Lugnet i Lamu

Vi var helt oförberedda på att tåget till Mombasa skulle komma i tid. Alla hade ju sagt att det är många timmar, ibland dagar försenat – om det alls kommer fram. Vad skulle vi nu göra med all vår proviant?

Trots misslyckandet att tåget var i tid, var det en underbar upplevelse, komplett med kolonial-porslin och svenska femtiotalsvagnar, närmar tjugo av dem som i mycket maklig fart gnisslade ner till kusten – Nairobi är på 1900 meters höjd så det viktigaste jobbet på tåget är bromsarens, det finns faktiskt två sådana på tåget. Hade tåget varit försenat så vaknar man perfekt till soluppgång över elefanterna i Tsavo nationalpark. En annan gång kanske!

Men Mombasa är målet för en annan resa, som de puttniks vi är (”resenärer” på kroatiska) så åkte vi vidare direkt.

Mellanlandning i Malindi, italienarnas favorithangout där ciao är hälsningsfras och pizza står på menyn. Inget för oss, övernattning och vidare till Lamu, som funnits i fablernas värld sedan vi först började fundera på Kenya. Som Zanzibar, men lugnare, sades det och det verkade ju helt osannolikt – hur kan tempot vara lägre?

Men det kan det. Lamu är Nairobis antites. Det finns ingen bro, så man tar en puttrande liten båt sista biten. Det finns två bilar på ön – åsnesjukhusets ambulans och borgmästarens. De kan åka fram och tillbaks en bit längs kajen. Gränderna är smala och vindlande, bara åsnor och gående kommer fram. 6000 invånare och 30 000 åsnor, påstås det. Många åsnor ser ganska lika ut så vi vet inte säkert.

Man väcks av böneutrop – Lamu är muslimskt, men lika laidback med det som med allt annat. Man klär sig i stort sett som man vill och böneutropen är över lika snabbt som de börjat. Man säger ”Salama” istället för ”Jambo” – och framför allt, man säger det. Alla hälsar. Kanske blir det så när man måste gå så tätt i de trånga gränderna?

Vi hyrde ett hus bland de vindlande gränderna, med takterass och härlig utsikt över åsarna. Men lopporna i sängarna var inte lika mysiga, så vi flyttade vidare, till byn Shela, ner en bit längs kusten. Vi blev varnade att gå hela vägen dit, en halvtimmas promenad, eftersom någon blivit rånad för tre eller om det var fem år sen. För oss som bor i Nairobbery var inte det särskilt avskräckande…

I Shela är tempot ännnnnu lägre, åsnorna gosigare och de få som försökte sko sig på turisterna i Lamu stad har inte hittat hit (rädda för rånaren kanske). Det finns ett högt hus med en restaurang högst upp under stjärnorna och fullmånen. Det finns en vit strand och en enorm pool. Det finns ett yogaställe. Man seglar dhow, snorklar och äter grillad, nyfångad fisk, ostron och monsterkrabba – men låter hummern vara eftersom den var så ledsamt liten. Man träffar äventyrare som paddlat bland flodhästar och krokodiler och inte fullt så äventyrliga lyxturister som håller sig på lyxhotellet – det enda med drinkar i solnedgången.

Alicia satt tålmodigt i tre timmar och har nu rastaflätor med fuskhår, jag satt mindre tålmodigt hos skräddaren och har nu en fin måttsydd Obama-skjorta. Tove satt tålmodigt i yogaställning och är vigare än nånsin.

Men också sportlov tar slut, nu är vi tillbaks i Nairobi. Tove jobbar, Ali går i skolan och jag skriver rapporter, planerar projekt och tränar backhand. Nyss kom vi hem från indisk-maasai-dans; först visade de upp sina höga hopp och sin Bollywooddans, sen försökte de få ihop det till en och samma dans. Det funkade, på nåt vis – precis som Kenya...

Kom med på en promenad hem till oss!

Häng med på en kvarts promenad, från vårt gamla boende till det nya.

Att gå ut från Hampton Gardens på Oledume Road är det som att vara i en afrikansk by. Den lilla bron över bäcken och ravinen (eller om det är ett avlopp) har varit nästan färdiglagad sen långt innan vi kom hit, en dag var det några killar där som flyttade lite på sandhögen och staplade gatstenarna på ett annat sätt, men sen har det stått still igen, och det betyder att ingen trafik passerar, så Oledume är promenadstråk.

På morgonen går några fort, de flesta väldigt sakta, mitt på dagen går alla väldigt sakta. Många av killarna har illasittande kostymer, många tjejer har traditionella tygstycken runt midjan och underbara frisyrer. Alla ser sjukt varmt klädda ut; inte heller jag har shorts utanför hemmet – det har knappt ens småpojkar – men t-shirt godkänns för en muzungo, en viting. Alla som går är svarta, som egentligen är en väldig massa olika nyanser av brunt. På Oledume finns ett litet marknadsstånd – ett trasigt bord egentligen - där Ali och jag köpte en rejäl bananklase, fem tomater, fyra citroner och två rödlök för fem kronor och säkert betalade för mycket.

Man kan gå i vägkanten eller på en stig ett par meter in. Det är några helt få steg extra, men de flesta går mellan bilarna. För att inte smutsa ner skorna tror jag. Fina skor är viktigt. Längs vägkanten är det en liten odling, av tomater, bönor och scuma wiki – en spenatliknande grej som används till allt möjligt. Jag förvånas över att såna här småodlingar får vara i fred – varför tar ingen fattig lite mat? – till och med i Korogocho, på Nairobis soptipp där de allra fattigaste bor, tills jag får förklaringen – den som stjäl något blir av med händerna, minst. I Korogocho slängs man sen i floden och driver iväg. Lynchningar är vanliga, och på något sätt kan man ändå förstå det, om man tänker att den vanliga rättvisan är otroligt långsam eller inte är alls.

I hörnet till Riara road står tidningsförsäljaren. Eller, de är två och den ena står alltid och försöker sälja tidningar till bilarna som passerar förbi, medan den andra sitter på en sten och läser tidningen väldigt noga. Nation är mer seriös men också mer regeringsvänlig, Standard är motsatsen. Sen finns det någon skvallertidning också och ett par på swahili. I en artikel om hur man imponerar vid en första dejt eller om det var hur man lyckas få jobb – båda tidningar har flera sådana artiklar varje dag – så var ett av de viktigaste tipsen att bära dagens tidning under armen. Har man råd med det, då är man rik. Tre kronor kostar tidningen.

Var tredje bil på Riara Road är en SUV. Här ligger flera privatskolor, liksom förstås svenska och holländska skolan där Alicia går, och det är nära till många NGO:er och utländska företag (vi har också en SUV men har gått ner i storlek jämfört med vad vi hade i början). Ungefär lika många är ”stinkare” som Ali kallar dem, då tar vi ett djupt andetag innan de kommer – lastbilar eller bussar med ett enormt moln av svart dieselrök. Det är mängder med fartgupp – Sleeping Policemen som de tyvärr inte kallas här (men väl på Jamaica som i övrigt är väldigt poppis här), och efter dem gasar man på fram till nästa.

Riara är befriad från matatus, minibussarna, som går en gata upp på huvudleden Ngong eller en gata ner på Argwing Kodek, alternativvägen när Ngong är igenkorkad. Det är tur för oss som går – en matatu respekterar per definition inga trafikregler och kör på trottoaren om man kommer fortare fram. Några få cyklar och gör det med livet som insats, nästan alla på gamla kinescykl ar, förstås utan hjälm och ofta med hög och bred last på pakethållaren – som pappersinsamlaren vi träffar nästan varje dag på väg till skolan.

En gång såg vi en stor apa som sprang över vägen framför oss, kanske var det Gunnar som stjäl mat i skolbespisningen men som ingen av oss sett. Toves Diakoniakollega Anders har tröttnat på alla apor de har i trädgården och de fick fly från sin safari när babianerna anföll, men vi skulle gärna se lite mer. Annars är det mest mängder av fåglar man ser längs och över Riara, jag har fortfarande inte vant mig vid att gladan är vanligaste skräpfågeln här och tittar ivrigt varje gång. Också en gyllengul vacker liten fågel är så vanlig att jag måste lära mig att strunt a i den.

Vi går förbi East African Wildlife Society, jag sneglar in men det är alltid stängt. Nairobi är proppfullt av NGO:er och det gäller att ha tungan rätt i mun när man närmar sig dem – inte alla är lika effektiva, många är nog mest maskiner för att göda de som är med, och många tänker snabbt dollar när de ser oss.

På vänster sida liger Maasai Court, superspännande tänkte jag – är det en speciell domstol för masaifolket? Men inte, det är bara ett namn på ett boendeområde, säkert har ingen masai satt foten där, visserligen är det mycket masajer bara någon mil utanför Nairobi men de skulle inte bo så här – de verkar mycket stolt bevara sina traditioner medan kikuyo (som presidenten) och luo (som premiärministern och som Obama) fajtas om makten. Boendena ändras snabbt här; tills för något år sen var de flesta husen här av villatyp, nu rivs de och byggs om till femvåningshus eller lite mer (inga hus får vara över fem våningar här men många är det, det sägs finnas en speciell, lite informell avgift som gör att man kan bygga högre).

