Regnet hade äntligen börjat falla över Kenya. Efter den långa torkan var det verkligen välbehövligt! Men var det verkligen så nödvändigt med kallt regn?! Och var det verkligen nödvändigt att svämma över diken och gator? Lite kinkiga blev vi trots allt av regnet – särskilt som våra kompisar Rickard, Lillemor, Lothar och Edgar hade kommit på besök och vi ville visa dem allt det fina i Kenya. Men vi hann i alla fall med ett äkta kenyanskt bybröllop (lerigt värre!) för vår vän Phyllis föräldrar.
Rickard & Co hade också varit smarta nog att boka in en safari till Maasai Mara. Där var det mindre regn och Mara lämnar ju ingen besviken... Under tiden jobbade vi på som vanligt därhemma och samlade oss istället inför höstlovsveckan.
Jamen, på Zanzibar DÄÄÄR... sa Rickard och berättade någonting fantastiskt som hade hänt när han var på ön för tio år sedan. Så vi bestämde oss för att hänga med på ett återbesök. Rickard, Lillemor och Mattias var veteraner, medan för Tove och ungarna var det första besöket. Och visst är det fint! De gamla husen, de små smala gränderna, takterasserna, stränderna, havet och korallreven. Och på Zanzibar regnar det på ett varmt och skönt sätt. En vecka hann vi vara på ön, och i slutet började det redan kännas hemtamt. Men kanske tur att vi ändå inte bor där (Tove höll ju på att få ett jobb här för ett par år sedan), för det är ju ändå lite litet...
Först kom vi till Stone Town och bodde på ett mysigt litet hotell mitt i gamla stan. Vi hittade den gamla Swahili-balkongen som Rickard hade hjälpt till att restaurera för tio år sedan, kollade in hamnen och strandpromenaden, drack varmt te i eftermiddagsvärmen och kalla drinkar i solnedgången...
På lördagen gjorde vi en utflykt till Jozani, där öns enda riktiga skog finns kvar. Vi sprang snabbt i zick-zack i gränderna i Stone Town för att undvika regnet och lyckades sedan kasta oss in i en dala-dala som skulle åt rätt håll. Och som var rätt full tyckte vi, men det tyckte inte chauffören! Vi har blivit så bortskämda med plats på matatus i Nairobi (max 14 passagerare i minibussen), men här rymdes det hur många som helst och så två till – och allt deras bagage och allt de nånsin kan tänkas sälja, förstås. Men till slut kom vi fram till skogen – precis lagom när regnet hade upphört. Här luktade det blött och fräscht efter regnet, men till en början såg vi mest fåglar, spindlar och landkrabbor. Men till slut kom vi fram till ett ställe där det verkade som om skogens alla apor hade samlats! Först såg vi de utrotningshotade och unika röda colobusaporna som bara finns på Zanzibar. De såg rätt roliga ut med sin röda långa päls på ryggen, nakna ansikten och gråa kalufs, och de var busiga och for omkring och jagade varandra. Men de gillade också att sätta sig ovanför varandra och kissa! Så vi döpte dem till ”Kissapor”. De andra blå aporna som också var där var inte alls lika busiga, utan satt mest och mumsade i sig färska blommor och blad. När colobusaporna försökte leka med dem satte de sig bara med ryggen mot, så vi döpte dem till ”Surapor”. Men både kissaporna och suraporna verkade trivas i skogen och vi tog farväl och åkte tillbaka till stan igen – den här gången lyckades vi få lift med en kille i en liten bil som nog inte riktigt var gjord för åtta personer, men polisen i vägkontrollen sa ingenting...
