Seychellerna – INTE smekmånad

Tillbaka från tio härliga dagar på Seychellerna. Underbart. Men INTE smekmånad. Hör på ordet: Det heter inte smek-tio-dagar. Smekmånaden är en månad och den månaden är odelbar. Dessutom är det kanske inte med pappa/svärfar och styvmor... Så detta var en för-smekmånad. Men vilken försmekmånad sen!


Blunda och tänk Seychellerna. Man kanske inte behöver tillägga så mycket. Paradisiskt. Kristallklart vatten. Palmer (till och med med extra sexiga kokosnötter!). Tropisk värme. Stränder med sand fin som mjöl. Strålande sol. Lyxiga hotell. Men jo, det finns mer.

Seychellerna är ett riktigt land, inte bara en dröm. Och det gör det än härligare att besöka, för det finns en liten huvudstad att vandra runt i – världens minsta påstår de (med kyrka, hinduiskt tempel, lilla "Big Ben", bio, affärer, banker, marknad och tja...inte så mycket mer).

Det finns en regnskogsliknande nationalpark att svettandes vandra i innan man kommer ner till världens mest underbara strand, bara nåbar på detta sätt. Det finns höga berg – okej inte så höga men Seychellerna är inte på väg att sjunka ner i havet som Maldiverna. Marina reservat har de också inrättat lite här och där – både för att skydda fiskarna och fisket!

Det finns tusentals öar, vi hann med fyra med allt emellan tio minuters och en dryg timmas båtresa däremellan. De längst bort måste man flyga i flera timmar för att nå. Eller segla i många dagar.

Det är supersäkert, väldigt välkommet efter Nairobi. Tjejer liftar ensamma efter midnatt. Vi liftade runt ön Mahe ett varv och lite här och där om bussen inte kom – det gjorde den för det mesta, också småhålor är välservade. Det hade vi knappast gjort i Kenya.

De flesta pratar både engelska och franska vilket gjorde det lätt att ta sig runt och snacka med folk, som naturligtvis var så där urtrevliga som reklamen gör gällande. Men deras egen kreolfranska var mer eller mindre omöjlig att förstå i talad version, men rätt kul att dechiffrera i skriven form...”Silvouple kit sa de sit devan pou bann dimoun ase, dimoun avek dezabilite ek bann madanm ansent. Mersi."

De käkar fladdermöss. Eller rättare sagt de enorma flygande hundar som om nätterna kalasar i mangoträden. Vi gjorde faktiskt ett försök att få smaka, men var ute för sent för de måste förbeställas ett par dagar innan så att de hinner möra till sig i vinäger först...















Istället njöt vi av fantastisk mat direkt från havet, drack färgglada drinkar ut snäckskal och kollade in havssköldpaddor direkt från balkongen! Simning, snorkling, dykning, vandring och cykling höll oss aktiva, men det var mycket slöande också; i sängen, på stranden, i hängmattan, på massagebänken, på balkongen, vid poolen...





Så utvilade och solbrända kom vi tillbaka till Nairobi. Nu gäller det bara att fundera ut var och när den riktiga smekmånaden ska bli av... Några förslag?!

Gifta x 3!

Det var en gång... nej, förresten – det var TRE gånger! Kärlek kan man ju aldrig fira för mycket, så när vi väl hade börjat planera för bröllop så blev det inte bara ett eller två, utan tre till slut... Formellt hos ambassaden, ceremoniellt hos masajerna och reellt i Nairobi med släkt och vänner på plats. Så nu är vi mogna, lyckliga, stolta och ”välgifta” makar!

Efter en härlig julvecka på Lamu återvände vi med det supervarma, skumpande tåget från Mombasa till Nairobi. Tåget kom som tur var in i tid, vilket man ju inte kan räkna med - sist blev vi över 10 h försenade! Vi hann precis hem, duscha och byta om till finkläder innan taxin gick till svenska ambassadresidenset. Där väntade ambassadörskan i den vackra trädgården och efter en fin och rörande (men kort trots att vi valde den långa versionen) ceremoni fick vi byta ringar, kyssas, skåla i champagne! Tove hade tårar i ögonen, men klarade sig den här gången...













Tyvärr hade ju ambassaden ändrat datum rätt sent, så de flesta av våra gäster hade inte hunnit ner till ambassadbröllopet, utan dök upp lagom till nyår istället. Nyårsfest blev det hemma hos våra vänner Charles & Isabelle där vi kunde skåla in det nya årtiondet mitt bland deras åsnor, hundar, katter, kaniner, höns och ankor. Charles och Isabelle huserade dessutom en del av våra vänner som inte fick plats hemma hos oss. Som tack fick de ett fadderskap för en av elefanterna på Sheldrick's Elephant Orphanage – den perfekta presenten för dessa djurälskare som nog gärna skulle ha elefanten hemma i trädgården om de bara fick...

Otroligt nog hann alla gästerna (många hade inte kommit till nyår heller) komma ner i tid till avfärden till Maasai Mara. Mattias bror (som insisterat på att han skulle stanna hemma med sin nyfödde son men sedan dök upp som hemlig gäst!), Åsa&Ylva landade bara kort före planet vidare gick från en helt annan flygplats. Men allt klaffade och det blev genast god stämning när Mattias och Ylva sjöng vackra skånska sånger för alla på planet!

I Mara fick vi en fantastisk safaritur till lodgen – redan på vägen dit hann vi se mängder av antiloper, gaseller, giraffer, apor, m.m. Nästan som att landa direkt i Eden. Lodgen Royal Mara hade vi sedan helt för oss själva och blev väl omhändertagna av personalen och flodhästarna i floden utanför ”tälten” (som egentligen var små lyxhus med tältduksväggar). Djur var ju ingenting som saknades runtom campen – många fantastiska safaris blev det!

