Vi är nu experter på pousse-pousse; en rickshaw som dras av en människa, ofta barfota. Man kan vara tre i den utan vidare, så dragkillen (vi såg inga tjejer som drog) är rätt stark. Och i Antsirabe, tre timmar söder om Antananarivo – ”Tana” när man varit här ett tag – åt vi på Pousse-Pousse, där man satt i pousse-pousse och fick sin mat. Och Mattias köpte en superfin pousse-pousse-modell som blir mer och mer realistisk för varje dag som den blir böjd och repad i ryggsäcken. Alicia köpte istället supervärdefulla kristaller och ädelstenar för bara 5000 (20 spänn i svenska pengar); ett fynd. Tove väntar med sina fynd.
I Antsirabe var vi mycket nära att få gå på ceremonin som de har vart femte (om man är rik) eller sjunde (fattig) år, där man gräver upp benen på de döda släktingarna och minns dem med en fest innan de grävs ner igen. Men vi var tvungna att åka en timma innan vi skulle pousse-poussat oss ut till den lilla byn. Hoppas på bättre lik-lycka längre fram!
Vi var tre dar på pirog nerför floden Tsiribihina, nästan ner till havet på västkusten, 110 kilometer eller nåt sånt, förbi små byar, höga klippor och djup skog. Det bruna vattnet dolde krokodilerna väl, men vi såg en och annan som låg och solade sig. Flodhästarna har däremot för länge sedan jagats slut. När andan föll på paddlade vi, annars skötte pirogkillen i aktern det – hans tuffaste jobb var kvar när vi var färdiga; att paddla tillbaks pirogen uppströms tar sju dar. På kvällarna slog vi upp tältet, lagade mat och njöt av stjärnhimlen. Vi hade tur som var i grupp med fem fransmän, och inte 26 personer som gruppen bakom oss.
Pirogturen slutade i närheten av världarvet Tsingy, en 200 miljoner år gammal havsbotten som höjts och eroderats så att bara de spetsiga topparna finns kvar, med trånga passager där man klättrar upp, hasar ner och klämmer sig igenom – tjocka göre sig icke besvär! Ett par ställen kom man upp ovanför allt med utsikt som om vi vore på Mars, andra gånger var vi nere i djupa grottor med stalagmiter, spindlar och fladdermöss. Ofta fick vi koppla fast oss med klätterselen för att inte ramla ner i bråddjupen. Tsingy betyder ”gå på tå”, vilket är vad man måste göra om man är barfota här!
På väg till kusten längre söderut Avenue des Baobabs, gigantiska baobabs som alldeles frivilligt ställt sig på rad och spänner sig i solnedgången. Baobaben skapades ju av Gud när han insåg att han inte gjort någon trädens konung, men sen blev trädet så kaxigt att Gud blev irriterad och vände det upp och ner. Så det är fortsatt störst, men ser ut som om det har rötterna i vädret. De största måste man vara tio man eller mer för att hålla om. Några av träden är kära och håller om varann.
Sen kom vi till kusten och fick en bungalow alldeles vid det brusande havet, där vi stannade två nätter. Det var bra, för Alicia fick feber och kass mage, och när det blev bättre var vi lite för ivriga att hoppa i poolen så eländet kom tillbaks. Men snart blir det bra!
Annars är Len Shan Len Hais äventyr de kanske mest spännande; han är Alicias nya mjukispanda, mästerspion och har bl.a. upptäckt att kockarna sätter eld på efterrätterna när ingen ser!! Hans dagbok kommer förhoppningsvis snart! Han och han förresten, Len Shan Len Hai är både kille och tjej precis som en mästerspion bör vara!
Snart går flyget till Tana. Det var en knapp timmas flyg eller 20 timmar i bil... Sen åker vi till St Marie, en ö på östkusten där piraterna höll till efter att de blivit bortjagade från Karibien och där valarna håller till varje vinter – det är ju vinter här på södra halvklotet, om än cirka 30 grader varmt. Sen sick-sack tillbaks till Tana, sen Nosy Be, öparadiset i norr. Så är planen i alla fall, men allt kan ändras när man är en puttnik!
Kramar
A, M & T
M A T
T A M
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar