Efter en lång men alltför kort sommar är vi alla tillbaks i Nairobi, Alicia efter sejour i Sverige, Frankrike och Schweiz, Tove & Mattias efter tågresan tvärs över Afrika. Skolan har varit igång över en månad nu, Alicia går i tvåan och har tae kwon do och konst på schemat, förutom all engelska förstås - swahilin blev inget till slut och egentligen är det ju vettigare att lära sig mer engelska. Tove får snart ordning på alla gamla surdegar som legat till sig på Diakonia, samtidigt som hon försöker samordna östra- och södraafrika röster inför klimatmötet i Köpenhamn i december. Mattias jobbar med utsläppsminskande projekt åt Tricorona och har hängt med Reinfeldts delegation till Sydafrika och Namibia.
Och våren har kommit, det är ju tvärtom här. Jakarandan blommar och strör sina lila blad över vägarna. Vi bor en grad eller knappt 100 km söder om ekvatorn, så det ska inte vara några årstider är det tänkt, men nu lämnar vi det kalla och gråa bakom oss. ”De långa regnen” kallas det som varit, bara det att för fjärde året i rad så regnade inte alls särskilt länge – knappt alls faktiskt! Allt är supertorrt, kossor, krokodiler och zebror törstar ihjäl, men i vår pool finns det vatten och om vi bara knipsar med fingrarna är bilen nytvättad igen. Provocerande. Nu väntar alla med spänning på ”De korta regnen” som ska komma senare i oktober. Men vissa förutsäger en El Ninõ effekt och att vi snart kommer se översvämmningar istället. Svårt med ”lagom” i ett land med sådana extremer...
Operationen, ja. Jag (Mattias) fick känning av bråck under sommarresan, gick till doktorn som sade “Detta ska fixas direkt” - inga långa köer här inte. Jag har aldrig opererats förut, aldrig blivit sövd, så det var en stor upplevelse. Jag skulle just säga att det inte funkade, att det bara stack i ansiktet, när jag somnade in.. Men lite otäckt är att flera saker som Tove sagt till mig de sista dagarna innan operationen/sövningen, som är viktiga nog att jag vet att jag borde komma ihåg dem, bara är borta ur skallen. Operationen gick bra, jag fick stanna två dagar på sjukhuset och var sen sjukskriven i en vecka - vad det nu innebär här. Spännande mediciner fick jag i alla fall, men nu är det slut på medicinerna, jag går bara lätt framåtböjd och om jag inte gör något dumt som att t.ex. springa eller bära något tungt så gör det inte särskilt ont. De verkar ha gjort ett syggt jobb, jag tror inte det blir mycket till ärr. Och på Nairobi Hospital blev jag väl omhändertagen, mycket bättre och mindre stressat än jag inbillar mig att det skulle varit i Sverige. Men patientsekretess verkar inte lika noga; en sjuksköterska som jag bara minns svagt som i ett töcken och som jag definitivt inte gett mitt nummer till sms:ade varje dag första veckan efter att jag kommit hem…
Mitt (Mattias) nya deltidsjobb är jag stolt över också; hitta projekt i östra Afrika som minskar klimatpåverkan, i enlighet med Kyotoprotokollets CDM-mekanism åt Tricorona, näst störst i världen på CDM och störst av alla på Gold Standard, den högre ribba som miljörörelsen lagt. Det första vi försöker göra är att få CDM för vattenrening med UV-strålar, inte så konstigt som det låter - då hugger man inte ner träd för att koka vattnet och eftersom de träden aldrig skulle ha återplanterats är klimatnyttan tydlig. Underbara sidoeffekter dessutom i form av färre kolerafall, jordlager som inte blåser bort, mindre rökigt i hemmen och mer tid över för kvinnorna som annars spenderar timmar på att hitta ved och ännu fler timmar på att hålla koll på elden. Läs mer på solvatten.se eller på Mattias klimatblogg på minplanet.se.
Alicias stora projekt nu är hip-hop, som hon går på varje tisdag med coola Mabel som lärare. Idag fick vi vänta en halvtimma medan Mabel gjorde färdigt sitt hår innan lektionen kunde börja, men på en stjärna väntar man så gärna. Hon, Astrid och Timothius är Wild Kids, som sen bytte namn till Wild Cats för att få uppträda på det kommande skolkaféet som har djurtema, och som idag plötsligt hette Wild Tortoise (sköldpadda) istället.
Bröllopsplaneringen går ett steg fram två tillbaks just nu, efter att vi redan i juni fått en tid på ambassaden för den formella vigseln så var den tiden helt plötsligt omöjlig. “Tidigast i mitten av februari” meddelade de, efter att våra familjer och allra närmaste redan vikt att komma ner precis efter nyår… Men Mattias strategiska lobbyarbete när nya ambassadörskan besökte Svenska skolan har givit resultat - hon var mycket trevligare än tjänstemännen och försökte verkligen göra vad hon kunde för att lösa det. Nu ser det ut som om vi kan få tid för ett snabbröllop redan innan nyår för att lösa den lagliga biten. Sedan får maasaibröllop i Maasai Mara vara den ”riktiga” ceremonin och höjdpunkten. Sedan får vi ”gifta oss” en gång till för att kunna bjuda in vännerna i Nairobi på fest. Och när vi ändå redan gift oss ett par tre gånger så tänker vi att vi ju också måste ha ett riktigt bröllop till hemma i Sverige – kanske sommaren 2011? Vi återkommer...
Toves kompis Ida har också varit på besök en sväng. Efter att ha varit i Nairobi 5 gånger utan att se mycket annat än insidan på UNEP:s mötesrum så var det läge att komma utanför stan och se lite mer av Kenya. Vi åkte västerut mot Nakuru och spenderade vi en helg vid Menengai kratern – den näst största i Afrika efter Ngoro Ngoro i Tanzania. Menengai är dock inte fylld med vilda savanndjur, utan har taggiga lavaklippor och små träd som stretar på och försöka växa i den ogästvänliga jorden. Och så kossor och getter förståss. Nere i kratern finns en av de få källorna i området och maasaierna tar sina djur med nerför de branta klipporna för att dricka och beta. Vi klättrade också ner och vandrade omkring i ett par timmar – många nya fågelkryss och fantastisk utsikt från kraterkanten, men också sorgligt att se hur torkan påverkar allt liv och hur människorna som bor runtom kratern tvingas hugga ner träd för att göra träkol. Alternativa inkomstkällor, energikällor och mer Solvatten vore bra...
Förra veckan var Tove på Diakonias regionmöte i Kampala, medan Mattias och Alicia fick klara sig själva därhemma. Tur att det inte var veckan innan för då hade det blivit lite problematiskt eftersom Mattias inte hunnit repa sig så mycket än. Nu känndes det också lite dumt att lämna sjuklingarna (Mattias efter operationen och Alicia med lite magproblem), men det verkar ju ha gått bra ändå. På mötet var det kul att träffa kollegor från hela östra och södra Afrika och det blev en hel del bra diskussioner, men också en del frustration eftersom det är så mycket som förändras snabbt i biståndsvärlden just nu – Sida policy, ambassad regler, omorganiseringar, osv. Men mötet avslutades i alla fall på topp när alla shakade loss tillsammans på dansgolvet!
Nu i oktober ser vi fram emot mer spännande jobb, musikcafé på skolan, fler kompisar på besök från Sverige... Vi hörs snart igen!
PS. Om ni inte skriver till oss eller kommer och hälsar på snart så kommer vi att förvandlas till vilda katter! Hjääälp...
