Hemresans sista etapp

Detta är sista bloggtexten för denna gång. Kenyaäventyret är över, två år har gått och vi är hemma i Sverige alla tre – Alicia har varit det länge, vi andra snart två veckor.

Vi ville ju åka landvägen hem, och vi ger oss själva högsta poäng för att ha försökt. Men... Etiopien gick inte med på att släppa in mig Mattias landvägen eftersom jag aldrig fick uppehållstillstånd i Kenya – jag var bara där som turist och turister får bara komma in i Etiopien via Addis flygplats. Och Sudan begärde officiella, stämplade inbjudningar för att släppa in oss, men eftersom de hade folkomröstningen just då så funkade det ändå inte. Så efter att ha varit i norra Etiopien, som vi redan skrivit om, fick vi flyga till Kairo och ta tåget söderut ungefär dit vi hade kommit med färja på Aswandammen om vi fått bussa och lifta genom Sudan. Efter Egypten ville vi ta färja till Italien, men det visade sig att den inte gick vintertid, kanske lika bra eftersom det skulle tagit fyra dagar mitt under vinterstormarna på Medelhavet... Så vi fick flyga igen, till Genève, där min (Mattias) pappa bor, och där brorsan med fru och barn också var. Så det där med landvägen blev inte mycket mer än en spännande ambition, men vi passade i alla fall på att maximera Afrikavistelsen...








Etiopien har vi redan hyllat. Egypten hyllar vi inte, ni som varit där vet säkert varför. Vi följde turiststråket; Kairo-Aswan-Luxor-Hurghada. Vi åker tåg, buss, segelbåt, delad taxi. Alla – alla - vi träffar har samma historia om hur de blivit lurade gång på gång, ”det är för mycket” säger också luggslitna backpackers. Hotell, taxi, falaffelstället, internetcaféet, felucca-båten, alla försöker de ta allt för mycket betalt, hitta på avgifter som inte finns, köra en till fel ställe, påstå att stället man vill till inte längre finns... guideboken har en flera sidor lång beskrivning av ”most common scams” och de täcker bara bråkdelen av vad man snabbt själv kan utsättas för. De som också varit i andra länder på samma resa har också alla samma historia; ”Men Jordanien/Syrien/Sudan/Etiopien... där är folk trevliga!”. Till och med Israel, som annars ligger högt på min otrevlig befolkning-lista (det blir kanske så med tre års militärtjänst för killar och två för tjejer), får idel lovord i en jämförelse.













Pyramiderna är förstås pyramiderna, mäktiga saker. Men de är döda monument över en svunnen tid, bara relevanta för turister och de som vill tjäna pengar på turismen (det verkar i och för sig vara nästan alla); inte som i Etiopien där de historiska monumenten fortfarande används och turisterna delar plats med munkar, präster och fåraherdar. Dagens egyptier bryr sig inte heller om att sköta sina historiska monument; Unesco och ett tjugotal länder fick ingripa när Egypten tänkte dränka Isistemplet i Aswandammen. Nu står alla tempelbyggnaderna på en högre belägen ö, där till och med träden är planterade med pengar från omvärlden. Horustemplet i Edfu, halvvägs mellan Luxor och Aswan, är tvåtusen år gammalt och fantastiskt välbevarat. Nästan alla pelarna står upp och större delen av taket ligger kvar. Men inte länge till. Det är duvor och duvskit överallt. Skiten har runnit ner för ansiktet på ristningarna av Horus, Isis, krokodilguden, schakalguden och de andra. En dags biljettintäkter hade räckt för att skydda templet; det räcker med småspik som gör det otrevligt för duvorna att sätta sig. Istället har egyptierna satt upp lite kartong här och var, troligen för ett par år sen, vilket duvorna för länge sen pickat hål på.









Slutklämmen på den afrikanska delen av hemresan var Hurghada, den största turistorten, 48 kilometer av betong och hotell på hotell, de flesta halvtomma eller övergivna – egyptisk lagstiftning gör det lönt att ta ett lån för att köpa mark, börja bygga ett hotell, lämna det ofärdigt och senare sälja marken dyrare till utländska intressenter. Affärsgatan heter Sheraton och slår rekord i smaklös bling-bling och dåliga kopior av märkeskläder, -klockor och -skor, samtidigt som byggnaderna ända ner till vattnet gör att man inte ens ser havet annat än i korta glimtar där något ex-hotell är särskilt förfallet. Korallreven nära land är förstörda av orenade avlopp och alltför många båtar, däremot är reven en bit ut ännu bland de finaste i världen (vi hade två fina dyk, utan människoätande hajar). Det beror nog på att ryssar inte dyker – västerländska turister har övergett Hurghada och när vi åker därifrån går 13 av 15 utannonserade flyg till ryska, vitryska och georgiska destinationer.

Egypten är en av dessa grymma diktaturer som man inte bojkottar för att det finns så mycket för turister där (som Thailand). Mubarak har varit diktator i trettio år, överallt hänger hans porträtt - längs vägarna är det ibland inte ens tio meter mellan dem (”Egypt got troubled by the horrible ass” som REM sjunger). I den starka solen gulnar de snabbt och presidenten ser illamående ut, men nästan alla porträtten (med en säkert trettio år gammal och kraftigt retuscherad bild) är nya; en stor del av turistinkomsterna måste gå till presidentposters. Under hela resan genom Egypten ser vi inte en enda klottrad plansch.







Vi är i Kairo kort före de våldsamt försenade (30 år!) upploppen, men just efter attacken mot de koptiska kristna. Läget är spänt, med kravallpoliser överallt. Det känns olustigt, men ändå bra att de ökar säkerheten mot ytterligare ev. Al-Qaida attentat. Lite anade vi då att kravallpolisen bara någon vecka senare skulle vända sin styrka mot medborgarna...

I Genève väntar Lennart & Fatima, Alex, Martina och lille Marius. Det blir ett par dars fin skidåkning på pudersnö, i skarp kontrast till dyken ett par dagar tidigare. Oändliga mängder ost i alla dess former, men Fatima lyckas inte lura på någon gåslevern...

Och sen är vi plötsligt hemma igen. Efter en natt hos Jette, låser vi upp till vår gamla lägenhet, som är finare än vi mindes den, och börjar flytta ner kartonger från vinden med massor av grejor som vi glömt att vi hade och undrar varför vi sparat. Sakerna från Kenya är så sakteliga på väg, nu utanför Somalias kust, får se om de kommer fram... Tove börjar direkt på sitt gamla jobb, där allt är sig likt, Mattias är på Tricorona en-två dar i veckan och miljö/trafikkonsult i övrigt. Glad att inte alla glömt honom. Inflyttningsfesten är mysig, vännerna minns oss, fast vi inte sett många av dem på två år...

Så hur sammanfattar man två år? Vi skippar det, just nu i alla fall. Det var bra. Kul och lärorikt för oss alla. Både själva Kenya och allt vi gjorde däromkring. Men två år var lagom. Det är härligt att vara hemma. Vi ses!

Etiopien A till Ö

De flesta av er kanske mest tänker på svält, elände och Bob Geldolf när man nämner Etiopien, men det finns ju så mycket mer...

A – Aksum. Hur många känner till att det i den här staden i norra Etiopien fanns en blomstrande högkultur, i klass med gamla Grekland eller Romarriket, redan 400 f.Kr.? Här finns Arken med de tio budorden – påstås det i alla fall, bara en enda munk vet sanningen... Vi vandrade runt i staden i bästa Indiana Jones-anda och kollade på imponerande obelisker, guldmynt och gravar. Det var även från Aksum som en av de heliga männen, Baltazar, kom när Jesus föddes och att han sedan förde tillbaka kristendomen till Etiopien som i mångt och mycket blev kristet innan stora delar av Europa! Kanske känner vi inte till så mycket om Aksum för att det inte riktigt passar in i vår eurocentriska världsbild?









B – Bussar och lastbilar. Som goda resenärer väljer vi bussen när det går – längsta resan var med lastbil eftersom dagens enda buss gått när vi kom till byn. Kineserna håller på att bygg nya vägar överallt (och järnvägen ska också fixas minsann – nu är Addis tågstation helt öde eftersom det inte ens går godståg längre). Alla vägbyggena gör resorna väldigt dammiga, skakiga och lååånga.













C – Cyklar. I Kenya väckte det ju stor, härlig uppmärksamhete när Mattias kom cyklande – ingen vit människa gör nånsin något sånt, de ska ju åka SUV! Här var uppmärksamheten inte lika kul när vi skulle cykla en halvdag i urskogen söder om Addis; skräniga ungar som sprang efter, skrek ”give me the money”, knuffades och kastade saker efter oss när de inget fick. ”Ge dem rejält med stryk” tycker både föräldrar och polis, men vi kände ändå inte riktigt att det var vår uppgift... Ett tråkigt avbräck från den annars så trevliga bilden av att vara varmt välkommen.










D – Dans. Att dansa är att leva i Etiopien, men det är inga svängande höfter eller putande rumpor, utan axlarna dominerar. På de traditionella små dansställena blir det snabbt fullt, fler pallar eller ölbackar ställs fram att sitta på, så dansarna får allt mindre plats att skaka axlarna mellan oss. Kvällens största applåd får Mattias när han visar upp sin axeldans – äntligen har han hittat en dansstil som passar! Men han hade tränat på en lokal skönhetstävling veckan innan (bilden)








E – Eritrea. Grannlandet i öster, landet som förnekar Etiopien tillgång till havet, landet som får Etiopien att verka vara en öppen demokrati i jämförelse... Varje gång vi är i närheten av gränsen, ökar antalet militärkonvojer.

F – Fasta. Fastar gör varje rättrogen etiopier. Vanligtvis två gånger i veckan och så inför stora högtider som jul och påsk. Men fasta betyder inte att man inte äter någonting, utan snarare att man väljer den supergoda veganvarianten av röror till sin injera (se nedan). Så Tove hittar glatt god vegomat varän vi reser här i Etiopien och får fromhetspoäng som bonus!

G – Gonder. Etiopiens Camelot brukar det kallas och det är en bra beskrivning. En stor medeltida borg dominerar stadskärnan. Fast mindre spännande än många andra ställen, eftersom borgen inte används utan bara är för turister – överallt annars är turisterna i minoritet bland munkar och bedjande.

H – Hatifnattar. Så ser bokstäverna ut här, omöjligt att tyda. Bara några få ställen (som inte hade teckenspråk alls före vitingarna kom) använder alfabetet. Ovant att inte ens kunna försöka tyda skyltarna!

I – Injera. Etiopiens basmat är en slags pannkaka gjord av vete och det inhemska sädeslaget tef (som kossorna nedan tröskar). Serveras till nästan allt och hela tiden – även till frukost. Vilken tur att det är så gott...











J – Jatrofa. Vi träffar Organization for Rehabilitation and Development in Amhara, som gett över 100 000 småbönder jatrophaplantor som de planterat på mark där inget annat kan växa. 99 miljoner planterades enbart under 2010. Jatrophaoljan kan ersätta diesel, med klimatnytta och minskat beroende av att importera allt dyrare fossil olja, men huvudsyftet är att odla något alls på de 23 miljoner hektar mark där inget annat gror. Det är som halva Sverige...

K – Kaffe. Kaffe kommer från Etiopien och det märks. I varje gathörn går det att få en urgod espresso eller machiatto för två-tre kronor, och kafékulturen är stark. På de finare ställena får man popcorn till kaffet, ovant men gott. Kenya borde lära sig av Etiopien; de odlar ju också kaffe men skickar allt på export och ber man om en kopp är risken stor att man får en påse Pele, brasilianskt snabbkaffe.











L – Lalibela. Här finns hur många kyrkor som helst och vi kommer till St Gabrielsdagen då det vimlade av präster, munkar och troende. Varje kyrka har 50 präster som vi betalar med den höga inträdesbiljetten. Vi frågar om munkarna och prästerna gör något vettigt och det gör de ju, de ber hela dagarna... Ibland brygger de också öl som de bjuder på!










M – Mössa. De flesta tänker ju på varmt väder så fort man nämner Afrika, men någonting som vi lärt oss under de två åren vi bott här är ju att det är betydligt kallare än man tror på många platser. Skönt att vi ändå hade med oss pyjamas, fleecetröja och mössa – särskilt här i Etiopien där vi sällan kom under 2000m höjd över havet! På Afrikas högsta lodge, 3160 meter över havet, fryser vi ändå.











N – Nyårsafton. Jul firas först den 7 januari och nyår först i september, så vi var lite ensamma i våra firanden. Nyår firades i alla fall av expat-gänget i Addis, men som tur är kom vi försenade till Addis och den svindyra Sheraton-överraskning Mattias planerat. Så vi gick på en härlig liten italien-etiopier och kom till Sheraton lagom till fyrverkeriet och R Kellys tråkiga konsert.

O – Ortodox. De flesta här är ortodoxa kristna, med hundratals helgon, kyrkor som årligen gråter blod, munkar vars enda uppgift är att be dagarna i ända... nästan lika många är muslimer och de verkar umgås hur bra som helst. Kyrkor och moskéer står sida vid sida, man jobbar tillsammans och ingen verkar förfalla till extremism. De enda som är lite förföljda är protestanter och judar – tusentals judar flögs till Israel för 10-20 år sen och de få som är kvar drejar lite krukor i en sunkig liten by.









P – Puttnik. Resenär på kroatiska och det begrepp vi sorterar under, handlar om att ge allt ”en ärlig chans” och är mottot för denna resa såväl som så många andra.

Q – Queen of Sheba. Världens vackraste kvinna, blev en del av Etiopiens historia när hennes uppvaktare kung Solomon lovade att inte ta något av henne om hon inte tog något av honom, varpå han bjöd henne på stark mat och ställde ett glas vatten vid hennes sängkant. När hon vaknade och tog en klunk vatten har hon hans... Deras barn Menelik I blev Etiopiens kung och omgärdas nu av lika många myter som Sheba själv.

R – Ras Tafari. Etiopiens förra kejsare och diktator Halie Selassie hette Ras Tafari innan han blev kung och under det namnet hyllas han fortfarande av rastamänniskor världen över. De mest hängivna har flyttat till en trist håla ett par timmar söder om Addis, där de bor utfattiga och utan respekt från resten av etiopierna som undrar varför de inte tvättar håret.

S – Solaris. Bara några få procent av Etiopiens hushåll har el och strömavbrotten är vanliga. Så vad landet behöver är... en elbil. Tycker Solaris i alla fall, med italiensk ägare och fanpage på Facebook (men ingen egen webbplats). Ett udda besök, men köra den fick vi inte denna gång.











T – Tigray. Etiopiens kanske finaste del och finaste språk; de har över 80 språk, vi ger upp att riktigt lära oss några och märker att de vanligaste fraserna på arabiska också funkar. Språken är baserade på stamtillhörighet, som Tigray, men stammarna är inte lika i luven på varann som i Kenya, och kristna och muslimer samsas på ett avundsvärt sätt.

U – undervattensäventyr. Får vänta till Egypten, Mattias badade visserligen i Lake Langano, just där campen låg skulle det varken vara flodhästar eller bilharzia, men det bruna vattnet inbjöd ändå inte till några dyk. Tankarna på att åka till Djibouti för att dyka med valhajar avskrevs; det var för långt och det fanns för mycket spännande här.

V – Visum. Måste alla ha för att få komma in, får man lätt på flygplatsen men inte alls på gränsen mellan Kenya och Etiopien om man kommer landvägen. Så vår hemresa landvägen fick börja med flyg, kanske en ”blessing in disguise” eftersom rånen är många i norra Kenya och t.o.m. Lonely Planet avråder.

W – World Heritage Site. Så många, när man tröttnat på att kryssa länder kan man övergå till dessa. Etiopien har sin beskärda del.

X – X-mas. Spenderades uppe i vackra Simien Mountains National Park där det i alla fall var lite julstämning med kyla och kalkon på julbordet! Men (den västerländska) pannkakan till frukost var inte lysande och gjorde att vi inte riktigt kunde njuta.

Y – Yellow-fronted parrot. En av Etiopiens över sjuttio endemiska fågelarter (som bara finns här), som vi dessutom såg och kryssade - femtio nya fågelkryss på två morgnars fågelskådning med lysande, enögd fågelguide.

Z – Zzz... Etiopien lägger sig sent och vaknar tidigt... eller om de lägger sig alls, ibland känns det som om musiken från nattklubben övergår direkt i moskéns böneutrop.

