Kwaheri Kenya!

Den sista månaden i Kenya blev rätt hektisk. Och spenderades mestadels utanför Kenya...

Tove gjorde en sista resa söderut för att hälsa på partnerorganisationer i Zimbabwe och Sydafrika. Harare är ju ett underligt folktomt ställe att komma till från Nairobi, men den här gången hade våra vänner Susanne och Paul precis flyttat dit så Tove bodde finfint i deras 70-tals villa med lummig trädgård. Partnermöterna gick också bra – de flesta organisationerna har repat sig från den värsta perioden efter valet och hyperinflation, och jobbar vidare med sitt regionala lobbyarbete för skuldavskrivningar, rättvisa handelsavtal, m.m. I Sydafrika blev det sedan ett snabbt stopp i Johannesburg för att besöka två partners och sedan vidare till Kapstaden där möterna gick snabbare än beräknat, så en tur runt halvön också hanns med. Cape of Good Hope, pingviner vis Bowlders Beach och proteablommor i Kirstenbosch Gardens visade sig från sin bästa sida i det sydafrikanska sommarvädret.

Men det var ändå ingenting jämfört med vad Mattias hann uppleva! På något underligt sätt så lyckades hann övertyga IUCN att bjuda in honom på en klimatkonferens på Fiji. Ja, du vet en av de där fantastiska söderhavsöarna låååångt därborta... Nä, nu slarvar Tove allt med fakta... Fiji och hela Stillahavsområdet är enormt oljeberoende, oljan är väldigt dyr för dem och de mindre örikena kan inte ens vara säkra på att oljetankern kommer. Så med hjälp av klimatpengar (CDM) som jag ju jobbar med, kan de finansiera sol, vind och vatten. Jag höll ett framförande om det, var middagsunderhållningen på galakvällen (stackars de andra) och hade möten med energibolag, miljömyndigheter och andra, och nu ser det ut som om vi faktiskt kommer att finansiera ett par kul projekt som inte blivit av annars. Men okej, allt var inte jobb – jag hann dyka med hajar (samma dag som hajattackerna i Egypten), vara på paradisiska korallöar och parta natten lång med sköna fijianer.

När båda väl kom tillbaka till Nairobi blev det bråda dagar. Jobb skulle avslutas, lådor packas, avskedsfester arrangeras... Så det blev en dryg vecka av ärenden hit och dit, jobb framför datorn och lådpackning om kvällarna, samt luncher/middagar för att hinna säga hej då till alla. Bäst var grillfesten förra söndagen då vår vän Phyllis levererade geten hennes familj ville ge oss i bröllopspresent (vi övertygade henne om att det var bättre att ge den till oss färdigslaktad, snarare än levande som de tidigare föreslog!), så vi hade kenyanskt grillfest med njama choma (grillad get). Senare på kvällen kom Singstarspelen till sin rätt när gästerna visade sin sångtalang (som pendlade mellan ”tone deaf” till ”lead singer”) och dans till in på småtimmarna.

Så det är med blandade känslor som vi lämnade Kenya. Vi vill ju på sätt och vis gärna stanna lite till, men samtidigt känns det som om vi hunnit med en hel del och att det är läge att komma tillbaka till allt vi saknar i Sverige – framförallt Alicia, familjen och vännerna därhemma. Men nu ses vi ju snart!

I lördags lämnade vi Nairobi efter två år, med drinkar hos grannarna Eddie&Anda som det sista innan avfärd.

Förstås ska två år summeras och betraktas, men det är för tidigt, det känns inte ens som om vi riktigt åkt eftersom vi alltså tar den långa vägen hem och alltså tänker mer på själva resan än vad vi lämnat bakom oss eller vad som väntar när vi kommer hem.

Vår plan var ju först att åka hela vägen hem med buss/tåg/båt. Visumbyråkrati, vinterstormar, folkomrösning och oroligheter satte dock P för de planerna. Etiopien vägrade ge Mattias visum i Nairobi eftersom han fortfarande inte fått kenyanskt uppehållstillstånd (eftersom män aldrig kan vara ”dependant” till en kvinna!), men däremot gick det bra att få direkt på flygplatsen i Addis. Passagerarbåtar från Egypten till Europa är inte så vanliga och på vintern går de inte alls. Sudan ska strax hålla folkomröstning om södra Sudans självständighet, så alla avrådde oss från att åka där – särskilt landvägen – och att lämna in passet för visumansökan verkade som roulette (kanske fick man tillbaka sitt pass med visum i, kanske fick man inte tillbaka det alls...). Så nu blir resan lite annorlunda än vad vi hade tänkt. Men kanske till det bättre...

Nu är vi i Addis, Etiopiens huvudstad, där vi landade igår morse. Den påminner lite om plockepinn när man just släppt pinnarna, spretar åt alla håll och utan något självklart centrum. I bakgrunden åt alla håll lurar bergen och bakom dem det vi egentligen mest vill åt, norra Etiopiens landsbyggd och gamla byar.

Vart vi än vänder oss hamnar vi mitt i en Miss-tävling (eller som häromdagen en ”galamiddag”, men där Miss Kenya (x2!) plötsligt dök upp och stal föreställningen). Så också här; igår ikväll över öl och tej (traditionellt etiopiskt vin med honung) träffade vi två munkar som håller på att starta en skola, och vars tidigare skola idag fyllde 50 med Miss-tävling som en självklar del. Mattias favorit vann överlägset efter att Toves favorit (som ju var snyggast) inte klarade att sjunga nationalsången. Etiopien är fullt av vackra kvinnor – männen är små med mustascher – så trottoarerna är långa Miss-tävlingar.

Efter att ha gått över hela stan i två dar tyckte vi att vi förtjänade lite massage, vilket också väldigt många etiopier tycker om söndagarna. Så på stadens stora badhus blev väntan ganska lång, men för Mattias var det värt det. Tove behövde däremot få lite massage för att bli av med den värsta smärtan från massagen, förutom att hon var röd som en kräfta av det skållheta vattnet – massagen börjar i ett badkar med vatten direkt från de varma källorna som är Addis raison d'être.

Etiopien har aldrig koloniserats, men det var en tid under italienskt styre vilket betyder att det finns en massa trevliga italienska restauranger här och att Etiopien, i motsats till Kenya, inte exporterar allt sitt kaffe utan har en underbar kafékultur, där man tar en espresso för en krona när andan faller på. Ryssarna var också starka här en tid, vilket betyder gräsliga monument och mängder av Lada-taxi. Nu tar kineserna över, vilket mest verkar betyda att resetiderna från 2006 års Lonely Planet halveras tack vare asfalterade vägar.

Imorgon ska vi träffa etiopisk miljörörelse och besluta om vi ska skaffa Djiboutvisum; det verkar vara en dyr håla men å andra sidan kan man dyka och snorkla med valhajar där just nu. Det går ett tåg dit, vilket är ett klart plus, men det går bara en del av vägen och är ofta flera dagar försenat. Får se hur det blir... På tisdag fortsätter vi i alla fall norrut för en djupdykning i Etiopiens rika kulturhistoria.