Partytjejerna håller ställningarna!

Den här veckan åkte Mattias tillbaka till Sverige en sväng. Men tjejerna höll ställningarna här i Nairobi...

Alicia inledde med att simma upp för två stycken simmärken som de övat på under termingen: Järnmärket (50 m bröstsim, 25 m ryggsim, flyta 1 min eller 10 m och dyka från poolkanten) och Bronsmärket (100 m bröstsim, 50 m ryggsim, flyta 1½ min eller 20 m, dyka från poolkanten och simma 5 m under vattnet). Med alla de timmar som hon spenderat i poolen sedan vi kom hit till Kenya, så klarade Alicia det naturligtvis galant!

På fredag eftermiddag slutade vi båda tidigt. Tove hämtade upp Alicia och vi åkte vidare till en liten salong som en kollega rekommenderat. Knappt mer än ett ’hål i väggen’, men ett charmigt ställe där kvinnorna satt och snackade en massa om allt och ingenting.

En av de som jobbade där hade hittat en vaktel i trädgården som hon hade i sin ficka medan hon klippte håret på en av kunderna. – Det blir en fin middag, men jag måste vänta tills på måndag för att den ska hinna bli tillräckligt mör, sa hon och drog den lite i vingarna för att kolla in filéerna...
Alicia och Tove satte sig tillrätta i var sin stol och fick sedan både pedikyr och fotmassage. Alicia designade t.o.m. sitt eget mönster på naglarna – rosa med svarta bubblor med glitter ovanpå. Vilken lyx!

På lördagen vaknade vi tidigt för att hinna göra oss iordning för en dag i stallet. Vi fiskade upp Alicias kompisar Ylva och Elna och stack iväg ut till Karen utanför stan. Där är det grönt och lantligt, och där ligger även Karen Riding School. Barnen fick lära sig att rykta, hur man gör när man ska kratsa hovarna på en häst, vad tränsets alla delar heter på engelska och en hel del annat. Sedan var det dags för den första ridturen. De tre tjejerna fick var sin häst och var sin kille som gick bredvid och ledde hästarna.

Tove kunde rida iväg på en egen, lite snabbare ridtur tillsammans med en annan instruktör. Men när vi möttes ute på ängarna så red Alicia helt själv och såg hur cool ut som helst. Toves häst var däremot rätt så vild, var rädd för Masaaierna och deras kossor, så när vi kom tillbaka till stallet hade Tove fått stora blåsor på händerna av att vara tvungen att hålla så hårt i tyglarna. Väl tillbaka vid stallet tog vi en liten fikapaus, men sedan hade tjejerna fortfarande ridtid kvar. En lektion i paddocken visade att det här med att rida lätt inte är så lätt!

Men alla var vid gott humör efteråt och förhoppningsvis blir det fler lektioner snart igen. Lite mörbultade kände vi oss dock, så efter att Ylva och Elna åkt hem igen åkte vi vidare till sportklubben Impala där de har ’eftersport-massage’. Skönt för rumpan! Kvällen avslutades med en härlig middag på den lokala italienska restaurangen och sedan hemmabio med popcorn. Perfekt!

På söndagen slappade vi mest, men började också förbereda Alicias födelsedagskalas. Hon fyller ju inte år förän hon hunnit åka tillbaka till Sverige, men måste ju passa på att ha ett kalas här också innan hon åker hem! Kort inhandlades och Alicia skrev och skrev – både på svenska och engelska till klasskompisar och grannar. Men ett kort blev över. Vi är ju 12 i klassen tänkte Alicia. Vem kan det vara som jag har glömt?! Och hon funderade, och funderade... Och så kom hon på det! Det är ju 11 i klassen om man tar bort mig – jag ska ju inte ge en inbjudan till mig själv! Så nu är alla kuverten igenklistrade och utdelade – trots att många av dem fastnade på läppen...

Vardagsblogg

Det har uppkommit vissa klagomål på att vi bara skriver och skryter om värme, bad, safaris och fester... Och visst har vi det oförskämt bra här i Kenya! Men det finns ju en hel del helt vanligt tråkiga eller frustrerande vardagssaker som vi ännu inte belyst här på bloggen... Så här kommer några mer vardagliga observationer:

Amöbor i magen
Efter påsksemestern så fick vi alla lite ont i magen. Antagligen var det inte campingmaten eller luncherna på sjaskiga vägkrogar som gjorde det, utan den ”lyxiga” påskbuffén som vi åt på ett fint hotell vid Lake Bogoria. Typiskt! Efter ett par dagar gick vi och lämnade prover hos den berömde Dr. Chunge och det visade sig att stackars Alicia hade tre olika sorters amöbor i magen! Som tur var fick hon snabbt medicin och det gick över relativt snabbt. Hos Mattias och Tove hittade de dock ingenting och det magonda fick ingen diagnos – nästan värre för det känns som det fortfarande är någonting som ligger därinne och lurar...

