Puttniks på Madagaskar - del 3: norrut

Air Madagascar tycker att det där med tidtabell är trams, och ändrar tiderna lite som de vill. Tydligen gick det bättre förut, men DJ:n som utnämnt sig själv till president tycker att hans behov går före. Den här gången fick vi sitta och hänga på Tanas flygplats i tre timmar, för att sen åka med ett mycket långsammare plan till Nosy Be, en liten ö utanför nordvästra Mad. Vi kom dit sent, sent på kvällen. Som tur var hade Tove googlat ett nummer till ett litet ställe på den mycket mindre ön Sakatia. De hämtade oss, med båt i mörket sista biten. Mäktig ankomst över sundet, till en väntande sen middag med havets läckerheter.

Nästa morgon såg vi hur det såg ut på Sakatia Towers (löst inspirerat av Fawlty Towers, en märklig referens för fina små bungalows på stranden). Enormt vackert! Stor terass med utsikt över lilla viken och bukten över till storön, mangrove rakt nedanför och superfina korallrev på båda sidor. Fantastiskt mycket fisk att snorkla med – och sköldpaddor! I skymningen delfiner som korsar ytan. Inga andra gäster på hotellet, ett hotell med ekotänk så att solcellerna fixar den mesta elen och generatorn bara behöver störa korta stunder. Inga bilar eller motorcyklar på hela ön, inte en enda annan byggnad att se, bara en katamaran i vattnet utanför. Och två härliga katter på hotellet; Spot som gillar alla och den andra som inte gillar nån förutom Alicia.

I två enmanskajaker, med Alicia bakom sittbrunnen i den ena, tidvis med benen i vattnet, paddlade vi till öns sydspets, där man väntade på oss med grillad fisk och en gnällig tiggar katt, och efteråt snorklade vi på fler fina rev.



Efter ett par dar kände vi oss ivriga att åka vidare, men John som har Towers övertygade oss om att stanna en dag till och det hade han rätt i; inget annat är i klass med hans ställe och stranden som Lonely Planet (som missat Towers) tyckte var fantastisk tyckte vi var... sådär. Den blev inte bättre av en väldig massa charteritalienare, en sunkig buffé och ett gäng dansöser med oklara extrajobb.


En skön kille tog oss runt ön en dag, med pirog till naturreservatet som höjdpunkt. Vi såg ett gäng lemurer till, ingen av oss har längre ordning på hur många olika det blivit även om Tove länge försökte. Boaormen såg vi däremot inte till. Ylang-ylang må vara basen för all lyxparfym i världen, men fabriken blir inte mer spännande för det, fast Ali skaffade i alla fall en liten flaska att hälla i krämer och badvattnet. Vi kom upp på öns högsta punkt, otroliga 320 meter upp, där vi träffade på gamla bekanta från pirogturen för ett par veckor sen (så få turister är det!).

Vi tog turisttjuren vid hornen och åkte med ett gäng italienare på båttur till Nosy Komba och Nosy Tanikely, den kanske vanligaste dagsutflykten. På Komba härskar lemurerna. Med lite banan som lockbete satt de snart i vår famn, på våra axlar, på Alicias huvud... överallt! Men de var bortskämda, de orkade inte komma för bananskal och brydde sig inte om det sista banangägget. Runt Nosy Tanikely är det ett marint reservat med jättefin snorkling, massa fina koraller, bläckfisk och fiskar alltifrån Nemo till stora barrakudastimm. Sköldpaddorna var för långt ut, men de hade vi ju sett förut!












Ridningen på stranden blev den dyraste hittills, priserna vi trodde var i Ariary (Madagaskars svaga valuta med många nollor) var i Euro! Men Alicia travade på på egen hand på sin fina häst medan Tove och Mattias var lite mindre nöjda med sina spattiga ex-tävlingshästar.

Och snart går flyget tillbaks till Nairobi... Ska bara köpa några plåtleksaksbilar och lemurstämplar först. Nästan en månads semester har flugit iväg, vi trodde att det skulle räcka gott och väl för att se ön men vi har bara skrapat på ytan och inte alls varit på den södra halvan. Under hela resan har vi knappt sett någon annan turist med barn och det kanske är förståeligt; det är inte superlättrest, med långa avstånd och ganska mycket som inte riktigt klaffar. Men det är en del av att vara puttniks och vi kommer gärna tillbaks, snart och länge!

M A T T A M A M T

Puttniks på Madagaskar - del 2: I österled

Nu lämnar vi snart vinter, kyla och regn bakom oss... Hur kan man frivilligt utsätta sig för det när det är superhärlig värme och sol inte bara i Sverige utan också på västkusten, norrut och söderut på Madagaskar – överallt utom just där vi är? Svaret: Valar, lemurer och regnskog (bokstavligt talat)!

Från Tana åkte vi österut, till den lilla ön St Marie. Dit åkte också alla pirater när Karibien blev för osäkert för dem (och innan Somalia blev nya favorittillhållet), så här finns övervuxna piratkyrkogårdar och nedgrävda skatter. Men St Marie var inte litet nog för oss, så vi tog oss med pirog till den ännu mindre ön Île Nattes. Där finns inga bilar, inte ens motorcyklar eller pousse-pousse, man går eller stakar sig fram i pirog. Marie och Nattes ser ut som ett utropstecken med punkten under. Strax utanför punkten är valarnas favvoplejs. Efter att Alicia tillfrisknat så åkte vi på valsafari med vårt lilla hotells lilla båt. Knölvalarna bubblade i vattnet, dök, slog med stjärtfenan, sprutade vatten och kastade sig upp i luften för att slå ner i vattnet med en smäll. Som närmast var vi nio meter ifrån ett valpar med sin lilla unge. De verkade helt ostörda av oss.





På hotellet fanns också ett stort gäng hundar, som checkat in för länge sen och inte hade några planer på att checka ut. Rita blev snabbt vår och sov i stolen på verandan. Fluffbajs gillade att bli kastad och (förstås) att bajsa i sanden. Bruno var störst och parade sig med alla. Timon såg ut som Timon i Umeå och var ovän med en mycket lik hund; förmodligen syskonbråk.

På andra sidan ön fanns det ett annat litet hotell med en lemurfamilj som stamgäster. Vad mjuka fingrar de hade, och blöt nos! Intill det hotellet låg ett tredje, äckligt, med tjocka gubbar som köpte tjänster av unga flickor. Vi fick hasta därifrån när vi påpekat att det inte var bra alls. Nu har vi hittat hur man anmäler det; så får man inte göra!



De fina båtarna tillbaks till fastlandet var fulla, så vi fick åka den långsammaste skorven som rullade vilt på vågorna, och sen med långsammaste bussen till Toamasina (Tamatave), hamnstaden i öst. Den var som hamnstäder ofta är, inte så vänligt och inte så vackert, fick snabbt smeknamnet ”Toa” och nästa dag åkte vi snabbt därifrån.

Halvvägs till Tana ligger jättefina naturreservat, där vi stannade ett par dar och gjorde turer. Eftersom det är vinter och kallt tar djuren sovmorgon, så vi behövde inte gå upp förrän sex på morgonen för att se lemurerna. Indri indri är den största och var mäktigast att se – och höra; de skriker hjärtskärande för att kommunicera med varann. Vår guide hittade en massa andra lemurer också, även nattlemurerna som kurat ihop i nån grenklyka för att vara i skydd för den fruktansvärda fossan och rovfåglarna. Dessutom olika kameleonter och andra smådjur.

Nu har vi bott på alldeles för dyrt lyxhotell (det är svårt att bo dyrt här annars, det mesta är billigt som tusan). Men det var det värt; vi har gått mer i urskogen, ridit på de mest välryktade hästarna vi sett (men väldigt sugna på att äta ormbunkar och väldigt osugna på att gallopera), paddlat kanot och sett mängder med lemurer. Några av dem har suttit i bur förut och är fortfarande aggressiva och bitska, andra är mysiga och kramgoa. Dessutom dansar de precis som i filmen!


Nu ska vi luncha och sen vidare till Tana, där varje etapp tycks börja och sluta. Och imorgon bär det av till sol och salta bad!

Puttniks på Madagaskar - del 1: I västerled

Nu har vi tillfälligt täckning, så vi skyndar oss att skriva. Snart har vi varit två veckor på Madagaskar, den månadslånga semestern känns plötsligt månadskort eftersom avstånden är stora, transporterna långsamma och det finns något fantastiskt i varje hörn av ön.

Vi är nu experter på pousse-pousse; en rickshaw som dras av en människa, ofta barfota. Man kan vara tre i den utan vidare, så dragkillen (vi såg inga tjejer som drog) är rätt stark. Och i Antsirabe, tre timmar söder om Antananarivo – ”Tana” när man varit här ett tag – åt vi på Pousse-Pousse, där man satt i pousse-pousse och fick sin mat. Och Mattias köpte en superfin pousse-pousse-modell som blir mer och mer realistisk för varje dag som den blir böjd och repad i ryggsäcken. Alicia köpte istället supervärdefulla kristaller och ädelstenar för bara 5000 (20 spänn i svenska pengar); ett fynd. Tove väntar med sina fynd.

I Antsirabe var vi mycket nära att få gå på ceremonin som de har vart femte (om man är rik) eller sjunde (fattig) år, där man gräver upp benen på de döda släktingarna och minns dem med en fest innan de grävs ner igen. Men vi var tvungna att åka en timma innan vi skulle pousse-poussat oss ut till den lilla byn. Hoppas på bättre lik-lycka längre fram!

Vi var tre dar på pirog nerför floden Tsiribihina, nästan ner till havet på västkusten, 110 kilometer eller nåt sånt, förbi små byar, höga klippor och djup skog. Det bruna vattnet dolde krokodilerna väl, men vi såg en och annan som låg och solade sig. Flodhästarna har däremot för länge sedan jagats slut. När andan föll på paddlade vi, annars skötte pirogkillen i aktern det – hans tuffaste jobb var kvar när vi var färdiga; att paddla tillbaks pirogen uppströms tar sju dar. På kvällarna slog vi upp tältet, lagade mat och njöt av stjärnhimlen. Vi hade tur som var i grupp med fem fransmän, och inte 26 personer som gruppen bakom oss.


Pirogturen slutade i närheten av världarvet Tsingy, en 200 miljoner år gammal havsbotten som höjts och eroderats så att bara de spetsiga topparna finns kvar, med trånga passager där man klättrar upp, hasar ner och klämmer sig igenom – tjocka göre sig icke besvär! Ett par ställen kom man upp ovanför allt med utsikt som om vi vore på Mars, andra gånger var vi nere i djupa grottor med stalagmiter, spindlar och fladdermöss. Ofta fick vi koppla fast oss med klätterselen för att inte ramla ner i bråddjupen. Tsingy betyder ”gå på tå”, vilket är vad man måste göra om man är barfota här!

På väg till kusten längre söderut Avenue des Baobabs, gigantiska baobabs som alldeles frivilligt ställt sig på rad och spänner sig i solnedgången. Baobaben skapades ju av Gud när han insåg att han inte gjort någon trädens konung, men sen blev trädet så kaxigt att Gud blev irriterad och vände det upp och ner. Så det är fortsatt störst, men ser ut som om det har rötterna i vädret. De största måste man vara tio man eller mer för att hålla om. Några av träden är kära och håller om varann.

Sen kom vi till kusten och fick en bungalow alldeles vid det brusande havet, där vi stannade två nätter. Det var bra, för Alicia fick feber och kass mage, och när det blev bättre var vi lite för ivriga att hoppa i poolen så eländet kom tillbaks. Men snart blir det bra!

Annars är Len Shan Len Hais äventyr de kanske mest spännande; han är Alicias nya mjukispanda, mästerspion och har bl.a. upptäckt att kockarna sätter eld på efterrätterna när ingen ser!! Hans dagbok kommer förhoppningsvis snart! Han och han förresten, Len Shan Len Hai är både kille och tjej precis som en mästerspion bör vara!

Snart går flyget till Tana. Det var en knapp timmas flyg eller 20 timmar i bil... Sen åker vi till St Marie, en ö på östkusten där piraterna höll till efter att de blivit bortjagade från Karibien och där valarna håller till varje vinter – det är ju vinter här på södra halvklotet, om än cirka 30 grader varmt. Sen sick-sack tillbaks till Tana, sen Nosy Be, öparadiset i norr. Så är planen i alla fall, men allt kan ändras när man är en puttnik!

Kramar
A, M & T
M A T
T A M