På höger sida kommer Riara Group of Schools, en enorm privat skola som är igång fast det är generellt lärarstrejk – det berör bara de statliga skolorna. De flesta kommer i skolbuss, precis som på Alicias skola, men vi bor så nära att det känns bättre att gå, och det är ett skönt tillfälle att titta på folk och fundera på hur de har det.

Och här bygger de ett litet vattentorn; det är brist på vatten i stan och det löser alla bäst man kan. De som har råd köper effektiva pumpar och bygger torn så att man snabbt kommer åt vattnet när det finns och kan lagra det när det inte finns – samtidigt som problemet ju blir värre för alla andra.

In till vänster ligger svenska skolan, där Alicia går och stortrivs. Inte undra på med tolv elever i klassen, alltid härligt väder för gympan och eftermiddagsaktiviteter som trumning, akrobatik och simning. Skolan syns inte från vägen, häcken är hög och tät och nästan varje dag är det någon som ansar den. Vägen in till skolan är däremot sliten, med väldigt djupa hål som man sicksackar fram emellan, med vingelutrymme eftersom bilarna kan slå i varann i överkant även om det är gott om plats på hjulnivå.

Det ligger majskolvar längs hela vägen, även om många äter också själva kolven. Många kommer från Mary som grillar majs i hörnan utanför skolan. Hon är aldrig där på morgonen eftersom hon bor i slummen i Kibera och först måste in till marknaden i andra ändan av stan för att köpa majsen. Vi köper en majs ett par gånger i veckan och stannar och småpratar. Mary har mängder med ungar varav en numera är utan armar efter en hemsk brand i deras plåthus; man eldar med fotogen som lätt börjar brinna mycket mer än det är tänkt. Men tack vare hörnet utanför skolan har Marys dotter fått de hjälpmedel hon behöver och flera av ungarna fått hjälp med skolavgifterna – det är ändå på något sätt lättare för folk att hjälpa de man har en relation till än någon okänd någon annanstans.

Ingen vet riktigt vad vårt område heter så det refereras till som ”intill Nakumat Junction”, Nakumat är köpcentrat i stort sett mittemot oss. Folk säger oss att det är bra att ha så nära; de har vakter och det är upplyst på kvällen. Dessutom betyder det att folk förstår var vi bor. Och så umgås medelklass oavsett hudfärg mycket på köpcentrana, på kafé Java eller konkurrenten Dormans. Det finns en bio här och en utmärkt grönsaksaffär med mängder av frukter och grönsaker som vi inte riktigt vet vad man ska göra med. Nakumat är ju världsberömt nu, med artikel till och med i DN, efter att deras största butik i stan brann ner häromdagen, så att vi nu har ett eget Ground Zero i Nairobi, eller det finns förresten ett från förut när amerikanska ambassaden bombades. Det sägs att vakterna vägrade släppa ut kunderna, rädda för att de hade stulit något, så femtio brändes inne. Men vårt eget Nakumat står stadigt. På kortväggen till Nakumat finns en stor skylt; ”Don’t drink and walk… You may get killed”. Igår var det dags för nästa storolycka, när en tankbil välte och hundratals människor skulle roffa åt sig så mycket olja som möjligt. När oljan började brinna var katastrofen ett faktum.

Alldeles vid infarten till oss byggs det nytt. Men det bullrar nästan inget alls, för allt görs för hand. Säkert femtio personer med spade och cementspann har nu byggt tredje våningen på huset. Vi bor på Cedar Springs som varken har cederträd eller någon källa (fastän två små dammar som är underbara för myggen, tur att Nairobi ligger för högt för malaria). Tre våningar upp är vår lägenhet, med poolglimt och utanför vår balkong går ravinen med mängder av fåglar – när fågel-Göran besökte oss identifierade han jag vet inte hur många, bl.a. mängder av vävare och biätare.

Det är ungefär 50/50 kenyaner och expats, och mindre ”gated community” än jag fruktade, det finns en liten grind och en vakt som gör honnör men vi behöver inte tillbringa livet bakom lås och bom. Redan samma dag som vi flyttade in var det barnkalas på gården, så nu känner vi i alla fall ganska många. Housewarmingen förbereds, men först ska vi få lite mer vårt hem-känsla, och varför inte lära känna några fler?

Dörren är öppen, hemma. Välkommen!