Reklamskyltar och levande rondellhundar
Att Kenya inte storsatsar på offetlig konst är ju helt rätt och inte så konstigt. Det finns ju en hel del annat att prioritera när det gäller de offetliga utgifterna. Men några pampiga gamla frihetsstatyer står att finna i Uhuru Park och längs en del vägar har man gjort tappra försök med trädplanteringar och torkande blomsterarrangemang. Det är istället reklam i alla dess former som helt dominerar det offentliga rummet. Stora och små skyltar. Flashiga videoskyltar och handmålade plåtbitar. Ofta hela ”skogar” av skyltar vid ett och samma vägskäl så att man omöjligen kan se alla. Till och med den stora national stadion heter numera ”Coca Cola Stadion”. Men ibland dyker det också upp en och annan rondellhund. Fast av den äkta varan förståss...

Blöjstora bindor
Att ens kunna köpa bindor är få tjejer förunnat här i Kenya, eftersom de är alltför dyra för de flesta fattiga. Istället får man använda tygtrasor och annat under mensen. Ofta gör det tom att flickor måste stanna hemma från skolan ett par dagar i månaden, vilket faktiskt gör att tillgång till mensskydd blir en utvecklingsfråga. Tove klagar dock på att de bara går att få tag på i ”Mama Africa size”. Kanske någonting för SCA att fundera på i denna era av företagsbaserat utvecklingssamarbete?

Lervällingsvägar och galna matatus
Trots att Nairobi ju är en av östafrikas största huvudstäder med miljontals innevånare så är vägarna rätt så dåliga och trafiken lätt livsfarlig. Vägen som vi åker på till skolan/jobbet är till största delen full av stora gropar och inte asfalterad – det gäller att undvika de stora gatorna där köerna är enorma i rusningstrafik eller där man riskerar att bli påkörd av en minibuss (matatu) som kommer i full fart i fel körriktning. Nu under regnperioden blir det dessutom lätt lervälling av alltihopa. Trots att nästan lika många dör i trafiken som av HIV/Aids ses inte trafiksäkerhet som en viktig utvecklingsfråga. Mattias klurar på en grön lösning...

Stängsel, galler och strålkastarbelysning
En av de största skillnaderna med att bo här i Nairobi är att man inte kan röra sig som man vill och när man vill. Stängsel, galler och vakter i princip överallt. Som tur är så har vi världens trevligaste vakt, Jaffet, som håller ordning på vår gård. Kvällstid är de definitivt bil som gäller om man vill ta sig någonstans och kvällsvakterna har hjälp av hundar. Slumområdet Kibera börjar inte långt härifrån och klyftorna inom stan är enorma. Tror aldrig riktigt att vi kommer att vänja oss vid alla säkerhetsåtgärder, men tar det säkra före det osäkra...

“Internet Explorer cannot display the webpage”

Det var ju inte så länge sedan som man var supernöjd med 56kbps modemet hemma i Sverige, men löjligt snabbt har man ju vant sig vid att ha bredbandsuppkoppling både på jobbet och hemma, att kunna kolla upp saker, ringa, chatta, osv. när och hur man vill. Så är det inte här i Nairobi. Visst har vi uppkoppling på jobbet som tom ska vara 100 Mbps, men den är satelitbaserad och helt plötsligt är det snöstorm i Italien där en basstation står och då funkar helt plötsligt ingenting. Eller så börjar det ösregna här och molnen är för tjocka för att signalen ska gå igenom. Hemma har vi ett litet 3G modem, men trots att mobilerna funkar bra så verkar datamodemet funka rätt dåligt för för det mesta. Så på kvällstid har vi inte riktigt kunnat ringa eller chatta med alla er såsom vi hade önskat... Vi saknar er!

PS. Skaffar ni Skype och har bra uppkoppling hemma så är det ju dock enkelt för er att ringa oss på våra mobiler!

Mitumba mon amour

Nu har vi tvättat upp vår mitumba och ser ut som vandrande modevisningar alla tre (nåja). I söndags var vi på Toy Market i gränslandet till jätteslummen Kibera och köpte kläder, skor, mjukisdjur och snyggare kaffekoppar, fast ”mitumba” avser egentligen bara second hand-kläder.
I klädväg finns precis allt man kan önska sig på mitumba-marknaderna, second hand från Europa, Nordamerika och Japan. Vissa ställen ligger stora högar med allt för 20 bob, två spänn, andra ställen specialiserar sig på bara barnskor, vinterjackor (omåttligt populära nu under den ”kalla” regnperioden) eller jeans. Och några är haute couture, med bara klänningar och kostymer långt bort om vår budget. Proffsen vet exakt när en ny last kommer in och är där direkt för att fynda.

