanter och zebror dog som flugor. I år har det istället regnat mer än normalt och träskmarkerna var återigen fyllda med vatten där elefanterna kunde bada. Vi såg så mycket coola saker att det var svårt att enas om en topp-5 listan, men den är nog ungefär så här:
1) Lejon som jagar zebror i högt gräs (vilken dramatik!)
2) Hundratals elefanter som betar med snötäckta Mt.Kilimanjaro i bakgrunden (så vackert!)
3) Lejonhona med två veckor gammal lejonunge (sååå söt!)
4) Sur gammal elefanthane som jagar safaribil (som tur var inte den vi satt i!)
5) Lejonflock som kalasar på zebra (wow!)

Nu har Andreas & Co efter en vecka på kusten åkt hem igen och Mattias har också stuckit tillbaka till Sverige för ett par veckor – Alicias födelsedag, midsommar, Almedalen... Men den 12 juli kommer både Mattias och Alicia ner igen och sen bär det av till nästa äventyr: Madagaskar!

Trevlig midsommar!

PS. Fler bilder kommer snart...

Bröllopsbilder

Vi har varit urusla på att uppdatera bloggen på sistodne, men det har varit så mycket... SNART ska vi ta och skriva ordentligt om alla våra äventyr och vardagsbestyr! Men redan nu tar vi och delar med oss av några av våra favoritbilder (det finns ju så många fina!) från våra tre bröllop - annons har nu också varit inne i DN (13 juni) och i VK/VF (5 juni). Kul att så många sett dem och kommit med glada kommentarer! Och stort tack till alla fotograferna!