Lugnet i Lamu

Vi var helt oförberedda på att tåget till Mombasa skulle komma i tid. Alla hade ju sagt att det är många timmar, ibland dagar försenat – om det alls kommer fram. Vad skulle vi nu göra med all vår proviant?

Trots misslyckandet att tåget var i tid, var det en underbar upplevelse, komplett med kolonial-porslin och svenska femtiotalsvagnar, närmar tjugo av dem som i mycket maklig fart gnisslade ner till kusten – Nairobi är på 1900 meters höjd så det viktigaste jobbet på tåget är bromsarens, det finns faktiskt två sådana på tåget. Hade tåget varit försenat så vaknar man perfekt till soluppgång över elefanterna i Tsavo nationalpark. En annan gång kanske!

Men Mombasa är målet för en annan resa, som de puttniks vi är (”resenärer” på kroatiska) så åkte vi vidare direkt.

Mellanlandning i Malindi, italienarnas favorithangout där ciao är hälsningsfras och pizza står på menyn. Inget för oss, övernattning och vidare till Lamu, som funnits i fablernas värld sedan vi först började fundera på Kenya. Som Zanzibar, men lugnare, sades det och det verkade ju helt osannolikt – hur kan tempot vara lägre?

Men det kan det. Lamu är Nairobis antites. Det finns ingen bro, så man tar en puttrande liten båt sista biten. Det finns två bilar på ön – åsnesjukhusets ambulans och borgmästarens. De kan åka fram och tillbaks en bit längs kajen. Gränderna är smala och vindlande, bara åsnor och gående kommer fram. 6000 invånare och 30 000 åsnor, påstås det. Många åsnor ser ganska lika ut så vi vet inte säkert.

Man väcks av böneutrop – Lamu är muslimskt, men lika laidback med det som med allt annat. Man klär sig i stort sett som man vill och böneutropen är över lika snabbt som de börjat. Man säger ”Salama” istället för ”Jambo” – och framför allt, man säger det. Alla hälsar. Kanske blir det så när man måste gå så tätt i de trånga gränderna?

Vi hyrde ett hus bland de vindlande gränderna, med takterass och härlig utsikt över åsarna. Men lopporna i sängarna var inte lika mysiga, så vi flyttade vidare, till byn Shela, ner en bit längs kusten. Vi blev varnade att gå hela vägen dit, en halvtimmas promenad, eftersom någon blivit rånad för tre eller om det var fem år sen. För oss som bor i Nairobbery var inte det särskilt avskräckande…

I Shela är tempot ännnnnu lägre, åsnorna gosigare och de få som försökte sko sig på turisterna i Lamu stad har inte hittat hit (rädda för rånaren kanske). Det finns ett högt hus med en restaurang högst upp under stjärnorna och fullmånen. Det finns en vit strand och en enorm pool. Det finns ett yogaställe. Man seglar dhow, snorklar och äter grillad, nyfångad fisk, ostron och monsterkrabba – men låter hummern vara eftersom den var så ledsamt liten. Man träffar äventyrare som paddlat bland flodhästar och krokodiler och inte fullt så äventyrliga lyxturister som håller sig på lyxhotellet – det enda med drinkar i solnedgången.

Alicia satt tålmodigt i tre timmar och har nu rastaflätor med fuskhår, jag satt mindre tålmodigt hos skräddaren och har nu en fin måttsydd Obama-skjorta. Tove satt tålmodigt i yogaställning och är vigare än nånsin.

Men också sportlov tar slut, nu är vi tillbaks i Nairobi. Tove jobbar, Ali går i skolan och jag skriver rapporter, planerar projekt och tränar backhand. Nyss kom vi hem från indisk-maasai-dans; först visade de upp sina höga hopp och sin Bollywooddans, sen försökte de få ihop det till en och samma dans. Det funkade, på nåt vis – precis som Kenya...