Å – Åsnor. Åsnorna är Etiopiens ryggrad, och på den ryggraden bär de otroliga bördor. Åsnorna finns överallt men de gör inget väsen av sig, aldrig hör man dem skria som på andra platser och ofta möter man dem helt utan skötare där de energiskt stretar fram med sina bördor från punkt a till b.

Ä – Ärlighet. Okej, taxibilarna tar i lite grann när vi stoppar dem och frågar hur mycket det kostar att åka till hotellet. Men allt är underbart ärligt och utan försök till fusk, oavsett var vi växlar pengar får vi den officiella kursen, vi betalar 40 öre på bussen som alla andra, tiggarna må vara många men ficktjuvar eller värre är få eller inga, och de välkomnande hälsningarna desto fler. Ett skönt, avslappat land, och en djup inandning innan Egypten.

Ö – Överraskningar. Mycket av det Etiopien vi gjort är jättefint, men ganska precis som guideboken beskrivit det och som andra upplevt det både före och efter oss. Så överraskningarna glädjer desto mer, som när vi sitter och dricker hemgjord öl med munkarna... Mer överraskningar kommer säkert, hoppas de blir av det trevliga slaget, nu åker vi till Egypten!

Kwaheri Kenya!

Den sista månaden i Kenya blev rätt hektisk. Och spenderades mestadels utanför Kenya...

Tove gjorde en sista resa söderut för att hälsa på partnerorganisationer i Zimbabwe och Sydafrika. Harare är ju ett underligt folktomt ställe att komma till från Nairobi, men den här gången hade våra vänner Susanne och Paul precis flyttat dit så Tove bodde finfint i deras 70-tals villa med lummig trädgård. Partnermöterna gick också bra – de flesta organisationerna har repat sig från den värsta perioden efter valet och hyperinflation, och jobbar vidare med sitt regionala lobbyarbete för skuldavskrivningar, rättvisa handelsavtal, m.m. I Sydafrika blev det sedan ett snabbt stopp i Johannesburg för att besöka två partners och sedan vidare till Kapstaden där möterna gick snabbare än beräknat, så en tur runt halvön också hanns med. Cape of Good Hope, pingviner vis Bowlders Beach och proteablommor i Kirstenbosch Gardens visade sig från sin bästa sida i det sydafrikanska sommarvädret.

Men det var ändå ingenting jämfört med vad Mattias hann uppleva! På något underligt sätt så lyckades hann övertyga IUCN att bjuda in honom på en klimatkonferens på Fiji. Ja, du vet en av de där fantastiska söderhavsöarna låååångt därborta... Nä, nu slarvar Tove allt med fakta... Fiji och hela Stillahavsområdet är enormt oljeberoende, oljan är väldigt dyr för dem och de mindre örikena kan inte ens vara säkra på att oljetankern kommer. Så med hjälp av klimatpengar (CDM) som jag ju jobbar med, kan de finansiera sol, vind och vatten. Jag höll ett framförande om det, var middagsunderhållningen på galakvällen (stackars de andra) och hade möten med energibolag, miljömyndigheter och andra, och nu ser det ut som om vi faktiskt kommer att finansiera ett par kul projekt som inte blivit av annars. Men okej, allt var inte jobb – jag hann dyka med hajar (samma dag som hajattackerna i Egypten), vara på paradisiska korallöar och parta natten lång med sköna fijianer.

När båda väl kom tillbaka till Nairobi blev det bråda dagar. Jobb skulle avslutas, lådor packas, avskedsfester arrangeras... Så det blev en dryg vecka av ärenden hit och dit, jobb framför datorn och lådpackning om kvällarna, samt luncher/middagar för att hinna säga hej då till alla. Bäst var grillfesten förra söndagen då vår vän Phyllis levererade geten hennes familj ville ge oss i bröllopspresent (vi övertygade henne om att det var bättre att ge den till oss färdigslaktad, snarare än levande som de tidigare föreslog!), så vi hade kenyanskt grillfest med njama choma (grillad get). Senare på kvällen kom Singstarspelen till sin rätt när gästerna visade sin sångtalang (som pendlade mellan ”tone deaf” till ”lead singer”) och dans till in på småtimmarna.

Så det är med blandade känslor som vi lämnade Kenya. Vi vill ju på sätt och vis gärna stanna lite till, men samtidigt känns det som om vi hunnit med en hel del och att det är läge att komma tillbaka till allt vi saknar i Sverige – framförallt Alicia, familjen och vännerna därhemma. Men nu ses vi ju snart!

I lördags lämnade vi Nairobi efter två år, med drinkar hos grannarna Eddie&Anda som det sista innan avfärd.

Förstås ska två år summeras och betraktas, men det är för tidigt, det känns inte ens som om vi riktigt åkt eftersom vi alltså tar den långa vägen hem och alltså tänker mer på själva resan än vad vi lämnat bakom oss eller vad som väntar när vi kommer hem.

Vår plan var ju först att åka hela vägen hem med buss/tåg/båt. Visumbyråkrati, vinterstormar, folkomrösning och oroligheter satte dock P för de planerna. Etiopien vägrade ge Mattias visum i Nairobi eftersom han fortfarande inte fått kenyanskt uppehållstillstånd (eftersom män aldrig kan vara ”dependant” till en kvinna!), men däremot gick det bra att få direkt på flygplatsen i Addis. Passagerarbåtar från Egypten till Europa är inte så vanliga och på vintern går de inte alls. Sudan ska strax hålla folkomröstning om södra Sudans självständighet, så alla avrådde oss från att åka där – särskilt landvägen – och att lämna in passet för visumansökan verkade som roulette (kanske fick man tillbaka sitt pass med visum i, kanske fick man inte tillbaka det alls...). Så nu blir resan lite annorlunda än vad vi hade tänkt. Men kanske till det bättre...

Nu är vi i Addis, Etiopiens huvudstad, där vi landade igår morse. Den påminner lite om plockepinn när man just släppt pinnarna, spretar åt alla håll och utan något självklart centrum. I bakgrunden åt alla håll lurar bergen och bakom dem det vi egentligen mest vill åt, norra Etiopiens landsbyggd och gamla byar.

Vart vi än vänder oss hamnar vi mitt i en Miss-tävling (eller som häromdagen en ”galamiddag”, men där Miss Kenya (x2!) plötsligt dök upp och stal föreställningen). Så också här; igår ikväll över öl och tej (traditionellt etiopiskt vin med honung) träffade vi två munkar som håller på att starta en skola, och vars tidigare skola idag fyllde 50 med Miss-tävling som en självklar del. Mattias favorit vann överlägset efter att Toves favorit (som ju var snyggast) inte klarade att sjunga nationalsången. Etiopien är fullt av vackra kvinnor – männen är små med mustascher – så trottoarerna är långa Miss-tävlingar.

Efter att ha gått över hela stan i två dar tyckte vi att vi förtjänade lite massage, vilket också väldigt många etiopier tycker om söndagarna. Så på stadens stora badhus blev väntan ganska lång, men för Mattias var det värt det. Tove behövde däremot få lite massage för att bli av med den värsta smärtan från massagen, förutom att hon var röd som en kräfta av det skållheta vattnet – massagen börjar i ett badkar med vatten direkt från de varma källorna som är Addis raison d'être.

Etiopien har aldrig koloniserats, men det var en tid under italienskt styre vilket betyder att det finns en massa trevliga italienska restauranger här och att Etiopien, i motsats till Kenya, inte exporterar allt sitt kaffe utan har en underbar kafékultur, där man tar en espresso för en krona när andan faller på. Ryssarna var också starka här en tid, vilket betyder gräsliga monument och mängder av Lada-taxi. Nu tar kineserna över, vilket mest verkar betyda att resetiderna från 2006 års Lonely Planet halveras tack vare asfalterade vägar.

Imorgon ska vi träffa etiopisk miljörörelse och besluta om vi ska skaffa Djiboutvisum; det verkar vara en dyr håla men å andra sidan kan man dyka och snorkla med valhajar där just nu. Det går ett tåg dit, vilket är ett klart plus, men det går bara en del av vägen och är ofta flera dagar försenat. Får se hur det blir... På tisdag fortsätter vi i alla fall norrut för en djupdykning i Etiopiens rika kulturhistoria.

Nedräkningen har börjat

Vältajmat landade Tove från Sydafrika (där hon besökt en partnerorganisation som jobbar med folk som bor nära gruvor) nästan samtidigt som Alicia och våra vänner Caroline, Victoria och Ossian kom från London. Mattias var på plats med en stor pappfigur av ”Depicable Me” som han ”fått med sig” från vår lokala bio och tillsammans kunde vi ta emot dem. Vilket härligt återseende! Hemma i lägenheten hade vår inneboende Verena fixat fruktsallad.

Dagen därpå började höstlovet på riktigt. Vi packade in oss i bilen och åkte till Voi, halvvägs till kusten, där vi möttes av giraffer, impalor och elands när vi checkade in i våra safaritält (med en pool på varje veranda!). Bufflar och elefanter kom lagom till frukost efter morgondoppet, innan vi drog vidare till Kilifi som ligger vid kusten strax norr om Mombasa. Kilifi var ett av få ställen längs kusten där vi ännu inte varit och där hade vi hyrt ett mysigt swahilihus med kock (och en fantastisk pool). I dagarna tre slappade vi i huset, gjorde små utflykter till stan, stranden och mangroveskogen. Härligt, men alldeles för kort.

Efter ett kort stopp i Nairobi åkte vi sedan vidare till Masaai Mara. Den här gången till ekostället Base Camp som vi hade funderat på för vårt bröllop (men som vi i slutändan inte valde för att Royal Mara var ambitiösare och dessutom kunde vika hela campen för oss). Det har ju regnat en hel del de senaste veckorna, de s.k. korta regnen har i år varit ovanligt långa, så i Mara var de flesta gnuer fortfarande kvar vilket gav oss en glimt av Den Stora Migrationen! Tusentals gnuer kastar sig över Marafloden och börjar deras långa resa tillbaka till Serengeti. Men mitt i allt kaos är det ju inte alla som klarar sig – krokodilerna och gamarna hade mycket att kalasa på...










Alltför snabbt var det återigen dags att packa Alicias vänskor, men den här gången kändes det annorlunda. Plötsligt började vi prata om Solna som hem igen och var vi än såg i lägenheten i Nairobi började vi fundera på vad vi skulle behålla/ge bort och hur vi skulle packa olika saker. Nedräkningen hade börjat...

På sätt och vis kändes det som om vi ville sätta oss på första bästa plan för att återförenas med Alicia, men samtidigt som att vi borde maximera Afrika-vistelsen. Så nu har vi efter många om och men bestämt oss för att försöka ta oss åtminstone till Egypten landvägen (från Egypten finns det åtminstone vintertid ingen färja till Europa – en dålig nyhet för vår resa men också skönt för Mattias som ganska lätt blir sjösjuk i höst- och vinterstormar). Så under jul och nyårsledigheten kommer vi nu förhoppningsvis att resa genom Etiopien, (norra) Sudan och Egypten. Snö och julbord byts ut mot ökensand och injera. Vi räknar med att vara hemma igen i mitten av januari – längtar efter att få träffa er då!

