Från Tana åkte vi österut, till den lilla ön St Marie. Dit åkte också alla pirater när Karibien blev för osäkert för dem (och innan Somalia blev nya favorittillhållet), så här finns övervuxna piratkyrkogårdar och nedgrävda skatter. Men St Marie var inte litet nog för oss, så vi tog oss med pirog till den ännu mindre ön Île Nattes. Där finns inga bilar, inte ens motorcyklar eller pousse-pousse, man går eller stakar sig fram i pirog. Marie och Nattes ser ut som ett utropstecken med punkten under. Strax utanför punkten är valarnas favvoplejs. Efter att Alicia tillfrisknat så åkte vi på valsafari med vårt lilla hotells lilla båt. Knölvalarna bubblade i vattnet, dök, slog med stjärtfenan, sprutade vatten och kastade sig upp i luften för att slå ner i vattnet med en smäll. Som närmast var vi nio meter ifrån ett valpar med sin lilla unge. De verkade helt ostörda av oss.
På hotellet fanns också ett stort gäng hundar, som checkat in för länge sen och inte hade några planer på att checka ut. Rita blev snabbt vår och sov i stolen på verandan. Fluffbajs gillade att bli kastad och (förstås) att bajsa i sanden. Bruno var störst och parade sig med alla. Timon såg ut som Timon i Umeå och var ovän med en mycket lik hund; förmodligen syskonbråk.
På andra sidan ön fanns det ett annat litet hotell med en lemurfamilj som stamgäster. Vad mjuka fingrar de hade, och blöt nos! Intill det hotellet låg ett tredje, äckligt, med tjocka gubbar som köpte tjänster av unga flickor. Vi fick hasta därifrån när vi påpekat att det inte var bra alls. Nu har vi hittat hur man anmäler det; så får man inte göra!
De fina båtarna tillbaks till fastlandet var fulla, så vi fick åka den långsammaste skorven som rullade vilt på vågorna, och sen med långsammaste bussen till Toamasina (Tamatave), hamnstaden i öst. Den var som hamnstäder ofta är, inte så vänligt och inte så vackert, fick snabbt smeknamnet ”Toa” och nästa dag åkte vi snabbt därifrån.
Halvvägs till Tana ligger jättefina naturreservat, där vi stannade ett par dar och gjorde turer. Eftersom det är vinter och kallt tar djuren sovmorgon, så vi behövde inte gå upp förrän sex på morgonen för att se lemurerna. Indri indri är den största och var mäktigast att se – och höra; de skriker hjärtskärande för att kommunicera med varann. Vår guide hittade en massa andra lemurer också, även nattlemurerna som kurat ihop i nån grenklyka för att vara i skydd för den fruktansvärda fossan och rovfåglarna. Dessutom olika kameleonter och andra smådjur.
Nu har vi bott på alldeles för dyrt lyxhotell (det är svårt att bo dyrt här annars, det mesta är billigt som tusan). Men det var det värt; vi har gått mer i urskogen, ridit på de mest välryktade hästarna vi sett (men väldigt sugna på att äta ormbunkar och väldigt osugna på att gallopera), paddlat kanot och sett mängder med lemurer. Några av dem har suttit i bur förut och är fortfarande aggressiva och bitska, andra är mysiga och kramgoa. Dessutom dansar de precis som i filmen!
Nu ska vi luncha och sen vidare till Tana, där varje etapp tycks börja och sluta. Och imorgon bär det av till sol och salta bad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar