Midvinterhelg i Kenya

Midvinternattens köld är hård, stjärnorna gnistra och glimma… Tja, så här på andra sidan jorden blev det ju inte så mycket midsommarkänsla (även om det varit kallt och regnigt på sista tiden!), så helgen fick istället bli helkenyansk…

På lördagen steg jag upp tidigt för att möta min vän Phyllis nere på stan redan kl.07. Hon hade nämligen bjudit in mig att följa med på hennes kusins bröllop – i gengäld skulle jag hjälpa till att skjutsa folk till bröllopet. Vi åkte iväg ut till Thika, nordöst om Nairobi, där vi plockade upp brudgummen, hans ‘best man’ och några andra av hans kompisar. Sedan tillbaka till Nairobi på slingriga småvägar genom kaffeplantagen för att undvika trafikstockningarna. Fantastiska landskap, men “här vill du inte bli stående med en punktering när det blivit mörkt” berättade killarna…

Bröllopet hölls på fashionabla Florienta Gardens straxt utanför Nairobi. Och det visade sig rätt snart att det inte var något vanligt bröllop jag hade hamnat på – hundratals gäster från när och fjärran, fast jag var enda muzungon. Både brudgummen och burden var läkare, men från rätt olika bakgrund. Han: enda son till en ensamståend, ogift mamma (väldigt vanligt, men fortfarande också rätt skambelagt här i Kenya) men som tack vare den större familjen fått stöd och ekonomisk hjälp nog för att ta sig hela vägen genom universitetsstudierna. Hon: tredje dotter till en rik kikuyu och med en Tanzansk mamma, boendes i ett mindre palats i den fina statsdelen Runda. Mannens släktingar var så nöjda över att han gjort ett sådat “kap” och att hemgiften “bara” var på 50 000 KSH (ca 5 000 kr)…

Själva bröllopet började med att mannens familj (sidan som jag kom att höra till) åkte till brudens hem för att hämta henne. Först var vi tvugna att sjunga utan för grinden och dörren innan vi blev insläppta. Brudens familj "låtsades" att de hade ändrat sig och inte ville släppa henne, eller att hemgiften helt plötsligt gått upp! Vi fick sjunga och dansa tills de till slut gick med på att släppa ut henne. Bruden fick gå på färglada kangas (de färgglada traditionella tygstyckerna som kvinnor brukar klä sig i) beströdda med rosenblad fram till den blommbeprydda Mercedesen (naturligtvis!) som väntade på att ta henne till bröllopsstället. Alla åkte i procetion efter och tutade glatt!

Ceremonin (på engelska/swahili) var sedan naturligtvis väldigt religös och man inser vilken stor skillnad det är jmf med svenska bröllop (tom kyrkliga sådana) och hur konservativa de flesta här är. Man blir ju lite konfunderad när de väljer att läsa bibelcitat om hur kvinnan är skapad av mannes revben, ger tal om hur mannen alltid måste stå bredvid sin hustru - "tom när hon står där i köket, ska du stå bredvid henne och se att HON kommer att skapa en härlig middag...". Jämställdhet står inte så högt på agendan kan man säga! Men pastorn var i alla fall lite rolig och försökte lätta upp stämningen.

Sedan blev det en del dans och sång även efter bröllopet – men ingen stel bröllopsvals, utan kenyansk musik där gästerna fick skaka sina ugali-rumpor ordentligt! Det var dock lite konstigt att brudparet och de närmaste åkte iväg till ett annat ställe för att äta och bara kom tillbaka för att skära tårtan och ta emot presenter. Till skillnad från svenska bröllop så hade också det hela börjat väldigt tidigt och höll bara på under dagen. Folk började droppa av redan vid 15-tiden och innan solen gått ner hade alla åkt hem till sig. Så det blev inte någon fest som varade hela natten...

På söndagen plockade jag upp Phyllis nere i stan igen för att åka på ”inflyttningsfest” hos hennes föräldrar. Hennes pojkvän Patrick var också med, men eftersom de fortfarande inte är officiellt förlovade än (datum satt för “förhandlingar” mellan familjerna: 8 aug) så får de tydligen inte riktigt göra officiella saker tillsammans än. Lite som det var med Vickan och Daniel. Själv lät jag faktiskt bli att berätta om vår fantastiska förlovning, för de tror ju redan att vi är gifta och det skulle bli ett himla hallå om de fick reda på att vi lever i synd! Men det var i alla fall ok för oss att skjutsa Patrick till hans hemby, som ligger bara ett stenkast från där Phyllis kommer ifrån.