Ett annat tecken på vår nedräkning är att vi nu haft vår första hej då-middag (med vänner som nästa vecka åker till Cancun på klimatmötet) och börjat göra saker som vi tänker nog är för sista gången (på länge). Nu i helgen var vi t.ex. och hälsade på bönderna i Solai som Mattias arbetat tillsammans med. De var lika entusiastiska som vanligt och bjöd in oss till en workshop om HIV & Aids och näringslära. En inhyrd lärare höll låda i två timmar – mycket kunnig om vad man bör äta och inte, men inte lika PK när det kom till genderfrågor (”You women should not deny your husband his marital rights” ”I have a friend who contracted HIV because his wife was so mean”).








Vi stannade inte allför länge på helnattspredikan som en av ledarna från Solai bjöd oss till , de började tala i tungor direkt och sen kände vi oss lite utanför... Vi campade (sista tältnatten på länge?!) i Nyahururu, Kenyas högst belägra stad. Det blev en kall natt, men en fantastiskt klar morgon och när vi sedan åkte tillbaka mot Nairobi åkte vi förbi de vackra bergen i Aberdares och det maffiga Mt. Kenya. Hoppas att det inte var sista gången!

Nu är vi i packartagen igen; Tove ska till Zimbabwe och Sydafrika (kommer hon att lansera Mjukisdjur Mot Mugabe eller dröjer det?) och Mattias till Fiji (inte njuta, bara jobba), innan den verkliga slutspurten här. Fortsättning följer...


(ah, och vi var i Magadi också, där man bryter soda och hela byn hör till fötetaget. Så här såg det ut där)

Bara bröst och nakna fötter

Tiden går rasande fort och vi inser att vi inte uppdaterat bloggen på flera månader och att vi bara har ett par månader kvar av vår tid här i Kenya... Iiiik!
Väl hemma från Madagaskar firade vi Mattias födelsedag och Alicia fick nya flätor innan det var dags för henne åka hem till Sverige till skolstarten. Stora tjejen reste själv hela vägen från Nairobi denna gång och blev uppgraderad till första klass - vilken lyx!

Vi var ju på Madagaskar mest för att det är en underbar ö, men också för att inte vara i kenya när det var folkomröstning om den nya konstitutionen. Men det gick lugnt till - skönt att kaoset efter förra valet inte upprepades, men typiskt att signeringsdagen som skulle vara en dag av stolt firande solkades av Sudans president Al Bashir (som ju är häktad i sin frånvaro av internationella brottsmålsdomstolen i Haag) som en av dignitärerna.

Vi missade uppståndelsen i Nairobi (folk köade från tre på morgonen för att komma in i parken där ceremonin ägde rum) och stack till kusten istället. På kusten njöt vi av värmen (det har varit ovanligt kallt i Nairobi i år), att vara enda gästerna på hotellet, badade, lekte med hotellkatten och besökte en kaya (helig ”skog”) där vi blev välsignade av en medicinman, vars ombud sedan ringde gång på gång med instruktioner om hur vi skulle skicka pengar för att få välsignade men odefinierade örter skickade till oss.

Sedan var det tillbaka till jobb och jobb. I september var Mattias hemma i Sverige en sväng för att träffa kollegorna på Tricorona, familj och vänner, plocka svamp på landet och valvaka med de gröna. Tove kämpade på med rapporter och en massa annat i Nairobi.

När Mattias kom tillbaka åkte vi till nordvästra Kenya för Turkwel Race for Peace och skönhetstävlinegen för flickor från traktens olika nomadsamhällen. Nästan alla Kenyas långdistansstjärnor kommer härifrån och löpartävlingen hade startats av Tegla Loroupe – en otroligt tuff liten kvinna som trots alla odds lyckats gå i skolan och hålla på med löpning för att sedan bli flerfaldig världsrekordhållerska. Nu försöker hon mäkla fred mellan pastoralisterna som stjäl kossor av varandra under allt våldsammare former; man behöver femtio kossor eller mer i hemgift och de senaste årens torka har gjort att det enda sättet att få ihop så många är att stjäla dem från de andra stammarna i grannbyarna. Men bråken i Somalia, Sudan och Uganda gör att det finns många AK-47:or i omlopp, så det är inte alltid bruden får sin gemål...
Det var tretton timmar på ett lastbilsflak för att komma dit; en tröttsam och skumpig resa som dock belönades med ett litet lönekuvert direkt när vi kom fram – vi åkte med ett gäng kenyanska journalister och det är självklart här att media får en sedelbunt för att besväret att rapportera om en story. Kritiskt granskande journalistik blir det förstås inte så mycket av.

Journalistrollen innebar att Tove var pressfotograf för en helg, hängande ut ur följebilar i orange väst för att ta bilder på löparna, medan Mattias som skrivande journalist fick tillfälle att prata med det sponsrande elbolagets KenGens VD om CDM; bra för vardagsjobbet och knappast möjligt i Nairobi.

Springtävlingen var tidigt på morgonen, innan det var för hett för att röra sig. Många sprang barfota, en av de som vann hoppades att han nu skulle kunna få sitt första par skor. Varje stam fick en vinnare i kill- och tjejklassen, fast vissa stammar hade så få tävlande att i stort sett alla vann – skön Disneykänsla. Sen var det traditionell dans, tyvärr stam för stam så att utbytet mest bestod i att man stirrade på varann. Därtill dessa oändliga högtidstal där man sätter en ära i att vara så tråkig som möjlig och alla måste börja med att först räkna upp alla viktiga personer på plats. Lägg till 50 graders hetta och ni förstår att vattenflaskorna snabbt tog slut.

Skönhetstävlingen var inte lika PK. Tjejerna fick paradera fram och tillbaka på scenen i sina traditionella kläder (dvs. många av dem i bara kjol och smycken) och fick inte ens säga flasklock om vikten av fred mellan folk. Den schweiziska äldre man som utsett sig själv till konferencier fotograferade väldigt flitigt ”sina” barbröstade flickor och många i publiken buade åt de stammar vars klädsel inte innebar bara bröst. Skönhetstävlingen direktsändes i kenyansk TV, med ett himmla hallå om att man visat nakna bröst i rutan på bästa sändningstid på en lördagskväll!

Juryn bestod av tre gravt överviktiga modetidningsskribenter från Nairobi, och de utsåg den enda pluffsiga tjejen bland de tävlande till vinnare. I Sverige hade det varit en fin pik mot anoreximodellvärlden, men här blev det tvärtom – den enda som inte alls såg ut som tjejer gör mest vann. Hon fick sitta på en tron med en ful tiara i håret, men inte heller nu fick hon säga ett enda ord. När vi sen snackade med henne backstage berättade hon att hennes kille är från en annan stam och att hon med skönhetspriset hoppas kunna tala med de olika stammarna om hur viktigt det är att minska hemgiften som leder till att så många dör. Vi frågade om hon var värd mer i hemgift nu när hon vunnit en skönhetstävling, det hoppades hon inte...

Oktober inleddes med Diakonias regionala möte. Nu har regionen utvidgats till hela Afrika och även kollegor från västafrika och DRC kom på besök så vi fick träna vår franska lite mer igen. Mötet sträckte sig ända fram till Toves födelsedag som inleddes med födelsedagssång på en massa olika språk från kollegorna, fortsatte med grävskopebalett(!) och avslutades hemma hos grannen Charles som tursamt nog fyller år samma dag!

Den senaste veckan har varit väldigt hektisk, framförallt för Mattias som haft sin chef på besök och flängt hit och dit för att kolla in Solvattenprojektet i västra Kenya och arrangera medialansering här i Nairobi. Men allt funkade bra, med fem olika tv-team på plats vid lanseringen – Mattias har inte lagt av sig helt, även om han haft stor hjälp av kenyanska kollegan Yvonne som känner typ alla. Att det dessutom bara är två månader sedan hon födde barn gör det hela ännu mer imponerande...

Nu i helgen behövde vi verkligen komma iväg från stan och klättrade upp och runt kratern på den gamla vulkanen Mt. Longonot (nästan 2800 meter, mer imponerande i fot; 9000!). Rätt jobbigt, men helt klart värt det – fantastisk utsikt däruppe över halva Rift Valley, Hells Gate och Naivashasjön. Vi kunde också känna oss hurtiga i jämförelse med vår vän Verena som kommit från Tyskland för bara en vecka sedan och därmed inte var lika höghöjdsanpassad...pust!

Härnäst ska Tove till Sydafrika en sväng igen, sen är det snart höstlov och Alicia kommer ner igen och hälsar på – hurra! Den här gången åker hon med ett par av våra vänner som inte varit i Kenya förut. Kusten och safari står återigen på programmet – det är svårt även för oss att få nog! Det gäller ju att passa på så länge vi är här...

Puttniks på Madagaskar - del 3: norrut

Air Madagascar tycker att det där med tidtabell är trams, och ändrar tiderna lite som de vill. Tydligen gick det bättre förut, men DJ:n som utnämnt sig själv till president tycker att hans behov går före. Den här gången fick vi sitta och hänga på Tanas flygplats i tre timmar, för att sen åka med ett mycket långsammare plan till Nosy Be, en liten ö utanför nordvästra Mad. Vi kom dit sent, sent på kvällen. Som tur var hade Tove googlat ett nummer till ett litet ställe på den mycket mindre ön Sakatia. De hämtade oss, med båt i mörket sista biten. Mäktig ankomst över sundet, till en väntande sen middag med havets läckerheter.

Nästa morgon såg vi hur det såg ut på Sakatia Towers (löst inspirerat av Fawlty Towers, en märklig referens för fina små bungalows på stranden). Enormt vackert! Stor terass med utsikt över lilla viken och bukten över till storön, mangrove rakt nedanför och superfina korallrev på båda sidor. Fantastiskt mycket fisk att snorkla med – och sköldpaddor! I skymningen delfiner som korsar ytan. Inga andra gäster på hotellet, ett hotell med ekotänk så att solcellerna fixar den mesta elen och generatorn bara behöver störa korta stunder. Inga bilar eller motorcyklar på hela ön, inte en enda annan byggnad att se, bara en katamaran i vattnet utanför. Och två härliga katter på hotellet; Spot som gillar alla och den andra som inte gillar nån förutom Alicia.

I två enmanskajaker, med Alicia bakom sittbrunnen i den ena, tidvis med benen i vattnet, paddlade vi till öns sydspets, där man väntade på oss med grillad fisk och en gnällig tiggar katt, och efteråt snorklade vi på fler fina rev.



Efter ett par dar kände vi oss ivriga att åka vidare, men John som har Towers övertygade oss om att stanna en dag till och det hade han rätt i; inget annat är i klass med hans ställe och stranden som Lonely Planet (som missat Towers) tyckte var fantastisk tyckte vi var... sådär. Den blev inte bättre av en väldig massa charteritalienare, en sunkig buffé och ett gäng dansöser med oklara extrajobb.


En skön kille tog oss runt ön en dag, med pirog till naturreservatet som höjdpunkt. Vi såg ett gäng lemurer till, ingen av oss har längre ordning på hur många olika det blivit även om Tove länge försökte. Boaormen såg vi däremot inte till. Ylang-ylang må vara basen för all lyxparfym i världen, men fabriken blir inte mer spännande för det, fast Ali skaffade i alla fall en liten flaska att hälla i krämer och badvattnet. Vi kom upp på öns högsta punkt, otroliga 320 meter upp, där vi träffade på gamla bekanta från pirogturen för ett par veckor sen (så få turister är det!).

Vi tog turisttjuren vid hornen och åkte med ett gäng italienare på båttur till Nosy Komba och Nosy Tanikely, den kanske vanligaste dagsutflykten. På Komba härskar lemurerna. Med lite banan som lockbete satt de snart i vår famn, på våra axlar, på Alicias huvud... överallt! Men de var bortskämda, de orkade inte komma för bananskal och brydde sig inte om det sista banangägget. Runt Nosy Tanikely är det ett marint reservat med jättefin snorkling, massa fina koraller, bläckfisk och fiskar alltifrån Nemo till stora barrakudastimm. Sköldpaddorna var för långt ut, men de hade vi ju sett förut!












Ridningen på stranden blev den dyraste hittills, priserna vi trodde var i Ariary (Madagaskars svaga valuta med många nollor) var i Euro! Men Alicia travade på på egen hand på sin fina häst medan Tove och Mattias var lite mindre nöjda med sina spattiga ex-tävlingshästar.

Och snart går flyget tillbaks till Nairobi... Ska bara köpa några plåtleksaksbilar och lemurstämplar först. Nästan en månads semester har flugit iväg, vi trodde att det skulle räcka gott och väl för att se ön men vi har bara skrapat på ytan och inte alls varit på den södra halvan. Under hela resan har vi knappt sett någon annan turist med barn och det kanske är förståeligt; det är inte superlättrest, med långa avstånd och ganska mycket som inte riktigt klaffar. Men det är en del av att vara puttniks och vi kommer gärna tillbaks, snart och länge!

M A T T A M A M T

Puttniks på Madagaskar - del 2: I österled

Nu lämnar vi snart vinter, kyla och regn bakom oss... Hur kan man frivilligt utsätta sig för det när det är superhärlig värme och sol inte bara i Sverige utan också på västkusten, norrut och söderut på Madagaskar – överallt utom just där vi är? Svaret: Valar, lemurer och regnskog (bokstavligt talat)!

Från Tana åkte vi österut, till den lilla ön St Marie. Dit åkte också alla pirater när Karibien blev för osäkert för dem (och innan Somalia blev nya favorittillhållet), så här finns övervuxna piratkyrkogårdar och nedgrävda skatter. Men St Marie var inte litet nog för oss, så vi tog oss med pirog till den ännu mindre ön Île Nattes. Där finns inga bilar, inte ens motorcyklar eller pousse-pousse, man går eller stakar sig fram i pirog. Marie och Nattes ser ut som ett utropstecken med punkten under. Strax utanför punkten är valarnas favvoplejs. Efter att Alicia tillfrisknat så åkte vi på valsafari med vårt lilla hotells lilla båt. Knölvalarna bubblade i vattnet, dök, slog med stjärtfenan, sprutade vatten och kastade sig upp i luften för att slå ner i vattnet med en smäll. Som närmast var vi nio meter ifrån ett valpar med sin lilla unge. De verkade helt ostörda av oss.





På hotellet fanns också ett stort gäng hundar, som checkat in för länge sen och inte hade några planer på att checka ut. Rita blev snabbt vår och sov i stolen på verandan. Fluffbajs gillade att bli kastad och (förstås) att bajsa i sanden. Bruno var störst och parade sig med alla. Timon såg ut som Timon i Umeå och var ovän med en mycket lik hund; förmodligen syskonbråk.

På andra sidan ön fanns det ett annat litet hotell med en lemurfamilj som stamgäster. Vad mjuka fingrar de hade, och blöt nos! Intill det hotellet låg ett tredje, äckligt, med tjocka gubbar som köpte tjänster av unga flickor. Vi fick hasta därifrån när vi påpekat att det inte var bra alls. Nu har vi hittat hur man anmäler det; så får man inte göra!



De fina båtarna tillbaks till fastlandet var fulla, så vi fick åka den långsammaste skorven som rullade vilt på vågorna, och sen med långsammaste bussen till Toamasina (Tamatave), hamnstaden i öst. Den var som hamnstäder ofta är, inte så vänligt och inte så vackert, fick snabbt smeknamnet ”Toa” och nästa dag åkte vi snabbt därifrån.

Halvvägs till Tana ligger jättefina naturreservat, där vi stannade ett par dar och gjorde turer. Eftersom det är vinter och kallt tar djuren sovmorgon, så vi behövde inte gå upp förrän sex på morgonen för att se lemurerna. Indri indri är den största och var mäktigast att se – och höra; de skriker hjärtskärande för att kommunicera med varann. Vår guide hittade en massa andra lemurer också, även nattlemurerna som kurat ihop i nån grenklyka för att vara i skydd för den fruktansvärda fossan och rovfåglarna. Dessutom olika kameleonter och andra smådjur.

Nu har vi bott på alldeles för dyrt lyxhotell (det är svårt att bo dyrt här annars, det mesta är billigt som tusan). Men det var det värt; vi har gått mer i urskogen, ridit på de mest välryktade hästarna vi sett (men väldigt sugna på att äta ormbunkar och väldigt osugna på att gallopera), paddlat kanot och sett mängder med lemurer. Några av dem har suttit i bur förut och är fortfarande aggressiva och bitska, andra är mysiga och kramgoa. Dessutom dansar de precis som i filmen!


Nu ska vi luncha och sen vidare till Tana, där varje etapp tycks börja och sluta. Och imorgon bär det av till sol och salta bad!