Medan Mattias fortfarande var i Mozambique passade Tove på att åka till Lake Elementaita – en av sodasjöarna i Rift Valley som oftast är helt fulla av flamingos och pelikaner. Så inte denna gång – det hade öst ner regn i nästan en månad så vattnet hade nästan blivit sött och flamigosarna hade dragit vidare. Men fantastisk utsikt var det i alla fall och efter allt gråväder i Nairbi var det skönt att komma ut på landet – särskilt som lodgen hade förstått värdet av hängmattor...
Helgen efter så hängde vi med kenyanska naturskyddsföreningen till det lilla naturreservatet Ol Donyo Sabuk. Vandrade i nästan sex timmar och såg en massa fåglar, en superfin kameleont, men som tur var inga bufflar eller elefanter. Kul var det också att hänga med kenyaner på naturutflykt vilket ju annars verkar vara mest för muzungos.I mitten av maj fick vi också två nya ”inneboende”. Våra väner Charles & Isabelle (som så gentilt också huserade en del av våra vänner när de var här vid nyår) gjorde helt chockartat slut med buller och bång, så Isabelle och hennes son Arthur fick flytta in i våra gästrum. Lite trångt blev det dock när vi senare fick besök från Sverige, men det är bra att kunna hjälpa till och skönt att inte komma hem till en tom lägenhet.
1 juni är nationell helgdag i Kenya (självständinghetsdagen) så vi passade på att ta långhelg och åkte hela vägen upp till Laikipia. Stackars Mattias hade precis fått reda på att han fått tre olika sorters amöbor, tyfoid sarmonella och mask(!) så han var lite matt, men efter ett snabbstopp på apoteket bestämde vi oss för att åka ändå. Tove fick köra - först till Mattias stora förtret ”Du kör för lååångsamt, vi kommer aldrig fram!”, men sedan med allt mer kenyanska rallytakter ”Du kör för hååårt!”. Första stoppet var ett privat litet naturreservat precis vid ekvatorn: Ol Pejeta Conservancy. Där har de, förutom de vanliga savanndjuren, satt upp ett reservat för schimpanser. Eller kanske borde man snarare kalla det ett mentalsjukhus. Schimpanser finns nämligen inte naturligt i Kenya, utan det här reservatet tog hand om schimpanser som tidigare varit fågna som husdjur eller som sålts på lokala marknader. En del av dem mådde helt enkelt inte så bra rent psykiskt - Tove höll på att få en stor sten rakt i pannan av en schimpanshane som suttit i en 1m2 stor bur i sju år av sitt liv – men många hade också funnit sig bättre tillrätta och satt och putsade varandra uppe i träden. Efter att ha tältat på Nanyuki Camel Camp och gosat med kamelerna så åkte vi vidare upp i vildmarken - norr om Mt.Kenya börjar ”Norrland” med fantastiska vidder och bara en ensam Samburu/Maasai lite här och var... Tack vare Diakoniakollegornas generösa bröllopsgåva kunde vi kosta på oss att bo på Loisaba lodge där vi också fick en av de bästa guiderna vi någonsin haft, Sam. Det var bara ett annat par på lodgen (som mest höll sig för sig själva eftersom de hade jetlag!) så vi hade i princip hela stället för oss själva. Safariturer med bil, till fots, och till häst, flodpaddling, drinkar, god mat, fantastisk utsikt...allt ingick! Den andra natten kunde vi dessutom sova i en ”stjärnsäng” med bara ett myggnät mellan oss och den diamantbeströdda himlen – otroligt vackert!
Helgen efter var det återigen utflykt på schemat. Mattias swahililärare Hellen hade bjudit in oss till sina föräldrars gård i västra Kenya och på vägen upp hann vi också stanna en stund i Solai där Mattias varit inblandad i ett projekt för att hjälpa bönder som tar hand om föräldrarlösa barn. Mattias höll ett bejublat tal på swahili och fick inviga ett nytt växthus – iklädd julgransgirlanger i kulörta färger! Väl framme hos Hellens föräldrar blev vi kungligt mottagna med getgryta och ugali(majsgröt) och fick bo i ett nybyggt hus på gården. Ända problemet var att det väggarna var gjorda av kobajs (fantastiskt ekologiskt material, men som har sina nackdelar...) som gjorde oss båda rätt allergiska... Under helgen hann vi sedan besöka Hellens barn på internatskolan (och konfunderas över hur skolsystemet påverkar familjerelationerna), se fantastiska rättvisemärkta teaplantage och kryssa fågel nr. 300 i vår kenyanska fågelbok: Ross’ Turaco.
Andreas, Marie, Elvira och Julius kom sedan på besök och vi tog dem med till Amboseli på safari. Förra året var det ju torrt som fnöske i den nationalparken och elefanter och zebror dog som flugor. I år har det istället regnat mer än normalt och träskmarkerna var återigen fyllda med vatten där elefanterna kunde bada. Vi såg så mycket coola saker att det var svårt att enas om en topp-5 listan, men den är nog ungefär så här:
1) Lejon som jagar zebror i högt gräs (vilken dramatik!)
2) Hundratals elefanter som betar med snötäckta Mt.Kilimanjaro i bakgrunden (så vackert!)
3) Lejonhona med två veckor gammal lejonunge (sååå söt!)
4) Sur gammal elefanthane som jagar safaribil (som tur var inte den vi satt i!)
5) Lejonflock som kalasar på zebra (wow!)
Nu har Andreas & Co efter en vecka på kusten åkt hem igen och Mattias har också stuckit tillbaka till Sverige för ett par veckor – Alicias födelsedag, midsommar, Almedalen... Men den 12 juli kommer både Mattias och Alicia ner igen och sen bär det av till nästa äventyr: Madagaskar!
Trevlig midsommar!
PS. Fler bilder kommer snart...
