Bara bröst och nakna fötter

Tiden går rasande fort och vi inser att vi inte uppdaterat bloggen på flera månader och att vi bara har ett par månader kvar av vår tid här i Kenya... Iiiik!
Väl hemma från Madagaskar firade vi Mattias födelsedag och Alicia fick nya flätor innan det var dags för henne åka hem till Sverige till skolstarten. Stora tjejen reste själv hela vägen från Nairobi denna gång och blev uppgraderad till första klass - vilken lyx!

Vi var ju på Madagaskar mest för att det är en underbar ö, men också för att inte vara i kenya när det var folkomröstning om den nya konstitutionen. Men det gick lugnt till - skönt att kaoset efter förra valet inte upprepades, men typiskt att signeringsdagen som skulle vara en dag av stolt firande solkades av Sudans president Al Bashir (som ju är häktad i sin frånvaro av internationella brottsmålsdomstolen i Haag) som en av dignitärerna.

Vi missade uppståndelsen i Nairobi (folk köade från tre på morgonen för att komma in i parken där ceremonin ägde rum) och stack till kusten istället. På kusten njöt vi av värmen (det har varit ovanligt kallt i Nairobi i år), att vara enda gästerna på hotellet, badade, lekte med hotellkatten och besökte en kaya (helig ”skog”) där vi blev välsignade av en medicinman, vars ombud sedan ringde gång på gång med instruktioner om hur vi skulle skicka pengar för att få välsignade men odefinierade örter skickade till oss.

Sedan var det tillbaka till jobb och jobb. I september var Mattias hemma i Sverige en sväng för att träffa kollegorna på Tricorona, familj och vänner, plocka svamp på landet och valvaka med de gröna. Tove kämpade på med rapporter och en massa annat i Nairobi.

När Mattias kom tillbaka åkte vi till nordvästra Kenya för Turkwel Race for Peace och skönhetstävlinegen för flickor från traktens olika nomadsamhällen. Nästan alla Kenyas långdistansstjärnor kommer härifrån och löpartävlingen hade startats av Tegla Loroupe – en otroligt tuff liten kvinna som trots alla odds lyckats gå i skolan och hålla på med löpning för att sedan bli flerfaldig världsrekordhållerska. Nu försöker hon mäkla fred mellan pastoralisterna som stjäl kossor av varandra under allt våldsammare former; man behöver femtio kossor eller mer i hemgift och de senaste årens torka har gjort att det enda sättet att få ihop så många är att stjäla dem från de andra stammarna i grannbyarna. Men bråken i Somalia, Sudan och Uganda gör att det finns många AK-47:or i omlopp, så det är inte alltid bruden får sin gemål...
Det var tretton timmar på ett lastbilsflak för att komma dit; en tröttsam och skumpig resa som dock belönades med ett litet lönekuvert direkt när vi kom fram – vi åkte med ett gäng kenyanska journalister och det är självklart här att media får en sedelbunt för att besväret att rapportera om en story. Kritiskt granskande journalistik blir det förstås inte så mycket av.

Journalistrollen innebar att Tove var pressfotograf för en helg, hängande ut ur följebilar i orange väst för att ta bilder på löparna, medan Mattias som skrivande journalist fick tillfälle att prata med det sponsrande elbolagets KenGens VD om CDM; bra för vardagsjobbet och knappast möjligt i Nairobi.

Springtävlingen var tidigt på morgonen, innan det var för hett för att röra sig. Många sprang barfota, en av de som vann hoppades att han nu skulle kunna få sitt första par skor. Varje stam fick en vinnare i kill- och tjejklassen, fast vissa stammar hade så få tävlande att i stort sett alla vann – skön Disneykänsla. Sen var det traditionell dans, tyvärr stam för stam så att utbytet mest bestod i att man stirrade på varann. Därtill dessa oändliga högtidstal där man sätter en ära i att vara så tråkig som möjlig och alla måste börja med att först räkna upp alla viktiga personer på plats. Lägg till 50 graders hetta och ni förstår att vattenflaskorna snabbt tog slut.

Skönhetstävlingen var inte lika PK. Tjejerna fick paradera fram och tillbaka på scenen i sina traditionella kläder (dvs. många av dem i bara kjol och smycken) och fick inte ens säga flasklock om vikten av fred mellan folk. Den schweiziska äldre man som utsett sig själv till konferencier fotograferade väldigt flitigt ”sina” barbröstade flickor och många i publiken buade åt de stammar vars klädsel inte innebar bara bröst. Skönhetstävlingen direktsändes i kenyansk TV, med ett himmla hallå om att man visat nakna bröst i rutan på bästa sändningstid på en lördagskväll!

Juryn bestod av tre gravt överviktiga modetidningsskribenter från Nairobi, och de utsåg den enda pluffsiga tjejen bland de tävlande till vinnare. I Sverige hade det varit en fin pik mot anoreximodellvärlden, men här blev det tvärtom – den enda som inte alls såg ut som tjejer gör mest vann. Hon fick sitta på en tron med en ful tiara i håret, men inte heller nu fick hon säga ett enda ord. När vi sen snackade med henne backstage berättade hon att hennes kille är från en annan stam och att hon med skönhetspriset hoppas kunna tala med de olika stammarna om hur viktigt det är att minska hemgiften som leder till att så många dör. Vi frågade om hon var värd mer i hemgift nu när hon vunnit en skönhetstävling, det hoppades hon inte...

Oktober inleddes med Diakonias regionala möte. Nu har regionen utvidgats till hela Afrika och även kollegor från västafrika och DRC kom på besök så vi fick träna vår franska lite mer igen. Mötet sträckte sig ända fram till Toves födelsedag som inleddes med födelsedagssång på en massa olika språk från kollegorna, fortsatte med grävskopebalett(!) och avslutades hemma hos grannen Charles som tursamt nog fyller år samma dag!

Den senaste veckan har varit väldigt hektisk, framförallt för Mattias som haft sin chef på besök och flängt hit och dit för att kolla in Solvattenprojektet i västra Kenya och arrangera medialansering här i Nairobi. Men allt funkade bra, med fem olika tv-team på plats vid lanseringen – Mattias har inte lagt av sig helt, även om han haft stor hjälp av kenyanska kollegan Yvonne som känner typ alla. Att det dessutom bara är två månader sedan hon födde barn gör det hela ännu mer imponerande...

Nu i helgen behövde vi verkligen komma iväg från stan och klättrade upp och runt kratern på den gamla vulkanen Mt. Longonot (nästan 2800 meter, mer imponerande i fot; 9000!). Rätt jobbigt, men helt klart värt det – fantastisk utsikt däruppe över halva Rift Valley, Hells Gate och Naivashasjön. Vi kunde också känna oss hurtiga i jämförelse med vår vän Verena som kommit från Tyskland för bara en vecka sedan och därmed inte var lika höghöjdsanpassad...pust!

Härnäst ska Tove till Sydafrika en sväng igen, sen är det snart höstlov och Alicia kommer ner igen och hälsar på – hurra! Den här gången åker hon med ett par av våra vänner som inte varit i Kenya förut. Kusten och safari står återigen på programmet – det är svårt även för oss att få nog! Det gäller ju att passa på så länge vi är här...