Mitumba är förstås prutbart, men köper man fina grejor så är det inte så väldans billigt. Argumentet att ”det är ju billigare att handla på Nakumatt” faller platt till marken. Alla vet ju att stormarknader betyder dålig kvalitet medan mitumban är av bevisat god kvalitet genom att den redan använts en gång och nu är här i fint skick.

Här om veckan hade ett modeprogram på tv ett långt inslag om mitumba, med studiodebatt efteråt. En otroligt långsmal modell berättade att hon alltid köper mitumba. Inte för att hon inte hade råd med nya kläder och för att hon ville välja återvunnet av miljöhänsyn. Miljö nämndes inte under hela inslaget, trots att detta är ett gigantiskt återvinningsprojekt. Nej, för att det var säkraste sättet att inte riskera att någon annan skulle ha samma dress på galorna och premiärerna. Det är ganska tunnsått med våra premiärinbjudningar, men vi är ändå glada att inte vara fast i alla-lika-H&M-träsket!

Sköna maj välkommen...

Valborg firades traditionsenligt med stor eld på Svenska skolan. Några av barnen hade till och med skrivit vårdikter om smältande snö och nigande blåsippor. Lite lustigt eftersom många av dem i princip bott här i flera år och knappast sett varken snö eller blåsippor i hela sitt liv!

Men sköna maj är ändå väldigt välkommet. Nu har regnperioden kommit igång på riktigt och det regnar nästan varje natt. Någonting som verkligen behövs här i Kenya där den långvariga torkan spätt på den matkris som de politiska oroligheterna och politiska maktmissbruket skapat. Regnsäsong betyder också lågsäsong när det gäller turister. Men lika glada var vi för det – vi hittade en superbra deal med ett hotell precis bredvid Tsavo East nationalpark och passade på att utnyttja långhelgen maximalt. Demonstrerandet fick ligga på hyllan så länge – vi har ju ändå så pass bra arbetsvillkor på Diakonia...













Vi behövde inte ens åka in i själva nationalparken för att safarin skulle börja – direkt när vi kom fram till hotellet och åt lunch så började elefanterna samla sig på andra sidan stängslet (hotellet låg verkligen precis utanför stängslet där nationalparken började). Under eftermiddagen njöt vi av vårt lyxtält och badade i den lilla privata poolen på verandan – med elefanterna betandes bara två meter bort!


Dagen därpå vaknade vi tidigt, stack till parken så fort vi kunde och fick med oss parkvakten Anthony som guide. Nästan direkt som vi kom in såg vi mängder av giraffer, zebror, gaseller, strutsar och elefanter. Längre in i parken kom vi förbi babianer, den lite ovanligare giraffgasellen och kudu.

Väl framme vid Tsavofloden kunde vi stiga ur och gå fram till klippkanten där floden flöt förbi inunder oss. Och var det minsann inte ett par krokodiler som låg och spanade därnere... Vi skärpte blicken än mer och helt plötsligt såg vi hur det rörde sig i buskarna på andra sidan floden. Vem kan det vara – på den sidan är ju inga turister tillåtna att vara?! Kan det vara tjuvjägare?! Vi återvände med hög puls in i bilen, medan Anthony tog med sig sitt automatvapen och gick närmare för att inspektera.... Men som tur var såg han snart en av sina kollegor tillsammans med de andra människorna som rörde sig på andra sidan. Via mobilen fick han reda på att telefonbolaget höll på att lägga fiberoptisk kabel från Mombasa till Nairobi och utnyttjade floden för att slippa gräva!

Trötta och nöjda återvände vi sedan sent på eftermiddagen till hotellet. Men det var inte slut på skådespelet för det! Vid hotellet fanns ett fint vattenhål där fåglar och en ensam flodhäst höll ställningarna under dagen. Men när mörkret började falla kom det fler och fler djur – framförallt elefanter. De drack och badade i både vatten och lera. Sent på kvällen blev det till och med slagsmål om snyggaste elefanthonan! Maffigt.

Sista morgonen vaknade vi också innan soluppgången och utan att äta frukost stack vi iväg till parken. Man betalar nämligen per 24 h och vi ville utnyttja tiden maximalt, vilket betydde att vi hade 1 h och 52 min på oss för en morgontur. Som tur var så var vi först av alla och kunde glida in i parken medan solen fortfarande gick upp. Först stod Alicia och Mattias upp i takfönstret och kollade på giraffer, mungos och vattenbockar. Men snabbt fick vi stänga alla fönster!

En hel lejonflock låg och kalasade på en buffelkalv och en schakal strök kring buskarna för att försöka norpa åt sig av resterna. Nöjda låg de och gnagde på buffeln, var och en i sin turordning. De andra slappade i gräset och lekte med de tre lejonungarna.

På vägen hem mot Nairobi började regnet falla igen. En perfekt helg...