Dagarna går i en rasande fart, plötsligt är det mitten av mars och folk börjar ställa frågor om vår flytt tillbaks till Sverige – vi som nyss kom!
En av oss tre Puttniks har ju redan åkt hem; Alicia är i Sverige och pulsar i snön. Känns overkligt, men också väldigt verkligt – vi undviker att gå in i hennes rum och att spela tennis på svenska skolan utan att fundera på om det är någon läxbok hon glömt ta med sig hem är konstigt, särskilt när klasskompisarna hälsar och undrar hur hon har det.
Så vi får underhålla oss själva bäst vi kan. Kameler var en bra lösning tänkte vi, så vi stack på tvådagars kamelsafari i Olorgasailie söder om Nairobi, ungefär där man upptäckte den första människan. Det var bara vi två och ett gäng masaikillar. När vi satt vid lägerelden på kvällen tyckte de att vi var så enormt lika – enda skillnaden var att hemgiften för Tove var hela tio kossor, medan de bara betalade fyra. En kille från Somalia betalade i kameler, växelkursen är typ fem kossor på en kamel. Kolla med Forex för dagsaktuella noteringar.
Kamelerna var som de är mest; emot. Skulle de ställa sig upp, blev de sura. Skulle de lägga sig ner, klagade de. Skulle de gå, trilskades de. Skulle de stanna, blev de arga. Fast Toves ville dag två lägga sig hela tiden... Man ser mer från en kamelrygg, man kommer ovanför trätopparna (det är små träd...) och andra djur blir mindre rädda när man kommer. Men vi blev inga proffskameljockeys; det var nästan hela tiden en kille som ledde kamelen och en annan som hotade att slå den på rumpan när den försökte äta. På två dar såg vi nästan ingen, vi campade under stjärnorna och kom hem dammiga och glada.
Sen gjorde vi som Alicia sagt åt oss, stack till Malewa ecocamp där hon varit med svenska skolan. Mäktigt att cykla och gå bland de vilda djuren – efter att ha gäspat ikapp när det varit giraffer utanför bilen så var det plötsligt superspännande när vi var bara några meter från dem på cykel (vi tänkte försöka cykla mellan benen på dem men det blev liksom inte av). På nattsafarin såg vi en ensam leopard och vi fick tre nya kryss i fågelboken.
Det har nog inte framgått så tydligt här på bloggen, men vi jobbar faktiskt också. Helst distans. Tove hade mycket rapporter att läsa och jag lika många att skriva (olika rapporter, annars hade vi kunnat vara en självförsörjande evighetsmaskin), så vi tog pappershögarna, datorerna, badkläderna och snorklarna och stack till kusten. Mycket effektivare att vara där ingen stör så man kan fokusera på sitt arbete... (vi är oroliga att kollegor läser detta så tolka punkterna som du vill). Vi bodde på ett yoga-center, med en timmas yoga på morgonen och en på eftermiddagen, dessutom andningsövningar och meditation. Däremellan lite bad, i havet, i poolen, i badkaren under stjärnorna och matande av bushbabsen... (allt medan vi förstås diskuterade de där rapporterna).Nu har vi ett kort mellanspel hemma i Nairobi. Det är konstigt väder, det ska inte regna på en månad än men gör det i alla fall. Imorgon åker Mattias till Singapore för en crash course i hur man utvecklar utsläppsminskande CDM-projekt (Tricoronas övriga världen-kontor är där), medan Tove kommer att... jobba mer än nånsin, förstås. Passande deadline för årsrapport nästa vecka, så helgen är räddad!
Vi hörs snart igen!