Dag två var det dags för bröllop. Vi åkte iväg till en maasajby där de hade ordnat en fantastisk plats för ceremonin, mitt i en liten ”oas” ute på savannen. Först fick Mattias och best man Per förhandla med masajåldringarna och Toves bror Göran om hur många kossor hon var värd. Lite jobbigt eftersom Mattias ju tycker hon är värd hur många som helst, men inte hade fler än 10 att betala och de begärde 20. Att de förutom korna skulle få tillgång till hans starka mamma, hans snygga bror och hans smarta pappa bet inte alls, och förhandlingarna höll på att helt gå i stöpet tills Alicia gick in och sade ”Nine cows!”. Åldringarna var nog mycket ovana vid att åttaåringar styr upp hemgiftediskussionerna, så nio kor blev det. Men en av korna såg svag ut så en liten tjur som fanns i beredskap fick också ingå. Maasajkillarna som jobbade på lodgen skakade dock på huvudet och sa att hon var värd minst 25 kor (fastän de själva bara betalt fyra för sina respektive!)...






















Sen kom Tove (som nervöst fått sitta och vänta i en bil en bit bort) med mängder av dansande masajkvinnor och åldringarna som spottade komjölk och kokiss framför henne (och på fötterna) för att välsigna Tove och äktenskapet. Trots att det var svårt att gå i högklackat på den leriga savannen så skred hon fram som en drottning i alla maasaismyckena. Tio masajkrigare kom också och allt blev sång, dans och hoppande! Åldringarna förklarade på maasai vad det innebär att vara gifta, välsignade ringarna med mer komjölk och kiss och blev sedan smått chockerade av vår bröllopskyss (kyssas verkar man inte ens göra privat som maasaj). Trots att det är klart att det var ett ”maasai light” bröllop (ett äkta tar ju flera dagar!) så kändes det ändå inte så turistigt, för maasajerna som var med hade aldrig varit med på ett för dem västerländskt bröllop förut och tyckte det var kul. Så alla var otroligt glada och lyckliga! Och Tove kunde inte hålla sig från att gråta glädjetårar den här gången.

På kvällen, efter en äventyrlig safari där några fastnade med trasig bil mitt bland de vilda djuren, fortsatte festen, med alla underbara, skojiga, rörande tal (ingen nämnd, ingen glömd sägs det ju men vi kan inte tänka oss att vi skulle glömma någon oavsett om vi nämner några), det otroliga kärlekslåtsmedleyt och den fantastiska Sillamånesången i bröderna Lagerståls (förlåt Goldmanns) regi. Sen disco tills alla ramlade ihop; vi hade ändå varit uppe från sex och skulle upp nästan samma tid nästa morgon för morgonsafari...

Att gifta sig tre gånger betyder ju bl.a. tre bröllopsnätter; bra det eftersom de var underbara men korta! Vid sju var vi redan ute på ny safari med fler nya djur, innan vi kom tillbaks till den gigantiska frukosten, sen walking safari för de som ville (en zebra femtio meter bort som man tidigare inte ens orkat gäspa åt från jeepen är plötsligt spännande när man går till fots). På eftermiddagen flög vi hem i supersmå plan, nästan alldeles över elefantryggarna.

Nästa kväll: Bröllop nr 3. Nu också för våra kenyanska vänner och kollegor, allt som allt var vi 68 (restaurangen påstod 78, utan barn dessutom, men det var ett litet trick). På Rudi's, en schweizisk restaurang för att visa kenyanerna Mattias bakgrund, med ostfondue och allt – många kommenterade att det var den bästa soppa de ätit! Men innan dess ”vigselförrättande” av Jenny F som har rätt att göra det utan citationstecken i Sverige. Alla fick lova att hjälpa till för att få äktenskapet att vara länge&lyckligt – en mysig tradition. Tove spelade en insiktsfull sång (tidig Depeche Mode – attitydpoäng till och med här) och Mattias hittade ett giltigt skäl att visa sitt enda trolleritrick (till många gästers stora förtjusning; ”men hur gjorde han?” var kvällens näst vanligaste fråga, efter den om hur ostsoppan skulle ätas). Dansarna och akrobaterna från soptippen Korogocho, som Mattias stödjer, uppträdde både en och två gånger (och kom först hem sex på morgonen, länge efter att alla andra nattat sig). Kvällens officiella språk var engelska och Per inte längre toastmaster utan MC, Master of Ceremonies, mycket coolare! Det blev underbara tal igen, skön stämsång och bönderna från Solai (ett annat projekt vi stödjer) döpte om oss till att gemensamt heta MaTove (Mattias hade tidigare döpt om sig till Mattiaz men det räckte inte). Men största ögonblicket var nog ändå när Alicia helt oväntat höll tal och sjöng kenyanska nationalsången, först som den ska - ”I hope you will all join” och sen ”a trick version”, så den istället handlade om en get (som vi också fick i bröllopspresent!).













Alla goda ting är tre sägs det, men vi har ett fjärde bröllop i bakfickan. Trots att det kom många många fler till Kenya än vi vågat hoppas – tack, alla underbara vänner och all härlig familj – så var det ju många fler som inte kom (och många som vi skam till sägandes inte ens hade råd att bjuda). Så vi tar upp en fin gammal, halvt bortglömd tradition och har redan börjat planera för pappersbröllopet som man förstås firar ett år senare.

Vi återkommer snart om vår underbara för-smekmånad på Seychellerna, för här är vi bestämda; en smekmånad varar en månad och är odelbar. Så den har vi kvar!