Phyllis och jag åkte sedan vidare hem till hennes föräldrar. De bor på en liten gård i Gathiru-ini i Kiambu distriktet. Gården bestod av två gamla huvudhus, ett antal nya småhus till sönerna i familjen, en liten ’ladugård’ med fem kossor och så det nya stora huset som barnen nu byggt till sina föräldrar. De gamla husen var i plåt och känndes lätt hälsofarliga, så det var ju bra att föräldrarna kan får ett nytt stenhus att bo i. Mamman har ju fött och nästan på egen hand uppfostrat tio barn(!) medan pappan arbetat som chaufför i Nairobi i över trettioår, så det kan ju vara bra om de får pusta ut lite på äldre dar.

Jag fick gå runt gården lite med några av Phyllis brorsbarn och de var mäkta imponerade över att en muzungo som jag kunde hämta vatten nere i floden, trots att det var en brant klättring upp och ner. Sedan började husinvigningsceremonin – typ tre gånger. Först fick jag inviga (lite pinsamt, men jag klarade att improvisera), sedan dök en lokal dignitär oväntat upp och fick naturligtvis säga några ord och sist så kom prästen som ingen riktigt räknat med att han verkligen skulle komma... Mer sång och dans, tal på kikuiu och swahili (jag fattade inte mycket, men log och såg glad ut), bandklippning och tårta. Pampigt värre – man hade kunnat tro att det var det nya stadshuset de skulle inviga! Men konstigt nog så var det mer prästen och en annan inbjden högt uppsatt kyrkogubbe som var centrum för ceremonin snarare än föräldrarna själva. Prästen som kommit sent ville sedan aldrig ge sig av... Det hade varit pinsamt för oss att åka före honom, så vi väntade och väntade. Men till slut så började han bege sig och vi hann också återvända till Nairobi innan det blivit mörkt…

Hon sa JA!

Fredagen den 12 juni blev världens mest fantastiska dag! Det började med en skön sovmorgon. Alicia vaknade av sig själv, utan väckarklockan, men med pirr i magen. Idag var det ju både skolavslutning OCH kalas! Vi fixade och förberedde en hel del redan på morgonen innan vi begav oss till Svenska skolan för skolavslutnigen.

Vädret var strålande och elever och föräldrar fyllde gårdsplanen utanför skolan. Först hade högstadieeleverna ordnat en skattjakt åt 1-2orna. De sprang hit och dit på skolan och träffade jultomten, troll och en massa andra sagofigurer, innan de tillslut hittade godispåsar i ett hemligt rum som Alicia aldrig tidigare varit in i. Sedan kaffe, tårta och rektorns tråkiga tal. Men sedan blev det fantastisk underhållning. Alicias klass hade övat afrikanska trummor på fritis under terminen och gav en lysande uppvisning! Mattias och Tove var så stolta att de höll på att spricka! Sedan hann vi med att sjunga ”Den blomstertid...” och äta lunch också innan det var dags att bege sig hemåt.

Mattias susade snabbt hem på sin nya ihopfällbara cykel (tack till Gröna Bilister!) och fixade det sista på tårtan. Tove och Alicia samlade ihop så många klasskompisar som kunde rymmas i bilen och åkte sakta hemåt. Kalaset började med att vik-snurra ballonger till olika spännade figurer. Sedan blev det ännu mer skattjakt – denna gång hade en elak tjuv tagit tårtan! Men efter att ha följt ledtrådar runtom i lägenheten hittade barnen den tillslut – i kylskåpet! Så blev det tårta och annat fika ute i trädgården. Ett gäng vattenpistoler dök också upp och vattenkrig utbröt. När alla ändå redan blivit blöta avslutades kalaset i poolen.

Sedan var det dags att ge sig av igen. Vi hade avtalat middag med vår irlänska kompis Charles – trodde Tove. ”Ta med dig grejer för övernattning”, sa Mattias. ”Jaha. Lite konstigt men ok då”, tänkte Tove och började packa en nattväska. Charles bor inte alls långt ifrån oss, men har ett hus stort nog för att husera gäster och för vana att vara frikostig värd som brukar bjuda på många drinkar och många flaskor vin. Men väl ute på vägen sa Mattias att vi skulle åka till Karen (en fin och lantlig förort till Nairobi uppkallad efter Karen Blixen) istället för hem till Charles. ”Aha, han kanske har fått låna något hus av en kompis”, tänkte Tove och körde vidare enligt Mattias instruktioner.

Till slut kom vi fram till underbara ”Ngong Houses”, med trähus på pålar, byggda för att smälta in i naturen. En underbar trädgård full med blommor och kvittrande fåglar mötte oss. Tove blev lite tårögd för det var en sådan fin överraskning efter en hektisk dag – ett sådant lugnt och vackert ställe, som en helt annan värld, bara 20 minuter ifrån stressiga Nairobi. Men det var inte nog med det! Mattias drog med sig Tove ut på gräsmattan och föll på knä. ”Jag kan inte vänta längre. Vill du gifta dig med med mig?!”, sa han. Tove började storgråta av lycka och blev nästa helt mållös, men lyckades säga ”Ja, ja, ja, det är klart att jag vill!” mellan snyftningarna. Vilken överraskning!!! Så romantiskt! Var, när och hur får vi återkomma om, men nu är vi officiellt förlovade!

Vi drack champagne på vår balkong, myste framför lägerelden, åt en fantastisk 4-rätters middag, tillbringade en underbar natt i det mysiga trädhuset och åt en utsökt frukost i trädgården morgonen därpå. Så härligt att man nästan trodde att det var en dröm. Men sedan blev det tvära emotionella kast. Mattias och Alicia skulle nämligen åka tillbaka till Sverige – Mattias för ett par veckor, men Alicia för hela sommaren! Så det blev sorgetårar och en massa kramar, pussar utanför ingången till flygplatsen, och ytterligare en hel del slängkyssar och vinkningar genom fönstret innan de försvann in till gaten. Så nu är Tove ensam om att hålla ställningarna här i Nairobi. Snyft...

Mamma mia malaria?!

Det var tänkt att helgen skulle gå i kalasens tecken. På lördagen var det ju kalas hos Alicias klasskompis Pontus, och på söndagen Alicias eget födelsedagskalas som hon verkligen sett fram emot så länge...

Men när Alicia kom tassande på lördagmorgonen för lite morgonmys i den stora sängen så var hon alldeles varm och andades snabbt. Termometern letades fram och visade på över +38°C. Det börjar ju vara kallare här i Nairobi nu – kenyanerna kallar det vinter och utetemperaturerna kryper ner mot +10°C om nätterna. Inte så kallt kan man tycka, men det betyder ändå förkylningssäsong här i landet. Men Alicia hade varken hosta eller snuva. Däremot hade vi ju varit nere vid kusten där malaria är vanligt. Även om vi hade ätit medicin och mest sovit under nät så är det ju inte 100%...

Febern gick upp och ner. Barnalvedon hjälpte och Alicia var ändå oförskämt pigg t.o.m. när temperaturen toppade strax över 40-gradersstrecket. På söndag morgon fick vi lov att SMS:a alla och ställa in kalaset. Men strax efter var temperaturen nere på +37,5°C. Hade vi ställt in i onödan?! Men nej, febern började stiga igen fram på förmiddagen och när den återigen kröp över 38 åkte vi iväg till Nairobi Hospital.

Typiskt att det skulle vara söndag då den berömde Dr. Chunge har stängt! tänkte vi. Men på sjukhuset gick det mesta rätt snabbt. Vi fick komma in till en sjuksköterska nästan direkt, som slussade oss vidare till en barnläkare. Blod- och urinprov togs och vi fick vänta en timme på resultaten. ”Malaria parasites: Negative”. Puh! Tack och lov var det inte malaria! Däremot så verkade det vara en slags urinvägsinfektion och läkaren skrev ut en antibiotikakur på fem dagar. Redan på måndagen mådde Alicia mycket bättre, men fick ändå stanna hemma för att krya på sig. Och förbereda för kalas – part II – nu på fredag...

Annars har veckan handlat om att vänja sig vid att inte vara i goda, glada vänners lag igen – Claes & Per åkte hem i onsdags efter två veckor hos oss. Det var tvära kast för dem, från flashiga restauranger med bara skamligt stora SUVar på parkeringen till de boende på Korogochos soptipp och Kiberas slum, från Nairobis stress och jäkt till lugnet på Lamu, från asfaltsdjungel till savann och kritvita stränder... Nu ska Alicia och Mattias snart hem till Sverige, men i höst hoppas vi på många fler besök! Boka nu!









Per växlar in på rätt spår i Tsavo.

Mattias och Claes käkar frukost på vår balkong.