Sju sjöar, fyra parker, en miljon flamingos, vrålande babianer, snarkande flodhästar, en livsfarlig orm och många svettiga tältnätter…

Sju sjöar, fyra parker, en miljon flamingos, vrålande babianer, snarkande flodhästar, en livsfarlig orm och många svettiga tältnätter… Vi har haft en härlig påsksemester i västerled!

Alicia och Tove kom med tåget till Kisumu där Mattias redan varit i två dagar och träffat ännu fler biobränslebönder. Tåget var i tid igen – alla skräckhistorier om tåg som är flera dagar sena eller inte kommer fram alls verkar inte gälla oss!

Kisumu är Kenyas tredje största stad men ändå ganska mycket av en trevlig håla. Den ligger precis vid Victoriasjön, paradiset för flodhästar. Så vi var lika delar förväntansfulla och rädda när vi campade några meter från vattnet, alldeles intill Hippo Point. Men de enda som störde oss var killarna som nyss öppnat ”ecotourism”-campingen och nog inte haft just några turister förut. Minst en gång varje timma (kändes det som, Tove tror det är en överdrift) väckte någon oss för att fråga om allt var okej, och halv fyra stod Mattias i bara kallingarna (bland myggen) och såg mycket sömnigt på hur fiskarna satte segel på sina båtar. Sen fick vi i alla fall se flodhästar, men från båt. Tryggare så.

Tove fick utskällning – ”du kan bli korsfäst för det här!” – för att hon gav Alicia så dålig frukost (Wetabix med mjölk). Det är tydligen oerhört fult för Luos att äta när andra ser på, så vi fick hitta ett ostört ställe att äta frukost. Och där fanns en kusin/vän/brorson (oklart vad) till Obamas farmor. Så vi åkte dit!

Sarah, som hon heter, bor i Kogelo en dryg timma från Kisumo, numera bakom höga stängsel och med många vakter. Hon får många fler besök än hon orkar ta emot, så utan John hade vi knappast blivit insläppta – ja förresten hade vi väl knappast ens hittat dit! Hon var hjärtlig och snäll. Vi köpte med stort besvär fisk åt henne (den var slut överallt) och hon blev glad, liksom för stödet till de föräldralösa barn hon tar hand om. Obamas pappa och farfar ligger begravda här, så vi fick stå vid gravarna och tänka på något sorgligt. Ursäkta bilden, den vill vara på högkant!

Vi har en ny resenär: Kokoj, bältdjuret som Alicia räddade på marknaden i Kisumu. Han blir genast vän med Ormen (som gör malariamedicin åt alla), Sara, Talli, Stora Älgbrorsan och Tiger (som smugglade med sig själva som fripassagerare och har uppfört sig omöjligt hela tiden innan Alicia kom).

Nästa stopp: Kakamega (ni som kan franska: Översätt inte!), Kenyas sista regnskogsrest. Det är regnsäsong nu, så redan efter en natt i tält har vi ändrat planerna; det är hotellsemester också! Vi ångrar oss inte på natten när åskan hela tiden verkar slå ner alldeles intill oss och det regnar så kraftigt att man överröstas om man försöker prata.

Vad det luktar gott i regnskog efter regn! Moses är vår guide och visar oss massor av fåglar, apor, träd och till och med en grön, supergiftig orm – prickly bushviper. Kanske är vi för närgångna för efter den ormen visar han oss inga fler – vi såg en, hur många såg oss? I en gammal guldgruva virvlar fladdermössen runt huvudet på oss. Nästa dag gör vi en ny morgontur, Alicia är nästan omöjlig att få ur sängen men ångrar sig inte efteråt.

Efter ett besök hos guldgrävarna åkte vi vidare västerut, till Mumias, för lite jobbinriktad turism. Sockerrörsfabriken har Kenyas första CDM-projekt, där de får pengar från Japan för att de minskar sina växthusutsläpp och vi får en guidad visning, men det mest spännande är hur arbetarna har hela sitt liv på fabriken i gammaldags patronstil. Skolor, affärer, country club – allt ägs av Fabriken.

Eldoret är Kenyas femte största stad och känns fullt ut lika mycket metropol som Knivsta eller Dalby. Men alla vägarna runt stan är superfina; förre presidenten Moi kommer härifrån. Ostfabriken som vi kom hit för var väldigt, väldigt liten och de ville inte lagra ost för då blir den bitter.

Lake Kamnarok är en nationalpark nästan ingen besöker, inte ens djuren! Sjön har torkat ut och djuren flytt eller dött, det var nästan otäckare att se sex döda krokodiler på rad än att se den levande! Däremot fanns det hur mycket getter och kossor som helst, och de äter upp allt så snart är allt halvöken här om ingen gör något åt det. Trist.

Lake Baringo har desto mer av allt. Djur och turister. Vi åker båt och ser hur mycket flodhästar som helst och två krokodiler. Fiskeörnarna ser att fisken vi kastar är bra liten så de dyker inte på kommando som utlovat, utan avvaktar tills vi är på väg hem innan den norpar åt sig fisken. Nästa morgon går vi en lång fågeltur; nu har vi 87 kryss i fågelboken – och några till som vi inte riktigt vet vad de är!

Lake Bogoria är en alkalisk sjö, så basisk och salt att nästan inget lever där.

Men för flamingosarna är det toppen, de finns i miljontal och delar av sjön är helt rosa av dem. Dessutom olika antiloper, vårtsvin och zebror. Och apor… babianerna håller oss (inte Alicia) vakna med sina vrål och de mindre vervet monkeys kastar med flit fikonskal på vårt tält. Men vilken tältplats, under ett enormt fikonträd, precis vid sjökanten med puttrande gejsrar, och ingen risk för verkligt farliga djur eftersom de inte kan bo i sjön. Fast leoparderna som vi hade hoppats skull vila i träden håller sig undan.

Sista natten i tält blir på en hippie (istället för hippo) camping utanför Nakuru. Här är det helt plötsligt kyligt och man sover för första gången i sovsäcken. Inga exotiska djur som håller oss vakna – bara kossor som råmar fram på morgonkvisten när de vill bli mjölkade, och fler hundar än Alicia hann leka med. Sedan styrde vi kosan hemåt förbi Lake Nakuru, Lake Elementaria och Lake Naivasha. Men dessa pärlor spar vi till senare utflykter…

Alicia har lärt sig ännu mer engelska (“If two witches were watching to watches, which witch would watch which watch?”), att crawla lite, spela vändtia och läsa kompass!