På söndagen åkte vi vidare upp till Nyota Cottages i Matemwe på norra östkusten. Hela stranden var för oss själva, med en fantastisk utsikt över havet. Trots att vi blev väckta av den rappande böneutroparen fem varje morgon så sov vi gott till havets brus. Vi vadade ut till sandrevet, förbi Swahilitanterna som skötte om sina sjögrästrädgårdar och såg en massa spännande marina djur på vägen – koraller, krabbor, sjöstjärnor, vattenormar och sjöborrar en masse. Alicia hade oturen att råka få en bit av en sjöborretagg i stortån (trots att vi hade badskor på oss), så vi försökte oss på det gamla Mauritius-tricket att ha på olja/smör men det funkade inte så bra på de zanzibariska borrarna... Istället fick vi hjälp av Malglet (som var från Kenya och egentligen hette Margret, men som många kenyaner hade hon svårt att skilja på R och L) och hennes kollegor som jobbade på hotellet och fick lära oss ett ännu bättre trick – droppa på saften från skalet på en papaya och vips så var den ute!
Vi njöt av strandlivet, tiden gick snabbt och vi var snabbt så hemtama som om vi verkligen bott där. Till lunch och middag fick vi läckerheter från havet, vi spelade kulspel och läste böcker i hängmattan. Vi besökte ett närliggande hotel som hade en simbassäng och ett dykcenter. Rickard, Mattias och Tove var alla sugna på att åka ut och dyka vid Mnemba-atollen som ska vara ett av de bästa dykställena i hela Östafrika. Min tji fick vi! Först fanns det bara två platser kvar och efter mycket velande fram och tillbaka bestämde sig Rickard för att avstå. Men morgonen därpå när de andra skulle åka så hade Mattias hög feber, Rickard mådde illa och Tove var lite bubblig i magen. Så tillslut blev det ingen dykning för någon av oss!
Alldeles för fort tog pengarna slut och det är ont om bankomater i Matemwe, så vi återvände till Stone Town efter fyra dagar. Rickard & Co ville spendera mer tid i stan, men vi var sugna på mer strand och hav, så vi tog en dagsutflykt ut till Menai Bay marina reservat. Vi fick segla med en klassisk swahili dhow-båt och som tur var så var vi de enda turisterna ombord! Vi kände på oss att det var vår turdag och det dröjde inte många minuter förrän ett par flasknosdelfiner hälsade på bara några meter från båten. Vi landade vid en sandbank och snorklade runt och kollade på fiskar i alla dess färger och former som gömde sig i sjögräsängarna runtomkring. Sedan fick vi äta färsk kokosnöt och frukt på sandbanken tills dess tidvattnet började slicka våra tår. Vi hoppade upp i båten igen och åkte vidare till ön Kwale, där vi fick klättra runt på världens största baobab-träd och sedan äta oss mätta på hummer – vilken lyx! Lagom till solnedgången kom vi tillbaka till stan igen, men precis när vi skulle gå ut för att sätta oss på en mysig takterass fick Alicia jätteont i magen och plötsligt hög feber. Pole sana! Så istället fick vi hålla oss hemma, vila och dricka salt lassi och mycket vatten.
Nu sitter vi på hotellet efter middag på finfina restaurangen där man sitter på golvet, perfekt om man fortsatt är lite slö som Alicia – febern har inte gått ur än men det verkar bara varit ett fall av för mycket sol (det där solskyddet på dhowen vi blev utlovade var det inte mycket bevänt med). Rickard&familj har åkt hem, vi har haft en lugn dag i stan och i morgon är det vår tur att återvända till vardagen. Vardag och vardag... Mattias ska till Botswana och Kapstaden och för alla tre är det bröllopsbestyr för fulla muggar!
***
Tillbaka i Nairobi igen ville Alicias feber inte riktigt ge sig, så för säkerhets skull åkte vi och tog blodprov för att kolla om det kunade vara malaria. Men som tur var så var det inte det, men det visade sig att hon fått en slags bakterieintektion i öra/hals. Så lite medicin och mer vila blev det i början av veckan. Tack vare en massa fantastiska brev från klassen hemma i Solna gick tillfrisknandet också mycket snabbare! Så nu är hon tillbaka i skolan igen...
Vi hörs snart igen!
